I söndags hörde jag en otroligt vacker melodi mitt under predikan(!) i Storkyrkan. Jag tänkte att jag skulle vilja veta vad melodin heter för jag kan tänka mig att använda den t ex vid bröllop. Igår fick jag veta att melodin improviserats fram av organisten i samråd med (vad han nu har för titel) predikaren, så den går över huvud taget inte att få tag på!
För det första blev jag imponerad över hur herrarna lyckats improvisera fram ett så ofantligt vackert stycke. För det andra tänkte jag att de borde sälja stycket till någon film, för den lät som musiken i en pampig slutscen. För det tredje kom jag att tänka på min hat-kärlek för de där ögonblicken som aldrig kommer tillbaka.
Jag tror att jag gillar film för att jag kan se om dem. Ser jag en bra pjäs njuter jag inte riktigt utan redan innan den slutat grämer jag mig över att aldrig få se den igen. De flyktiga ögonblicken har sin charm, men med en frustrerande eftersmak.
Den bästa hockeymatch jag varit på t ex spelades i en islada i Upplands-Väsby mellan Sverige och Canadas A-juniorer. Matchen hade absolut allt; tekniska trollkarlar, sargkämpar, bra målvakter, snabbt passningsspel, läckra dragningar, snygga mål, många mål, heta känslor. Det fanns inget jag saknade. Det var 3x20 minuter orgasm. Och jag skulle kunna offra min vänstra fot för att få se matchen igen. Men det går inte, så bara att tänka på den får mig att vilja skrika rakt ut. Därför försöker jag förtränga den och plocka fram små munsbitar vid festliga tillfällen. Med risk för att med tiden ha förvrängt hela matchen till något ännu bättre.
Jag hatar att känna mig frustrerad. Och jag kan inte släppa musikstycket. Jag måste nog höra med organisten om jag får låna honom någon dag...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment