Carina's Court dömer

I fredags kunde vi läsa om styvpappan som gav sin 15-åriga styvdotter en örfil och blev friad från misshandel i tingsrätten med motiveringen att det var en "befogad, pedagogisk tillrättavisning". När jag läste det blev jag rädd. Dels för att hela tidsandan gått mot en mer repressiv attityd där "hårdare tag" utgör ett slags patentlösning på alla problem, oavsett om det gäller kriminalvård, socialt utslagna, skolväsen eller, tydligen nu också, barnuppfostran. Dels för att rätten angett domskäl som både är lagstridiga och som underminerar en filosofi Sverige gick i bräschen för och som faktiskt skjutit fram barnens generella position i hela västvärlden.

1979 antogs en lag som eliminerade "förälder" eller "i uppfostrande syfte" som ansvarsfrihetsgrund vid misshandel. Det är alltså inte tillåtet att slå någon, oavsett ålder, inte ens i uppfostrande syfte. Lagen är solklar på den punkten. I föräldrabalken återfinns den principiellt viktiga bestämmelsen om att ett barn inte får "utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling". (FB 6:1) Detta är inte, vilket vanligt missförstås, den paragraf som gör det "brottsligt" för föräldrar att slå barn utan den fungerar mer som en symbollagstiftning vilken anger den officiella attityden. Lite som de Mänskliga Rättigheterna, vilken är en målkonvention, inte en lagstiftning. Det finns ingen sanktion om man skulle bryta mot just den regeln.

Det avgörande är däremot vad som återfinns, eller snarare inte återfinns, i brottsbalken. Nämligen "förälder" som ansvarsfrihetsgrund. De enda ansvarsfrihetsgrunder som finns är nödvärn, nöd, excess, förmans befallning och straffrättsvillfarelse, därtill det speciella våldsmonopol som åligger polis. Men föräldrar finns inte med i listan!

Bakgrunden till lagens utformning är att det tidigare, i början av 1900-talet, fanns en lag som gjorde föräldrar skyldiga att aga sina barn. Detta ändrades till att de fick aga sina barn. Någon gång på 50-talet (så tidigt faktiskt!) ströks den lagen helt. Politikerna syftade till att skicka signalen att det inte var ok med aga, men eftersom det var ett tomrum så var osäkerheten stor. Vissa menade att eftersom det inte stod att det var ok så var det inte det (så som politikerna tänkt sig), medan andra menade att eftersom det inte stod att det inte var ok så var det ok. När så hela familjelagstiftningen skulle göras om på 70-talet så bestämde man sig för att då också slå fast vad man menade i den här frågan, en gång för alla. Och där är vi idag.

När rätten så i det här fallet säger i domskälen att de friar för att det var en befogad tillrättavisning och, än värre, att föräldrar ibland kan behöva driva igenom sin vilja med "rimligt" fysiskt våld, då går de inte bara emot den uttryckliga lagen utan även dess syfte! I domskälen rättfärdigar de då våldet på precis samma sätt som lagstiftarna i exempelvis England rättfärdigar våldet i sina lagar.

Just det här fallet tror jag dock att man skulle ha kunnat lösa på ett annat sätt, genom vilket man kommit fram till samma resultat men motiverat det på ett sätt som inte undergräver vår lagstiftning mot barnaga;

Dottern var 15 år och hon spottade sin styvfar i ansiktet. Som 15-åring är hon straffmyndig (jag säger detta för att påpeka att det inte är en 10-åring vi talar om) och att spotta någon i ansiktet faller under brottet "ofredande" (BrB 4:7). Styvfadern svarade med en örfil och en knuff. Knuffen skulle faktiskt kunna passera som nödvärn med rätt argumentation. Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp (ofredande är ett brott) mot person eller egendom. (BrB 24:1) Gärningen (knuffen) får inte vara "uppenbart oförsvarlig" i förhållande till angreppet och omständigheterna i övrigt. Jag kan inte se att en knuff för att få bort en spottande attackerare skulle vara "uppenbart oförsvarligt".

Örfilen kan dels ses som ett svar på en provokation, vilket förvisso inte är en ansvarsfrihetsgrund men en förmildrande omständighet. En förmildrande omständighet för lindrig misshandel (vilket örfilen sågs som och vilket jag inte ifrågasätter) kan inte bli mycket mer än pytteböter eller, typ, friande. Nåväl, i situationen ovan skulle man dock kunna tänka sig att han hade svårt att besinna sig när han chockas av att hans egen, nästan vuxna, styvdotter spottar honom rakt i ansiktet. Och då kan man se örfilen som en form av excess (BrB 24:6).

Voila, beroende på om rätten ser örfilen som svar på provokation (pyttestraff) eller som excess (friande) så får pappan en näsbränna; att över huvud taget vara i domstol med saken ger en visning om att det han gjorde inte var helt acceptabelt. Dottern i sin tur får också en näsbränna, för oavsett om pappan får pyttestraff eller blir friad så slipper hon straff för ofredande men får också veta att det hon gjorde inte heller var ok, att folk faktiskt kan reagera på det.

Samma resultat nås, men med en helt annan argumentation, vilken inte undergräver förbudet mot barnaga. Samtidigt påminner man 15-åringarna om att de faktiskt inte är barn längre, i straffrättslig mening. Att man faktiskt kan förvänta sig att såpass stora "barn" inte beter sig hur som helst, t ex spottar folk i ansiktet.

Nu läste jag att åklagaren överklagat domen. Det var förväl det. Låt oss hoppas att hovrätten kommer med en smartare formulering. Den här domstolen känner sig hur som helst mer nöjd med sin egen formulering än med tingsrättens medeltidsrysare. Brrr!