Antihalloween

Det blir bättre och bättre år för år, men fortfarande verkar det råda viss förvirring vad gäller den film-importerade Halloween och den urgamla Allahelgonahelgen. Det är ju nämligen som så att det inte är samma sak.

Allhelgona, när man tänder ljus på gravar och så vidare, infaller första lördagen efter 31 Oktober.

Halloween, den 'amerikanska' högtiden (med ursprung från Irland) då man tänder pumpor och tigger godis, infaller 31 Oktober.

Det kanske inte är alla som bryr sig om vilket, men för dem som firar Allhelgona med att tända ljus och skänka sina bortgångna nära och kära en extra tanke under lugna former kan det fresta på att mitt i vemodet bli avbruten av Dracula som ringer på dörren och vill ha dumlekolor.

Så av respekt för denna urgamla tradition så kanske det vore på sin plats att Halloween-folket lär sig att skilja på begreppen. Får jag föreslå en titt på t ex denna sajt, som på ett enkelt sätt faktiskt förklarar skillnaderna.

Lille Skutt och jag firade nåt slags "anti-halloween" idag. Istället för att titta på rysare så skrattade vi oss igenom ett par timmar svenska revynummer. Fast vi käkade godis ur en häxkittel!

Jag sa ju det... och lite till

Minns ni min upprörda blogg om Aftonbladets löpsedel igår? Som jag trodde så tog löpsedeln skruv. Min ena bästis jobbar i en församling och enligt henne har de haft ett helsike idag. Det har "strömmat" in talonger och fax. Och flera av dem är felskickade. Man måste vända sig till den församling man tillhör, men det hade Aftonbladet missat eller så fattade folk inte det, för bästisen har suttit hela dagen och faxat tillbaka till folk och talat om vart de ska vända sig. Plus att hon informerat dem om att de fyllt i fel och att namnteckning måste vara i original, fax duger inte.

Majoriteten av svenskarna må vara förnuftiga människor, men bästisens kaos på jobbet idag, plus samma kaos på min församling (kunde inte låta bli att ringa och fråga), vittnar ändå om att tillräckligt många "gått på" uppmaningen. Man kan ju undra hur många av dem som kommer gå med igen om ett par veckor, när de insett vad de gjort... Bra jobbat, Aftonbladet, bra jobbat.

========================

Jag har tydligen också jobbat bra, den där natten när jag satt uppe till tre. Både lärarna och de studenter som skulle opponera på mitt paper hade en allvarlig åkomma idag - de tyckte att papret både var välskrivet och "otroligt intressant"! Nämen, seriöst... Jag tolkar det som ett klartecken för min C-uppsats. Dessutom verkar jag kunna nischa in mig för en fortsatt "karriär". Tydligen har det hittills inte funnits någon kriminolog i Sverige som analyserat film och teater. Det finns sådana i England och USA, så jag fick rådet att inte fokusera på Shakespeare... No problems, jag tänkte börja med att sätta tänderna i David Mamet. :-) Sedan tänkte jag ta mig ann Lukas Moodyson. Sedan har jag idéer nog för att hålla mig sysselsatt till pensionen. Tänk att få sitta och analysera sådant här - och få betalt! Synd bara att forskare har så infernaliskt kasst betalt. Det får bli en hobby.

===========================

Var än Bin Laden gömmer sig så verkar han ha tillgång till bio. Hur kommer det sig annars att han i sitt tv-sända tal ikväll refererade till Michael Moores film "Farenheit 9/11"?

Bin Ladin tycker att den amerikanska administrationen påminner om
"korrumperade" arabregeringar.
- Det föll oss aldrig in att landets överbefälhavare (Bush) skulle lämna 50
000 medborgare i de båda tornen att ensamma möta dessa fasor. . . därför att han
tyckte det var viktigare att lyssna på ett barn som pratade om sina getter, sade
han.

(Expressen.)

För visst måste det vara därifrån han hämtat sagofarbrorn? Jag kan inte låta bli att undra vad han i så fall tyckte om rullen. Han måste ha haft en hedersstund. :-)

===========================

Har ni sett Yassir Arafat? E det inte en liten bedårande farbror i den där sparkdräkten? Så sööt...

===========================

Prestonpans i Skottland har beslutat att imorgon be om ursäkt för häxavrättningarna för 300 år sedan. Dessa som grundades på inget annat än moralpanik och vanföreställningar. Det påminner mig om att "det är aldrig för sent", men tänk om man kunde lära av historien och vara lite mer försiktig med vad man grundar sina domar på...

Fredagsfyran, v. 44

Från Johannes på artikelverkstan,
tema: miljö

1. Är du engagerad i någon organisation med miljö på agendan?
Nope. Skulle vara den som går ut på att förbättra miljön på Djurgårdsmatcherna, då... ;-)

2. Håller jorden på att gå under eller mår jorden egentligen ganska bra?
Ärligt talat? Jag vet inte, kan alldeles för lite om biologi, ekologi och allt sånt där naturvetenskapligt. Jag har hört larmrapporter, men jag har också hört forskare som menar att det inte är så som larmrapporterna säger. Men om det inte är någon fara på taket så tycker jag inte att det är skäl för att inte fortsätta tänka miljövänligt. Vi blir ju bara fler och fler på jorden och alla samhällen blir mer tekniska och skapar farligt avfall, så väntar vi så kanske det BLIR för sent till slut.

3. Påverkar mänskligheten jordens klimat och miljö?
Jag tror faktiskt inte att vi påverkar klimatet, för de förändringar vi ser nu har också kommit och gått i historien - enligt forskare. Mänskligheten har funnits så kort och det var ju inte vårt fel när jorden togs över av vulkaner eller is... Däremot tror jag att vi påverkar miljön.

4. Försöker du minska miljöeffekterna i din vardag?
Hm... Minska och minska. Från vad då? Genom att göra vad då? I vilket sammanhang? Oj, vad jag är insatt.

=============================

Hoppas någon kan hjälpa Jonas! Jag har nada koll på teknik, men jag skulle kunna bidra med frågor om någon vill ha avlastning. Det här är en institution - den måste fortsätta!

Jag var glad när jag vaknade, men...

Idag är jag arg. Jag blev det när jag kom till Pressbyrån och såg löpsedlarna. Eller rättare sagt; Aftonbladets löpsedel. Gå ur svenska kyrkan - tjäna tusenlappar - skicka in talongen senast idag.

Hur fan kan man gå ut på en löpsedel och uppmana folk att gå ur kyrkan? Med ekonomiska argument??

Jag trodde att tro var något personligt, något ytterst privat. Religion är faktiskt seriösa saker, kyrkan är ingen jäkla bridgeklubb! Om någon nu vill gå ur kyrkan (kanske t o m av ekonomiska skäl) så ska väl ändå det grundas på ett självständigt beslut, fri från yttre påverkan. Framför allt inte från media! Löpsedeln var riktigt motbjudande. De fick svenska kyrkan att framstå som ett utsugande kreditkortsföretag eller nåt. Man byter inte kyrka som man byte elleverantör.

... oj, nu förstår jag tantens insisterande på att vilja informera mig när jag trädde ur. Om någon stackare efter att ha läst tidningen idag tror sig kunna vända ekonomin genom att gå ur kyrkan - trots att den både vill vigas, begravas och värna kyrkbyggnader - så kanske den där informationen kan behövas, trots allt. Det här gjorde mig riktigt upprörd. Och, nä, jag tänker banne mig inte länka till sidan.

=========================

Har förresten upptäckt nyttan med att blogga. Mailtjänsterna är blockerade på datorerna i universitetsbiblioteket. När man så är inne i en databas som endast kan nås därifrån och hittar en intressant artikel så är det gruvligt frustrerande att inte kunna maila hem den. Men - tadaa - man kan lägga in den som en blogg (för den sidan är inte blockerad) och spara draften! :-) Så nu ska jag läsa igenom det jag "skickat hem" så ska jag reda ut en gammal grej sedan.

=========================

Åh, innan jag går och lägger mig. Jag kollade igenom lagböcker ända bak till 1898 idag och tappade nästan tråden. (I'm on the case, Stefan. ;-) Jisses vad mycket kul man kan hitta! Jag visste att det var en försvårande omständighet på 30-talet att begå brott på en söndag, men visste ni att man kunde få böter eller fängelse upp till ett år om man smädade eller häcklade Gud? 1930! Dessutom kunde man få böter eller 6 mån fängelse om man utförde hantverk på söndagen, ifall det inte var absolut nödvändigt?! Ja herrejäklar...

1978 (!) hittade jag också ett kul kapitel i Bygningabalken. Den handlade om bin. 1§ sa något krångligt om det fall att bina rymt och man jagade dem i skogen. Allvarligt, kan ni se det framför er; en man springa runt och jaga bin?!? 2§ sa att om man hittade ett bi i sitt hus så tillhörde det en. Nämen, tack så mycket. *skratt*

Hm, det kanske ska få bli en ny programpunkt här; lagar jag inte trodde fanns...

Bygga på två sätt

På andra sidan vägen håller man på att bygga nytt. Under flera dagar har gubbarna monterat en jättestor lyftkran. Jag måste erkänna att jag är lite orolig, för om gubben i hytten får spatt så slår banne mig armen i vårt hus om han svänger hela varvet runt!

Igår stod jag i köket när jag såg armen komma farande med två gubbar stående på den. Herregud, de befann sig ju minst 3-4 våningar ovanför mig! Så började gubbarna vinka och säga "hej, hej" till några som stod på en balkong. Det var då det slog mig; fasen vad synd att jag inte bodde på den våningen. Jag hade faktiskt bryggt kaffe och gått ut med en bricka på balkongen nästa gång de kom farande - bara för den roliga sakens skull. Jag menar, snacka om oväntat besök...

F ö håller jag på att bli lite halvknasig på folk som registrerat en bloggadress men inte använder den. En av dem skrev ETT inlägg år 2001 (som säger "hi, sweetie, how are you doing?") och det är allt som finns. Att blogspot inte kan rensa bland inaktiva bloggar. Jag menar, den är ju uppenbart inte levande. Och jag vill ha namnet. Joo, funderar på lite ändringar, dela upp i en mer seriös och en mer personlig del. Tror det vore bra på flera sätt. Nu har jag ju testat det här ett år och vet lite mer hur man kan använda bloggen. Min seriösa del vill jag nämligen "stå" bakom, men min privata vill jag ska vara anonym, så jag kan fortsätta avreagera mig. :-) Återkommer.

00:56 - piiip

Dumdedum... så pjåkigt ser det väl inte ut? Tja, jag har inte en aning om vad jag gjort, men... Och inte tror jag att jag gjort det jag tänkt att göra eller vad jag började göra igår. Eller förrgår var det, va? Men... dumdedum... Lite Red Bull och så KAN man inte gå och sova, ens när man inte vet vad man ska skriva mer. Är det där en vetenskaplig analys? Ha! Säkert. Hm, behöver fler fotnötter. Hur sjutton ska jag kunna referera till 3 av de 6 artiklarna när INGEN av dem berör mitt område? Jag vet inte ens vad jag berör, förresten. Av de 3 förslagen på ämnen så har jag nog skrivit... nr 4. Accepterar de den här analysen som vetenskaplig ska jag banne mig stå på händer. Ett kul tankeexperiment. Visst. Vetenskaplig studie. ...eller hur. Vad ÄR det i en Red Bull förresten? Borde inte det ha gått ur kroppen nu? Eller tror jag bara att jag är döpigg för att jag druckit den? Och fortfarande rapar. He, he, jag borde ta upp det där exemplet med servitrisen som tror att hon är skådespelerska och så hoppas att klassens servitris får opponera på mitt paper... he, he. Nä. Vad pinsamt om hon förstår piken. Fast jag behöver aldrig träffa henne mer igen, sen... Ahmenshit, skulle man ta upp nackdelarna med metoderna också?! Vafan, hur ska DET få plats nu då? Hm, jag ska nog öppna en ny blogg. "Värdelös vetenskap", eller, "Förena nytta med nöje". Så kan jag sitta och göra kriminologiska analyser av filmer och pjäser tills jag trillar av pinn. Det är ju skoj, ju! Hm... Dumdedum... Ska nog fixa lite fotnötter nu. Innan Red Bull slutar verka.

Uppdatering 01:20 PM: Det är uppenbart att jag inte ska ha internetuppkoppling när jag är speedad på Red Bull. *skratt* Vilken jäkla smörja! Det värsta är att jag mailade en stackars bekant ett, om möjligt, ÄNNU mer svamlande mail efteråt... Detta inlägg får vara kvar ENBART som en påminnelse och en varning! Till mig själv, alltså.

F ö satt jag uppe till 3, gick upp igen kl 9 och har precis bestämt mig för att det får vara nog nu, så nu har jag mailat kaoset till lärarna. Och jag är urförbaskad. Vi har ju fått lära oss exakt alltihop på egen hand. De slängde åt oss en bok, som inte ens tog upp min analysmetod, och 6 artiklar, som inte var relevanta för mig, och så får vi lära oss på egen hand! I mitt fall fick jag ju dessutom ge mig ut och leta min egen "kurslitteratur". Det här hade jag kunnat göra på fritiden. Varför går man kursen, för? Men, tjoho, nu är den över! (ja, tills kompletteringen efterfrågas förstås, hm...)

Snapshot från verkligheten

När jag hör brandbilar tuta förbi på gatan så tänker jag:
"Vad kul med lite tut-tut, här som är så dött. Det är säkert bara falskt alarm på ett företag, eller en tant som bränt vid men som ringer för säkerhets skull. Det är säkert inte på riktigt. Hoppas jag."

Och så tänkte och hoppades jag när det tutade alldeles förskräckligt för ett par minuter sedan. Brandbilar åker ofta förbi nere på "stora vägen" men lika ofta kommer de tillbaka några minuter senare. Nu åkte de upp och försvann i mitt bostadsområde.

Och nu tutade en ambulans förbi också.

Usch, nu är det inte kul längre.

Neeej, Djurgården vann!

Trodde aldrig jag skulle skriva den rubriken, men allvarligt, jag är helt egoistisk nu:
Jag vill fan inte stå ute på Råsunda i -15 grader i Januari och jobba på en jävla fotbollsmatch!

Royal League låter som en lite skön, Skandinavisk idé. De bästa lagen i Sverige, Norge och Danmark möts i ett slags mini-Champions League. Det är bara ett problem - vi bor i Skandinavien! Det hade förstås inte varit lika hippt att lägga det som en uppehållsturnering i Juli, men seriöst, mitt i vintern...?

Det finns hög risk för att jag kommer vara strängt upptagen vissa speldatum... Sorry, Rosenborg låter kul, men inte lika kul som om det vore Celtic, Liverpool eller Barcelona. Brrr!

Framtidsplaner

Om jag blev miljonär skulle jag inreda ett litet kontor i en herrgård och sitta där och skriva onyttiga forskningsrapporter och banala romaner. Jag är stressad som jag aldrig varit förr, men trots att det känns som att inget blivit gjort på hela dagen så har jag trivts med jobbet. Det är kul att läsa pjäser ur ett kriminologiskt perspektiv och komma på hur man kan använda dem i forskningen. Det är kul att plocka en scen ur Henry V, en ur Hamlet och en ur Dogville för att exemplifiera kriminalpolitik i populärkulturen. Det är jäkligt kul att göra analyser BRÅ skulle gråta blod om de läste! :-)

Och parallellt med min serie med onyttiga forskningsrapporter tänker jag skriva en bok om huliganismen ur ett svenskt perspektiv. Dra detta sociologiska fenomen genom historien och försöka förklara hur komplicerat detta problem faktiskt är. Eftersom varken media, politiker, de social myndigheterna, idrottsklubbarna eller allmänheten verkar läsa speciellt mycket Engelsk litteratur på området så tror jag alla skulle tjäna på att få det hela beskrivet för sig på svenska. Då kanske vi kan få den nyanserade bild vi behöver för att sluta peka på att en aktör ska ta ansvar för och åtgärda saken.

Nu ska jag gå och köpa en Triss-lott. Det här var kul!

Lite "bye, bye, Gnaget" till bara...

