"Vad du än gör nu, banga inte ur. Det är bara att köra, stenhårt. Må det bära eller brista, men kör." (Mamma, när jag berättade om mina planer nu ikväll.)
"Du gör helt rätt som drar tillbaka till Skottland, Stockholm har inte särskilt mycket att erbjuda, jag vet det allt för väl!" (SMS från en juristkompis, arbetslös sedan examen för ett år sedan.)
"Du är min hjältinna. Du gör helt rätt som drar nu. [...] Du är bäst som åker iväg och följer ditt hjärta i det du vill göra." (Mail från en annan juristkompis, väktare, har inte varit på en intervju sedan examen för 18 månader sedan.)
Några av reaktionerna när jag berättade om Mitt Beslut. Jag kan inte nog poängtera hur underbart det känns att känna stöd i en sådan här situation. Med fjärilar i magen kör jag på i planeringen, men samtidigt försöker jag övertyga mig själv om att jag gör rätt. Ena sekunden kollar jag upp hyreslägenheter, i nästa tänker jag "njae, förresten..." I ena ögonblicket känner jag (de flotyrkvalmiga) dofterna från Glasgows gator, i nästa tänker jag "men tänk om jag aldrig kommer få syssla med det jag är utbildad för".
Men som det känns så kommer jag ju inte få det här i Sverige heller. Med 6 jurister, 6 civilekonomer, 3 civilingenjörer, 1 statsvetare, 1 miljösamordnare och ett koppel andra högutbildade människor på golvet - bara i min ICA-butik - så är ju frågan om någon någonsin kommer att få syssla med det de utbildat sig för.
Jag skulle gärna vidareutveckla mina tankar, men nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att bombardera skotska arbetsgivare med ansökningar. Det känns bara så mycket lättare att skriva med ett ordentligt stöd bakom ryggen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment