Den ljusnande framtid är min

Sista halvåret har jag tänkt väldigt mycket på var jag befinner mig just nu i livet och på min framtid. Efter sommaren kommer jag att vara klar med min utbildning. Nu är det dags att börja jobba på allvar, att starta en karriär. Jag är skitskraj.

Jag kan ju ingenting! Jag har ett hum, men jag kan inget. Jag skulle bli skitnervös om någon faktiskt behövde ett seriöst råd. "Inte vet jag, fråga en advokat"...

Och hur ska jag kunna ställa om arbetstempo? Efter alla restaurang-, bar- och butiksjobb är jag van vid att allt ska gå fort, fort, fort. Herreugd, trots att jag inte jobbat i restaurang på över fem år håller jag fortfarande på att försöka få ner tempot från "restaurangrusch" till "låta-kunder-hinna-dra-bonuskort-tempo" i kassan. Hur ska det då gå att anpassa tempot till ett kontorsjobb där nogrannhet är A och O, inte tiden? Inte på det sättet.

På tal om tid. Jag är snart 30, borde inte jag vara halvvägs på väg mot VD-posten just nu? Jag borde väl åtminstone ha startat min bana? Men se på mig, jag har ju inte ens bytt om...

Det är lätt att få panik. Och det har jag haft minst ett år nu. Nu ikväll satt jag i kassan igen och som vanligt tänkte jag på hur lite jag ville vara där, hur mycket jag ville vara någon annanstans och hur svårt det är att få en sådan där annan tjänst. 10 år av mitt vuxna liv har gått och jag har inte kommit längre än till kassan på ICA. 10 år. Jag har 35 år kvar till pension och... 35? Trettiofem?!? Jag har 35 år kvar till pension - det är ju en hel evighet! Ska jag sitta på ett dammigt kontor och läsa paragrafer i 35 år? Skojar du!

Om jag har 35 år på mig att jobba så tänker jag nog inte ha så brått. Det är mer än mitt hela liv hittills. Tänk om jag gjort samma sak sedan jag föddes? Fy vad trist. Jag känner nog snarare att nu har jag fått en inblick i juridiken. Nu vill jag bli läkare. Sedan skulle journalist vara kul. Och lastbilschaufför. Och dödgrävare. Och... Jag kan väl åtminstone få testa runt med lite praktikplatser och annat omväxlande innan jag skaffar ett kontor med namn på dörren?

Den här plötsliga insikten av att ha hela livet framför mig fick mig att spontant fnissa till. Tanten jag expedierade log lite överseende, men jag kunde ju inte förklara...

========================
Förresten; man vet att man är trött när man står med en zucchini i handen och frågar kunden "är det här din sushi?"