Jag är med i en bokcirkel; "Bokcirkeln som inte slutade läsa". (Döpt efter en tv-serie där bokcirkeln slutade läsa.) Det är schysst för då läser man en bok man aldrig hade läst annars, träffas hemma hos någon, äter mat/fikar, pratar och har det mysigt. Idag hade vi läst en rysk bok; "Sonetjka" av Ljudmila Ulitskaja. Folk som lånat den på bibliotek berättade att den var utlånad ofta och att det på nätet finns flera bibliotekssidor som skrev om boken. Den handlar om en bibliotekarie som möter kärleken och så hennes liv i kommunismens Sovjet. Vi funderade över om den är så populär bland bilbiotekarier för att det är lite av deras våta dröm, att Kärleken ska komma in en dag och fråga efter någon obskyr bok som bara de två i hela världen känner till.
Vi var ca 10 pers som satt runt ett bord med vit duk och guldljusstakar i olika storlekar och åt piroger, rödbetssoppa och något bröd som mycket väl kunde vara ryskt. Man kände temat för kvällen. Det var vår första träff så vi andra funderade över hur vi skulle lägga upp vår egen, när den kommer. En tjej funderade över att välja en bok om Mount Everest och bjuda på Varma Koppen. Själv funderar jag på att föreslå utvandrarna och bjuda på kokt potatis. Kanske någon ursäkt till stekt fläsk också, om jag fått lön. Ingen kommer välja Emil i Lönneberga, för då måste man ställa till med tabelras...
F ö kan jag inte rekommendera boken. Den är förvisso kort (ca 105s), men jag somnade hela tiden. Det enda jag tyckte var lite coolt var att hon lyckades berätta om ett helt liv på dessa få sidor. Det kändes lite som en synopsis, men också lite som att det är det man får om man skalar bort all dialog, inre monologer och målande beskrivningar i andra böcker. Greppet var intressant på något sätt. Fast i så fall skulle man kanske ha behövt hålla språket kort också. Vissa meningar var bara lite fööör långa.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment