Rosa tankar utan rosa band

Jag tänker inte köpa något rosa band ihop med Aftonbladet, men däremot sticker jag till en slant till cancerforskningen då och då. Imorgon är det TV-gala igen och det är jättebra att pengar samlas ihop för goda ändamål. Jag är bara lite jätteanti mot kampanjer i sig. Antar att motviljan mot att göra kollektiva saker på kommando ligger i min personlighet. Jag vägrar att gå med ett rosa band på jackan bara för att alla andra gör det.

Det är synd att det ska krävas en kampanj för att få folk att lätta på plånboken. Fast jag antar att det är lite så människan fungerar. Det är ju faktiskt inte lika kul att stoppa en tia i en burk som att betala den för att få kasta gräddbakelser på in ideell stackare med clownperuk. Till exempel. På så sätt är det klart att man hellre ringer in pengar till ett underhållningsprogram än fyller i en tråkig postgiroblankett. Jag hoppas knepet fungerar och att majoriteten av pengarna verkligen når cancerforskningen till slut...

Själv räknar jag nämligen med att ta tillbaka det jag skänker, och lite till. Mamma hade bröstcancer för några år sedan, mormor hade cancer i ögat (jodå, minsann) och min moster har haft alla möjliga och omöjliga tumörer utom just cancer. Mamma frågade då doktorn specifikt om riskerna för mig och min syster och han sa uppriktigt att vi kunde räkna med att få cancer någon gång i livet. Så bra, då behöver man inte oroa sig.

Jag menar just det. Eftersom jag vet att jag kommer få det och inte direkt kan göra något för att påverka det så finns ingen anledning att oroa sig. Det enda jag kan göra är att vara vaksam och ha profetian i åtanke. Och det kan hjälpa på mer än ett sätt.

Som när jag fick en gruvlig magvärk häromåret. Hade jag inte vetat att jag löper stor risk att få cancer så hade jag nog köpt läkarens diagnos på magsår (trots att det inte alls stämde med vad jag läst om åkomman). Istället för att bli hemskickad med tabletter så förklarade jag min situation och insisterade på att få göra en gastroskopi (när de stoppar ner en slang i magen och tittar på en). Det var ett insisterande hon aldrig hört förr, ha, ha. Nåväl, mina inälvor var "jättefina" och efter ytterligare undersökningar konstaterades gallsten istället. (Vilket stämde med min egen diagnos.)

Skulle jag sedan få cancer i just brösten så hoppas jag att jag får mammas grymt yrkestolta plastikkirurg på Karolinska Sjukhuset. Han ville inte bara fixa ett nytt, fint, litet bröst och rekonstruera en bröstvårta på det, han ville dessutom tatuera in en vårtgård. Har hon aldrig solat topless förut så verkar det vara hans mål att hon banne mig ska göra det nu. Den inställningen gillar jag.

Så det känns ändå på något sätt bra att se alla rosa band och veta att cancerforskningen får in lite kosing. Jag kanske inte ens behöver amputera, när den dagen kommer! (Skulle vara tacksam då. Nivåskillnaderna skulle vara så stora att jag nog skulle vilja ha inplantat, men cellgiftsbehandlingen var ingenting jämfört med alla problem mamma haft/har med det där jäkla inplantatet.) Det enda jag reagerar på är färgen. Rosa? Var det inte det vi gick runt med på 80-talet för att sympatisera med AIDS-offren? Och var det inte rosa vi hade när vi sympatiserade med homosexuella på Pride? Hade jag fått välja hade jag velat ha ett mjölkvitt band. Det är ändå en matförpackning vi försöker rädda. ;-)