"Omaka par" = jag och farser.

Jobbet bjöd på teaterbiljetter till ikväll; en publikrepetition av Omaka Par, som har premiär på Maximteatern på fredag. Om ni inte är hängivna fans av farser, Ulf Brunnberg, Claes Månsson eller alla tre så behöver ni inte se den.

Jag gick dit utan förväntningar och med öppna sinnen. Jag satt lutad mot räcket med huvudet vilande i handflatan - helt oberörd.

Farser - eller... är de farser allihop? Nåja, "sådana där roliga pjäser som brukar sättas upp på privatteatrarna och kosta multum med pengar" har sin mall; Först och främst ska publiken roas, till varje pris. Poängerna är billiga och förutsägbara, men det är så det ska vara. Det ska vara minst en, men inte gärna fler än tre för då stjäl de ljus från varandra, stjärnor av typen Ulf Brunnberg, Ulf Larsson, Inga Lill, Claes Månsson, Lasse Berghagen, Robert Gustafsson, Dan Ekborg o.s.v. Folk alla känner till och som är kända för att vara roliga. Minst en karaktär ska flörta med publiken. Det ultimata publikfrieriet är när skådespelarna "gör bort sig" på scen. Antingen när de snubblar och fnittrar till, glömmer bort sig och fnittrar till eller bara gör en min och de andra fnittrar till. Detta är lika förutsägbart och beräknande som de billiga skämten. Karaktärerna i sig ska så klart inte vara djupare än en våt bakplåt, men däremot lätta att känna igen. Publiken förväntas applådera "spontant" när "stjärnan" gör entré första gången - även om han kommer rasande från taket och börjar med en känslosam monolog. Men det gör han inte.

Låter jag cynisk? Jag har väl sett ett antal farser genom åren. Sanningen att säga är det något jag undviker nu för tiden, jag föredrar välskrivna och välspelade komedier där skämten är med subtila eller oväntade. Efter ett tag börjar man se mallen i varenda fars man ser, och då är det inte roligt längre.

Ta bara det där med skådespelare som kommer av sig; as if. Vi talar om skådespelare som är ansedda som några av de bästa i landet, stor risk att de bara skulle gå "halvvägs" in i sin roll och därmed påverkas av att blanda ihop två ord. Jag gör det, för jag går inte helt in i min roll utan halva jag stannar utanför och tittar på. Då börjar jag flina när något verkar komiskt. En riktig skådespelare gör inte så. Inte omedvetet. Det var säkert 15 år sedan jag började notera detta - ända sedan Poppes pjäser - och kan nu avslöja att jag inte sett en enda sådan här fars/privatteaterkomedi utan att skådespelare gjort bort sig.

Märkligt nog händer det aldrig på Stadsteatern, Dramaten eller ens på amatörteatrar - om de inte spelar fars.

I andra akten kommer två spanjorskor (spelade av Birgitte Söndergaard och Petra Nielsen) in i bilden och då levererades faktiskt skämt - både i manus och i agerandet - som även jag skrattade åt. Inte helhjärtat, men lite leende så där. I övrigt tyckte jag nog att idén var kul (en slusk och en pedant delar lägenhet, hm, kunde nästan ha varit en pjäs om vår lägenhet i Glasgow...) men sedan tog man inte tillvara på den goda idén utan gjorde en slätstruken fars av den istället.

Jag sätter inget betyg, men tror du att du har liknande tycke som jag så råder jag dig att köpa ett par DVD-filmer för de 400 spänn(!) biljetterna kostar istället.