Dags att gå vidare

Nu har jag talat med chefen en andra gång om vad som hände på firmafesten. Det gick inte alls som jag tänkt. Jag gick därifrån otillfredställd - men ändå ok.

Jag hade funderat i flera dagar över hur jag skulle lägga fram saken för henne. Jag ville kolla att hon var ok och fråga om jag kunde göra något för henne, för att reparera lite av den skada jag orsakat. Helst hade jag velat tala med henne i enrum, men när jag träffade den sprudlande tjejen i butiken kändes det så överdramatiskt att be om att få tala avskiljt. Det var liksom "fel läge". Så vi tog det bland hyllorna.

Saken är att jag fick en känsla av att det bara är jag som går och funderar över min del i det hela. Chefen verkade helt inne på att det var en ren olycka - som några i kommentarerna till förra inlägget också verkade tycka, men som jag inte tycker tvättar bort min skuld i det som faktiskt hände. Tydligen hade hon precis fyllt i en skadeanmälan som kunde ge henne viss kompensation för karensdag och övrigt från facket/företaget eller hur det var. Jag passade då på att fråga om jag kunde göra något, men det ville hon inte veta av, även om hon tackade för omtanken. Jag sa ju att jag tänkt på henne och att jag faktiskt gärna ville göra något om det gick eftersom skadan faktiskt blev som den blev. Det var enda gången hennes strålande humör dämpades. Hon sa:
"Nej men du får absolut inte gå omkring och ha dåligt samvete för det här. Gå inte omkring och må dåligt, för då börjar ju jag må dåligt bara för det."

Och det var liksom det. No bad feelings. Hon såg det som en oturlig och olycklig händelse och hade helt gått vidare från det. Det kanske är dags att jag också gör det.

Men jag kan inte hjälpa att jag kände mig både otillfredställd och snopen när jag gick därifrån. På ett sätt kändes det jäkligt skönt att få ha pratat med henne igen och det känns bra att veta att hon helt kommit över det som hände. Men samtidigt känns det lite "fel" att helt slippa av kroken. Jag hade förväntat mig att ta ansvar för mina handlingar på något sätt - olycka eller ej. Nu känner jag mig bara... otillfredställd men ok.

Jag tror att jag nu lite bättre förstår de där knäppskallarna (som jag sett dem som förut) som i vissa lägen vill bli bestraffade för saker, för att det känns bättre så. Jag har fortfarande svårt att tro på straff som svar - men samtidigt kan det i vissa lägen kännas märkligt att slippa undan helt när någon annan får lida för det man har gjort. Man vill åtminstone göra något slags botgöring. Väga upp det orättvisa skadeförhållandet.

Vi kunde till och med skoja om saken. Hon menade att hon kryat på sig avsevärt;
"Nu är bitchen tillbaka. Jag tror att vissa varit glada för att vara av med mig ett tag och faktum är att det varit jävligt skönt att ligga i soffan och bossa runt karln ett par dagar."
Så jag svarade:
"Ja, det är bara att säga till när du vill vara ledig igen."

Det var det. Nu har jag gjort vad jag kan åt den här saken, nu kan jag inte göra mer. Så nu ska jag bara sluta grubbla och gå vidare. Jag också.