Tiden går...

"När vi tittar i fotoalbumen så är det faktiskt framför allt en period vi tittar på. Visst kan vi bläddra lite bland bilderna på barnen och minnas det och det tillfället, men det är barnbarnen vi tittar på. Barn är fint, men barnbarn är det något speciellt med."
Mormor stannar upp på väg till diskbänken, liksom ser mig i ögonen och säger:
"Jag hoppas att mamma och pappa får en chans att uppleva det innan de blir för gamla."

Så där ja, det var så man gjorde för att ge barnbarnet dåligt samvete. Som äldst - även om resten också är i åldern då de kunde ha en och annan unge - så känner man ju pressen på något sätt. Just rub it in. Det är klart att jag också vill ha barn - och även få se morsan och farsan lattja runt med ungen - men det saknas en väsentlig del i den ekvationen...

Varför säger hon så? Tror hon att vi sitter och tjuvhåller på pin kiv? Det är ju inte direkt frågan om något val mellan barn och karriär - ingen av oss är ens i position att kunna göra det valet. Jag kände mig sårad när hon sa det, men nu när jag tänker på det blir jag mest irriterad.

Samtidigt kom den där obehagliga känslan tillbaka också. Hon räknade inte in sig och morfar, det lät som om hon förutsatte att de inte skulle finnas när vårt första barn kommer. Såna beräkningar vill inte jag att hon gör. Sååå gamla är de väl inte...

Fast när jag skulle åka hem så kände jag att de ju faktiskt är det. Morfar har stora problem med sina ben, går ostadigt och måste hålla i sig hela tiden. Han ville ändå prompt följa med mig till busshållsplatsen, trots att det är mörkt och snö och halt. Så vi gick sakta arm i arm och när vi stannade tog han stöd mot stolpen. Det kändes därför inte alls bra att gå på bussen och veta att han sedan ska gå de där hundra metrarna tillbaka själv. Jag kände mig minst lika angelägen att se att han kom hem ordentligt som han kände att se att jag kom på bussen ordentligt.

Mormor berättade förresten om en resa hon och morfar blev bjudna på tack vare hennes jobb.
"Som kamrer på firman så fick jag erbjudandet att..."
Kamrer? Helt plötsligt såg jag en svartvit herre med sådana där vita puffar på armarna, de där man bara sett på film. Finns kamrererna över huvud taget kvar idag?