Katastrofen kring Indiska Oceanen är inte obegriplig. För att begripa eller inte begripa något så måste det finnas något att begripa. Katastrofen är ogripbar. Den är så stor, det är ett så stort geografiskt område som berörs, så många länder, så många människor. Jag kan inte gripa tag i det, det får inget sammanhang, ingen betydelse. Jag får en osäker men ändå en siffra på antal saknade och antal döda. Sakta tar jag in siffran i huvudet, men precis när jag ska gripa tag i den får jag en ny siffra och det bräckliga greppet slinter. Hela katastrofen är ogripbar.
Jag vet att en bekant befinner sig någonstans i Indonesien. Tre andra befinner sig någonstans i södra Thailand. Två stamkunder bunkrade veckotidningar i onsdags inför månadsresan till Phuket. Jag önskade dem trevlig resa. Jag hoppas de sitter i ett träd någonstans, utom räckhåll.
TV har börjat hitta svenskar att filma. Kända, svenska researrangörer och flygbolag listas. Thailand framstår som nya Mallorca. Alla är där. Bron mellan Thailand och Sverige har aldrig varit kortare. Katastrofen sköljer som en jättevåg hela vägen hit. Det finns en anhörig i varje skärrad blick i matbutiken.
När uppgifterna slutar skölja som tidvågor i tv-rutan, när siffror och namn blir synliga i det efterföljande lugnet, då kanske det ogripbara blir gripbart. Då kanske det blir obegripligt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment