Plopp!

Det händer varje år, och framförallt varje vinter. Att någon ramlar ner från ett skotskt berg. Framförallt i Glen Coe, att döma av rapporterna. Å ena sidan kan det ju bero på att Glen Coe (inte att förväxla med Glencoe, som är byn) är så populärt och välbesökt. Å andra sidan kan det bero på att bergen där är rätt branta och kluriga - framförallt på vintern när snön gömmer de 'rätta' nedfarterna och lurar folk ut på bokstavligt talat hal is. Och plopp så faller man!

Jag vandrar ju inte på vintern, så jag har tack och lov inte varit i situationen. Men jag har träffat flera som kunnat berätta exakt hur förrädiska vinterbergen är. Och just bergen i Glen Coe är berömda för att ställa till trubbel även för vana kartläsare och navigatörer, även när sikten är god. Snön gömmer ju alla riktmärken!

I helgen var det dags igen, en kvinna ploppade nedför Stob Coire Nam Beith, en av topparna i de Tre Systrarna i Glen Coe. Hon klarade livet. Och det skålar vi för. Puh!

Som synes kan sikten vara dålig även på sommaren. Här skymd sikt från "Hidden Valley".

Hallå världen!

Är på väg ut ur grottan på två sätt nu. För det första är jag färdig med examensuppsatsen! Emailade slutversionen till examinator i torsdags. Nu är det bara en petitess kvar, att bli godkänd. Men jag kan ärligt säga att jag skulle bli förvånad om jag inte blev det. Hur som helst så är det utom min kontroll, nu är det över! Så efter några månaders intensivt arbete - inte minst mellan lucia och nu - så är det nu dags att möta världen igen. Och bestämma sig för ett nytt projekt. Nu är jag ju inte längre Carina-som-inte-tagit-sin-examen längre, så nu måste jag väl hitta en ny identitet, ha, ha!

För det andra blev jag Miss Grumpy i måndags p.g.a. ryggskott. Anledningen till att jag inte bloggade under veckan var 1) att jag hade så ont att jag inte kunde sitta länge nog att skriva ett inlägg och 2) smärtan gjorde mig så inihelsike sur och tvär att jag inte hade kunnat uttrycka mig som normalt folk. Eller... förresten, 2:an ska vara före 1:an, det var nog största anledningen att jag höll mig borta från sociala medier... Ja, sociala sammanhang över huvud taget. Försökte jobba, men blev så folkilsk och utmattad av smärta att jag stannade hemma tre dagar. En av dem för att jag inte kom upp ur sängen.

Men nu har jag bara en lite molande smärta i ländryggen, en sån som inte gör så mycket, så imorgon är jag tebaks på jobbet igen. Och i sociala sammanhang. Och på bloggen!

Vi ses!

Måndag

Vaknade stel som en laddstake (hm, låter inte lika bra på svenska...) och en sjujävulsk värk i nedre delen av ryggen. 15 min i massagestolen på jobbet lindrade för stunden (eftersom den är av den intelligenta typen så påpekade den att jag är stel i ryggen - JAG VET!) men snart krängde jag som en skållad ål i kontorsstolen igen.

Efter lunch lufsade jag runt som ett troll. Tydligen såg jag ut som om jag skulle spricka om jag rätade på ryggen. Det kanske jag skulle göra. Jag vet inte. Jag klarade inte av att prova. Klarade inte av att sitta heller. Eller stå. Eller gå. Klarade bäst av att varva mellan att sitta stel som en gäst på Nobelmiddagen och att stå framåtböjd som en viktoriansk skolpojke.

Väl hemma ville kroppen sova av utmattning medan knoppen ville uppsatspyssla. Magen ville ha middag. Baguetterna jag tog ur ugnen luktade bränt. Fastän de knappt fått färg. Alltså, de luktade inte bränt, de luktade bränt.

Det var för att stål/plast-skeden i soppskålen i micron fattat eld! Jag hann njuta av braskaminen i två sekunder innan jag blåste ut elden och ägnade en kvart åt att sota microtaket.

Sedan skar jag upp både baguetten och lillfingret. Krängandes med krökt rygg medan spisfläkten lättade dimman i köket.

Idag är det måndag.

Slutspurten

Nu börjar jag låta som en hackig skiva... Det här om att uppsatsen "snart" är klar, jag "ska bara".

Nu ska jag bara sammanställa en mer omfattande presentation av tidigare forskning. Jag tyckte ju att jag var kort och koncis i min studie, men det visade sig vara både för kort och koncist. Jag har dessutom ägnat någon timme åt att strama upp och förtydliga syfte och frågeställningar i relation till en kortare studieperiod än först angett, samt klurat mig halvt fördärvad över ifall min studie är induktiv eller deduktiv. Eller snarare, problematiserat kring att jag anser den vara induktiv. Och detta med fokus på att examinatorn enligt uppgift är ett fan av deduktiv forskning... Jag tror jag kom fram till att man kan säga att den är både ock...

Nåväl, lite kvar på forskningsgenomgången. Sedan ska jag läsa igenom och avväga vilka fjuttjusteringar jag anser att jag bör göra. Jo, visst kan jag t ex plocka bort några "så" och dessutom har folk fullkomligt rätt i att det krävs ett "t" i början av "teoretisk".

Däremot blev jag på riktigt surt morgonhumör kl halv sju i morse när jag fick för mig att ögna igenom ett reflektionsblad och insåg att människan klagade på saker som var fullkomligt riktiga. Studentkollegan visade snarare att hon själv inte direkt hade MVG i svenska eller förstod skillnaden mellan vissa forskningsbegrepp. Mitt morgonsura jag skrattade dessutom rått när hon ansåg att jag skulle flytta hela stycken som handledaren redan guidat just till den plats där de låg. Hennes kommentarer värderas inte högt, kan jag säga.

Nåväl, examinatorn klagade på att varje kapitel började på ny sida - vilket handledaren tyckt att de borde - så det visar väl bara att inte ens de lärde alltid kan bestämma sig hur saker ska vara. Typiskt bara att det är jag som ska behöva sitta i mitten och rätta fram och tillbaka!

Ska bara... men på fredag, då, då är den absolut utan tvekan allra sista och slutgiltiga målgången! Tills dess... tebax in i grottan.

På återseende.

Ett 2-årsjubileum jag helst sluppit

Det känns som igår, eller som förra året i längsta fall. Men det slog mig faktiskt med viss förvåning att, det är idag två år sedan knät hoppade ur led och förändrade mitt liv för alltid.

Två år... Och det känns fortfarande som om jag var uppe i bergen hela förra säsongen och som om jag bara väntar på att snön ska smälta för nästa säsong. Märkligt. Att tiden kan flyga så snabbt... Trodde det bara hände när man hade kul!

Så vad har hänt under dessa två år? Tja... knät är precis lika irriterande Status Quo som läkarna sa att det skulle vara (tills det slits ut mer och blir värre). Vilket irriterar ännu mer, för någonstans tror man/jag ju ändå att de ska ha l-i-t-e fel. Men jag märker ju att jag inte kan gå på asfalt speciellt länge innan jag får ont - shoppingturerna har blivit avsevärt kortare och kräver nu mer planering. Just för att jag inte orkar knalla runt en hel dag, så jag får liksom planera affärer nära varandra eller ta buss/t-bana emellan så ofta jag kan. Jag märker ju också hur ont jag får när jag promenerar på gång/cykelvägar i asfalt. Vilket är trist, för den där mysiga promenaden i Hagaparken, Djurgården eller längs Strandvägen blir inte alls speciellt mysig när jag börjar halta, knät sväller upp och jag får ont. Aaargh!

Däremot så är det fortfarande så att jag klarar längre promenader på mjukt underlag! Så vandringar i skog och mark (och Skotska kullar!!!) är räddade! Yesss!

Och de kan ju behövas eftersom jag även gått upp läskigt mycket under denna tid... Det går ju så klart inte att skylla på att knät pajar, men allt påverkar allt, vilket påverkar matstrukturen. Och framförallt 'orken' att styra upp när man tappar den. Det går i vågor, men har bevisligen inte fungerat så bra överlag.

Två år. Fast allt är ju inte trist. Alla komiska läkarkommentarer om mitt "bisarra fall". Alla roliga och trevliga läkare! Jisses, vad jag har skrattat och haft kul under besöken. All sjukgymnastik så att jag kom ifrån jobbet en stund varje vecka. Sjukgymnasterna!! Vad hette de nu... Chris? Tror det... Jo just, det var det, båda två hette det. Åsså hade jag mini-Hitler och nån annan tjej. Mmm, sexiga sjukgymnasterna var trevliga att gå till...

Även om jag helst sluppit. Eller, jag hade väl åtminstone hoppats att allt det där arbetet skulle löna sig och att jag skulle bli bra. Inte att jag en dag skulle få höra att det var det och att det bara skulle bli värre med tiden. Skojsigt. Och nu har det gått två år.

Mmm, tänk om jag haft råd med en Talisker. Då hade jag tagit mig en 2-årsjubileumswhisky ikväll.

Mission nästan completed

Så fick jag veta att mina dispo... dippu... deppo... despo... Att försvarandet av uppsatserna för min del sker torsdag 21 januari. Tills det måste jag vässa argument för eventuella svagheter hos min uppsats (skojaru!) samt, typ, leta fel hos tre andra. Detta ska jag även skriva rapport om. Jaha, så då vet jag ju vad jag gör en vecka till. Får folk för sig att klanka på min uppsats så kan det betyda ytterligare en veckas jobb.

Nåja, SEN är det klart! Men tills dess.... Tebax in i grottan. :-)

(Typiskt bara, nu när det finns så mycket jag skulle vilja blogga om. Om jag orkade. Fast det gör jag inte, för nu går jag och lägger mig.)

Mission completed

Det är gjort. Det är faktiskt äntligen gjort! För bara några minuter sedan emailade jag slutversionen av examensuppsatsen. Det trodde ni inte, va!

Knappt att jag gjorde det, fattade att jag en dag faktiskt skulle skriva den, alltså. När jag 2004 signade upp mig för att skriva om tortyr inom internationell rätt så kändes det ok. Även om jag och handledaren inte alls var överrens. Fast det var nog inte det som fick saken att rinna ut i sanden. Ok, lite, för jag hade inte alls lust att skriva den vinkel han ville ha. Men huvudanledningen är nog att jag målade en mur framför mig. Jag gjorde projektet till något svårare och jobbigare än det kanske var. När jag väl läst på ämnet och "kunde" det, så tappade jag lusten. Troligen för att jag inte hade ett klart PM att följa... Nu idag kan jag ju se att jag egentligen bara behövde skriva vad jag läst och sätta dit lite fotnötter och sedan dra någon slutsats. Men jag... jag vete sjutton vad jag gjorde det till.

Det hela blev i varje fall oöverskådligt och ett sånt där tungt projekt man bara skjuter upp. Och upp. Och upp.

Under åren däremellan har jag haft många kriminologiska frågeställningar i huvudet, och massor med uppslag för saker jag skulle vilja undersöka lite närmare. Tanken dök då upp att skriva uppsatsen i kriminologi istället (eftersom jag läst till C-nivå) men sedan räkna med den i jur. kanden.

Och det har jag gjort. En studie av polisanmälningar av barnmisshandel. Och jag har trivts som fisken i vattnet och älskat varje sekund. På sanning! Jag har tagit med litteratur i sängen på kvällarna och jag har villigt gått upp kl 7 på helgerna. T.o.m. på annandag jul. No problem. Det är väl uppenbart var mitt område ligger...

Och nu är det klart. Uppsatsen är klar!

Ok, till 95% i alla fall. Nu ska jag bara ta mig igenom en opponering och eventuellt göra någon ändring om opponenten och examinatorerna vill.

Det roliga är att nu vill jag göra en till. Jag skulle i alla fall inte ha något emot att undersöka ännu ett ämne. Kanske man skulle ta och skriva den där tortyrstudien nu då?

Skojar bara.

Kulturfyran om 2010

Efter tillbakablickar på 2009 så passar det ju bra att Kulturfyran blickar framåt på 2010.

1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Vi får väl se vilken som blir den första att läsa ut, men just nu läser jag "Den siste tempelriddaren" Av Raymond Khoury, Bibeln och en bok om en f.d. barnsoldat.

2. Första konserten du går på?
Återstår att se. Inget bokat.

3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Ja du, det beror på om jag ids lämna hemmets varma vrå i helgen. Vill se Avatar, Terry Gilliams film och Det vita bandet. Om inte annat så ska jag och M gå på bio på måndag så NÅT kommer jag se!

4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?
Mest ser jag fram emot att ta examen!!! Ett par opponeringar och tjafs kvar nu bara så...

Carina leker med sina julklappar

Nä, jag har inte avlagt något nyårslöfte, även om det kanske ser ut så. Inte heller har jag hemfallit åt någon märklig nyck att arrangera ett gigantiskt stilleben i köket.

Varför jag bunkrat frukt likt en ekorre på en tropisk ö? För att jag fick en stavmixer i julklapp!

Elvispar är bra, men inte på att mosa grönsaker i de där släta sopporna man läser om och som låter så himla goda. Och visst, nu har jag en potatisstöt, men något säger mig att den inte riktigt räcker... Elvispar klarar heller inte av att mosa härliga frukter i ännu härligare smoothies. Men det gör en stavmixer!

Så igår trotsade jag -18 grader (minus arton!) och botaniserade i fruktdisken. Ananas, mango, apelsiner, granatäpplen, passionsfrukt, kiwi...

Första kreationen blev en apelsin/ananas/mango/passionsfrukt-smoothie. SLURP! Och att använda mangon jag frös in i höstas var ett lyckokast, för det gjorde smoothien läckert iskall.

Fast nu har jag ett litet bekymmer, eller två. Passionsfrukt och i viss mån granatäpplen. Kärnorna i passionsfrukten är ju inte trevliga när de knastrar i munnen. När man försöker sila dem så inser man ju dessutom hur otroligt lite saft det egentligen är i en passionsfrukt. Man skulle ju behöva en fyra-fem stycken för att få ihop någon halvannan deciliter! Någon som har något tips?

Samma sak gäller egentligen granatäpplen, men där går det lättare att sila (d.v.s. mosa runt innanmätet i en sil) och få ut rätt mycket saft på en frukt. Att köra den hel fungerar inte, för då får man samma otrevliga kärnkras.

Nåväl. Innan det är dags att experimentera med yoghurtsmoothie till lunch (kiwi/päron, ananas/banan eller melon/ jordgubb/granatäpple?) så ska jag nu ut i köket och mosa de tomater, paprikor, vitlökar och lökar som fått rostas i ugnen. Enligt ett tips från en kollega på jobbet blir det kanongod tomatsås. Tänkte använda den tillsammans med min färska oregano i köttfärssåsen. Sedan blir det lasagne till middag!

P.S. Husmodern kan f ö rekommendera att stoppa händerna i plastpåsar när man hackar spansk peppar. Då slipper man gå runt med starka fingrar sedan, eftersom det ändå är lögn att försöka tvätta bort det. D.S

Citat #564

Jag befarade att jag skulle gå in i väggen, men jag var så upptagen att jag missade den. Fan också.

Julgransplundring

I min almanacka pågår julen mellan första advent och nyårsdagen. Sedan är det fritt fram att städa bort julen om man har lust. Fast det har man egentligen inte för det är ju så otroligt mysigt med alla ljusstakar och tomtar och julstjärnor och julgranen! Ja, och så brukar man ju inte direkt ha 'lust' att städa heller.

Men nu hade jag ett par dagar ledigt innan handledaren kommer med sista justeringarna för uppsatsen, så idag tog jag chansen. Att dansa ut julen.

Med ipoden i stereon gick jag runt och sjöng och städdansade. Tomtar, glitter, bjällror och pingviner - bort, bort, bort.

Och nu är lägenheten tom. Känns det som i alla fall. Visst, jag har myslampor och har köpt ett par alldeles nya ljuslyktor, men... granen! Jag saknar granen! Den passade så otroligt bra i hörnet, där den skänker både ljus, glädje och meditativt lugn. Tror det är den gröna färgen i kombination med ljus, glitter och all världens pynt. Min gran är som ett akvarium.

Jag är en sån där som gillar klädda granar. Välklädda granar. Ju mer desto bättre. Både kulor, äpplen, klockor och halmpynt. Stjärna i topp, ljusen utspritt och så flaggor på längden och glitter på tvären. Det enda kravet är att det inte får vara enfärgade blanka kulor, det får gärna vara saker som det bara finns en av. Blandat med lite grundkulor med fina motiv. Både hemmagjort, symboliska gåvor, lotterivinster, kinderäggspynt och så en och annan lite oväntad men söt detalj. Som en dansande gris eller en grodprins.

Jag kan se på granen i timmar, liksom vila ögonen på den och sugas in. För en stund vara Piff eller Puff på julafton. Man tror att man sett allt, men varje gång så ser jag något nytt.

Om 11 månader får jag ta fram den igen!

Mitt Narnia

Bilden är tagen på mina föräldrars sommarställe, mellan stugan och lilla gästboden. Jag tänker att en dag så kanske Mr Tumnus kommer fram och säger Hej.

Årsbokslut 2009

Då var inte bara 09 slut utan hela 00-talet. Intressant att tänka att för 10 år sedan...
... så hade jag pluggat ett år på juristlinjen.
... så bodde syrran i England.
... så hade jag inte påbörjat viktminskningsbehandlingen på Huddinge än.
... så bodde jag i samma lägenhet och hade ingen man i mitt liv.

Hm, så egentligen kan man väl säga att inget har hänt. För idag håller jag just på att avsluta utbildningen, jag har just flyttat tillbaka från Skottland, jag har tappat mycket av det jag uppnådde med viktminskningsbehandlingen och jag bor i samma lägenhet utan någon man i mitt liv.

Å andra sidan kan man säga att MYCKET hänt och att jag idag är där jag är med andra förutsättningar. Hur som helst, jag skippar något slags decenniebokslut utan håller mig till årsbokslutet. Det har hänt mycket så det räcker ändå!

Årets höjdare: Ben Hope, Skottlands nordligaste munro. F ö det enda munro jag gjorde.
Årets mellanhöjd: I brist på munroer så knallade jag uppför Väsjöbacken och... blev väl lagom impad av utsikten. Men blåbären och smultronen impade desto mer!
Årets bottennapp: Det där perfekta jobbet - som jag antingen var för överkvalificerad, underkvalificerad eller inte ens blev kallad till intervju för. Synd, jag hade varit kanon.
Årets ketchupeffekt: Knappt hade jag fått ett jobb förrän det var dags att säga upp sig och ta nästa.
Årets försäkringskossa: Jag! Tänk att det finns så många krångliga regler, guu va kul det är att reda ut!
Årets så-nära-men-ändå-så-långt-borta: Först så bjuder jag på en signerad Gerry Butler-bild och missar den med några futtiga pund. Sedan var jag sååå nära att få träffa honom på en klubb. Jäkla skit, som man säger.
Årets chock 1: Läkarens dom att jag måste lägga ner bergsvandringen. Jag hörde "du måste sluta med ditt liv".
Årets chock 2: Det som först var hastig sjukdom blev en rätt komisk hastig sjukdom innan det visade sig vara ett självmordsförsök.
Årets chock 3: Efter oväntad information blev pusslet helt plötsligt lite klarare... men inte särskilt vackert.
Årets semester: Bilcamping i norra Skottland. Som att tälta, fast med låsta dörrar.
Årets svåraste beslut: Vad jag än hade beslutat så hade beslutet blivit fel. Och rätt. Men den insikten gjorde det inte ett dugg lättare att flytta tillbaka till Sverige. Jag ångrar mig varje dag. Och inte. Å andra sidan, jag är ju bara här på prov...
Årets närvaro: Saker må vara jobbiga på nära håll, men inte tillnärmelsevis lika jobbiga som att helt maktlöst försöka hantera dem på avstånd.
Årets kulturkrock: Flytten tillbaka till Sverige. Det blir väl så när man inte förväntade sig en tillbakaflytt. Och det är både intressant, jobbigt och nästan lite fånigt ibland.
Årets en-gång-var-det-fest-två-gånger: Galamiddagen skulle förs vara i februari - då snöade den in. Men i april blev det flashig fest på flashigt hotell - flashigt!
Årets klaffning: Vi talade om vandring på nätet, tog en drink tillsammans när hon ändå var i stan - och dan efter hade vi hyrt bil och var och vandrade i Balquhidder glen och pratade om "limpor, vithåriga män och grävskopor". Vissa människor klaffar man liksom bara med.
Årets sjukdom 1: Baconfeber, grissjuka, svininfluensa. Kärt barn har många namn, men den var som ett illsinnigt virus - omöjlig att komma undan.
Årets sjukdom 2: Depression. Personligen kan jag räkna upp fler som hade detta under året än svininfluensan. Staten borde ha fördelat depressionsvaccin istället.
Årets CD: 08:orna! Coldplay, The Killers, The Feelings, Keane, Kaiser Chiefs... de snurrar fortfarande lika flitigt.
Årets låt: "Summer walkers" med Runrig. Jag har varit där! Hela refrängen. :-)
Årets film: Alla svenska från 2005 och framåt eftersom jag inte sett dem och de går på tv nu.
Årets författare: Jag! Numera även publicerad - även om det till mitt förtret är under psydonym.
Årets bok: Skolböcker! Dels under utbildningen på nya jobbet, dels genom nästa rubrik...
Årets uppsats: MIN!!! Det tog fem år, men NU är jag motiverad och ämnet är rätt så nu attans håller den på att slutföras! Kors i krösamaja.
Årets mest oväntade replik 1: "Det var så, jag var där." Man behöver inte alltid en ursäkt, en bekräftelse kan värma lika gott.
Årets mest oväntade replik 2: Den chef som kom och sa hej då på min sista jobbdag och som visade sig förstå. Mycket väl. Hennes insiktsfulla kort påminner mig varje dag.
Årets sånginsats 1: När hela teamet kom in i utbildningsrummet och radade upp sig för att sjunga "happy birthday". Ten points!
Årets livserfarenhet 1: Det kom ett email. Fullt av missuppfattningar och påhopp. Och en hälsning att jag blivit dumpad. Sedan flyttade personen. Till hemlig adress! Utan att ens säga hej då!! Och sedan anklagade hon mig för att ha övergett henne!!! Helt sjukt. Men en erfarenhet.
Årets livserfarenhet 2: Jag trodde att man kunde komma och visa framfötterna och vara beredd att jobba med vad som helst och få jobb inom en månad. Det funkar inte så. Och jag fick istället testa livet under existensminimum - finansierat av lånade pengar.
Årets bankaffär: I april skulle Abbey skicka ett nytt kontokort. I december fick jag det! Efter en lååååååång och invecklad historia. Tur att man har vänner på rätt ställen!
Årets bröllop: Min lille lille lillebror gick och gifte sig i somras. Overkligt, på något sätt. Men såååå vackert.
Årets dop: Alvins. Och mig slipper han aldrig nu, gudmor som jag är. Moahahahaha!
Årets gudmoder: Farmor 90 år. Vilken fest det var, vilken krutgumma hon är!
Årets härligaste människor: Mina vänner. Tack för allt - all förståelse, generositet, peppning och roliga stunder. Ni är bäst!
Årets sånginsats 2: 23.30 på "Red nose day" så ställer sig ett helt kontorslandskap, ca 200 pers, upp och sjunger "hokey kokey" - med rörelser - för att hålla sig vakna. Helt underbart!
Årets antiklimax: Efter allt jobb med att få biljetter till konserten så går Michael Jackson och dör, vad är det för sätt?!
Årets lurviga ben: Ceilidhn på Celtic Connections. Så otroligt kul, som vanligt!
Årets onödiga utgiftspost: Parkeringsavgifter. Först fick jag bilen bortbogserad i Glasgow när jag lyfte 30kg tunga lådor. Sedan missade jag p-snurran i julhandeln i Barkarby. Surt sa räven.
Årets chokladleverantör: Tyska kompisens kompis som efter en viss tjänst inte bara skickade en låda choklad till mig - utan två! Och dessutom mer choklad med julkortet.
Årets förvandling: Min lägenhet. Från färglös och karaktärslös till varm och full av karaktär.
Årets gråmusar: Säga vad man vill, men arbetsmiljön var fan så mycket roligare på mitt förra jobb. Här... ja, här går ju folk till jobbet och jobbar!
Årets nätverk: Facebook. Billigare än att skicka SMS hela tiden och man är alltid up-to-date med det senaste skvallret. Med Facebook så står jag med en fot i Sverige och en i Skottland. Toppen!
Årets berg-och-dalbana-mitt-i-en-virvelvind: Om 2008 var omtumlande så var 2009 omtumlande i dubbel hastighet. Det får gärna lugna ner sig nu.
Årets streck: Det drar jag här ___________________

Årtiondets första blogginlägg

Då jag i förevarande fall inväntar inspiration om huruvida...

Nä, nu får jag väl allt stänga av uppsatssvenskan ett tag! Har kört fast i en mindre snödriva och gör nog bäst i att ta en paus medan formuleringarna samlar sig.

Det behövde jag minsann inte göra igår. Då drabbades jag av Alfons Åberg-syndromet och skulle bara så mycket att jag fick i mig middag tre timmar för sent och dessutom var tvungen att säga åt mig själv på skarpen kl 22.30(!) att lägga ner uppsatsarbetet för året.

Vid tolvslaget stod jag på balkongen och såg fyrverkerierna poppa upp över hela stan. Ja, eller hela norrort i alla fall. Jag kan berätta att ett snö- och frosttäckt Sverige upplyst av fyrverkerier är otroligt vackert en nyårsafton! Så vackert att jag allt fick en tår i ögat. Fast det kan också bero på att jag kom att tänka på sådant som hänt under 2009 och sörjde det en kort stund. Det är skönt att året nu kan läggas åt sidan. Liksom paketeras i sin lilla ask, och så kan man välja själv när man vill ta fram det och minnas tillbaka. Idag är bladet vitt igen och vi har ett helt år på oss att fylla det.

Jag hoppas att det inte är ett tecken för det kommande året, men jag fick gå till sängs med öronproppar instoppade. Det var nämligen fest i mitt element! Jag skojar inte. Det dunkade inte från väggar, tak eller golv och det var omöjligt att klura ut varifrån musiken kom, men musik och skratt kom från ena elementet. Det blev högre när man gick närmare, så jag misstänker nu att en hustomtefamilj verkligen hade nyårsparty där. Innan jag stoppade i öronpropparna vaggades jag in av "Vargsången", och det var inte så dumt, faktiskt.

Halvpackade rapporter från Glasgow berättade förresten om en stor, blå fullmåne inatt, men från min lägenhet syntes inget. Förrän imorse. Det var magiskt. När jag vaknade (kl 7 såklart) så sken en stor lampa in genom fönstren och när jag tittade ut såg jag ett skirt molndis tyst svepa förbi månen. Det är en sådan stund man varken kan fånga på foto eller film - det är en stund att njuta av.

Sedan dess har jag tagit en lång, skön dusch och kokat sista laddningen ischoklad (några med hackade jordgubbar i!) för morfars presentask. Nu tänkte jag få lite mer uppsatspiller gjort innan eftermiddagens 80-årskalas. Och se där, nu kom inspirationen farande också.

Jag gillar 2010 redan.