Pappa kom hem...

När jag var i Holland för ett par veckor sedan låg min rumskamrat och jag i mörkret och pratade om föräldrar. Snarare om föräldrar som inte finns. Vi talade dels om föräldrar som självmant sticker, föräldrar som förhindrar den andre att få vara med och om föräldrar som båda två i princip skiter i barnet och bråkar livet ur sig för att hämnas/få största kakan/"vinna skilsmässofajten". Vi var så himla arga på dessa kategorier föräldrar. Idag läste jag Kaxi01's blogg om pappor som försvinner, och den var så gripande skriven att det gjorde ont att läsa.

Och jag kom att tänka på mig själv och hur lyxig min saknad som barn egentligen var. Jag har båda mina föräldrar samlade och jag vet att de älskar mig. Men som barn kan man sakna en av dem ändå. Pappa var försäljare när jag var liten och reste därför mycket. Ett tag åkte han på måndag morgon, ibland redan söndag kväll, och kom inte hem förrän fredag kväll. Det var ju ohållbart och vi flyttade, men under den tiden hade vi en Pappa På Distans. Jag saknade honom mycket.

Efter flytten blev det bättre, men han var fortfarande borta en hel del. Vi visste fortfarande att han älskade oss, för det visade han så ofta han kunde. Dessutom ringde han hem 5-6 gånger per dag. Det är sant! Först ringde han och väckte mamma, sedan ringde han och kollade att alla var uppe och friska, på eftermiddagen ringde han och kollade om nån var hemma, sedan ringde han efter middagen och till sist ringde han och pratade med mamma innan de gick och la sig. Ibland hann han med ett samtal till på eftermiddagen. Jag minns att vi barn blev irriterade över alla samtal; "jaa, jag mår bra, nej, A är på träning, nä, J har inte kommit hem än, P spelar tv-spel tror jag. *suck* var det nåt mer du ville? Nähä, hej då." Han ville ju bara höra våra röster.

Ännu senare, när vi var i tonåren, kunde han vara hemma flera dagar i rad. Det var jobbigt. Vi hade ju vant oss vid att han var borta och hade utvecklat våra egna små rutiner och familjeroller. Nu hade vi helt plötsligt ännu en förälder som frågade om vi hade läxor = upplevdes som tjat, och med pappa hemma kunde vi inte bråka med (läs: köra över) mamma på samma sätt, så som i vissa frågor blivit regel. Det var en till som ville vara med och bestämma över tv:n, han skrattade högt, ockuperade toan på morgonen och tog plats. Och vi skämdes över att önska att han kunde åka på konferens snart. Fast då kom ju alla telefonsamtal, förstås...

Det konstiga var att jag samtidigt saknade pappa och ville att han skulle åka iväg, så allt blev "som vanligt". Det kändes väldigt underligt, men saknaden fanns lika fullt. När jag var liten och hörde barnsången "Lillans visa" så började jag gråta och ibland tänkte jag på den när jag gick och la mig, och grät för att jag saknade honom så mycket. Men jag slapp sakna förgäves, så som andra måste, jag visste ju att han skulle komma om ett par dagar. Och ville jag prata med honom var det ju bara att svara först när han ringde, för hans samtal kunde man ett tag ställa klockan efter. Andra vet inte ens hur deras pappa låter.