Det är inte bara jag som är skadeglad just nu. Järnkaminerna hyllar också nedflyttningen;

Superettan för vissa, cupfinal för andra!

Livet kan vara riktigt, riktigt underbart ibland. Ärkefienden Aik har äntligen förpassats till en mer lämplig division för deras nivå, och för vår del väntar en het cupfinal, chans till Royal Leauge, och det är klart med Stadion nästa år! Lycka är att
vara Djurgårdare...

Först skänker vi vår tacksamhet till alla som hjälpt till att äntligen förpassa Aik Solna till en division som passar dom betydligt bättre än Allsvenskan.

Vi tackar Aik:s värdelösa spelare, vi tackar Aik:s styrelse och organisation för sin inkompetens, vi tackar Paulinho och Örgryte för att de satte spiken i kistan, samt avslutningsvis tackar vi alla "Aik-supportrar" som med noll tålamod, buande, hot och skräckvälde gjort det i stort sett omöjligt att verka i klubben Aik. MäCktigt!

Tack alla inblandade - från djupet av våra hjärtan!

(Järnkaminerna.nu 24 oktober 2004)

För att sedan även tacka alla en och en.

Mmmm, jodå, någon dag till tänker jag mysa åt det här. :-)

Rosa tankar utan rosa band

Jag tänker inte köpa något rosa band ihop med Aftonbladet, men däremot sticker jag till en slant till cancerforskningen då och då. Imorgon är det TV-gala igen och det är jättebra att pengar samlas ihop för goda ändamål. Jag är bara lite jätteanti mot kampanjer i sig. Antar att motviljan mot att göra kollektiva saker på kommando ligger i min personlighet. Jag vägrar att gå med ett rosa band på jackan bara för att alla andra gör det.

Det är synd att det ska krävas en kampanj för att få folk att lätta på plånboken. Fast jag antar att det är lite så människan fungerar. Det är ju faktiskt inte lika kul att stoppa en tia i en burk som att betala den för att få kasta gräddbakelser på in ideell stackare med clownperuk. Till exempel. På så sätt är det klart att man hellre ringer in pengar till ett underhållningsprogram än fyller i en tråkig postgiroblankett. Jag hoppas knepet fungerar och att majoriteten av pengarna verkligen når cancerforskningen till slut...

Själv räknar jag nämligen med att ta tillbaka det jag skänker, och lite till. Mamma hade bröstcancer för några år sedan, mormor hade cancer i ögat (jodå, minsann) och min moster har haft alla möjliga och omöjliga tumörer utom just cancer. Mamma frågade då doktorn specifikt om riskerna för mig och min syster och han sa uppriktigt att vi kunde räkna med att få cancer någon gång i livet. Så bra, då behöver man inte oroa sig.

Jag menar just det. Eftersom jag vet att jag kommer få det och inte direkt kan göra något för att påverka det så finns ingen anledning att oroa sig. Det enda jag kan göra är att vara vaksam och ha profetian i åtanke. Och det kan hjälpa på mer än ett sätt.

Som när jag fick en gruvlig magvärk häromåret. Hade jag inte vetat att jag löper stor risk att få cancer så hade jag nog köpt läkarens diagnos på magsår (trots att det inte alls stämde med vad jag läst om åkomman). Istället för att bli hemskickad med tabletter så förklarade jag min situation och insisterade på att få göra en gastroskopi (när de stoppar ner en slang i magen och tittar på en). Det var ett insisterande hon aldrig hört förr, ha, ha. Nåväl, mina inälvor var "jättefina" och efter ytterligare undersökningar konstaterades gallsten istället. (Vilket stämde med min egen diagnos.)

Skulle jag sedan få cancer i just brösten så hoppas jag att jag får mammas grymt yrkestolta plastikkirurg på Karolinska Sjukhuset. Han ville inte bara fixa ett nytt, fint, litet bröst och rekonstruera en bröstvårta på det, han ville dessutom tatuera in en vårtgård. Har hon aldrig solat topless förut så verkar det vara hans mål att hon banne mig ska göra det nu. Den inställningen gillar jag.

Så det känns ändå på något sätt bra att se alla rosa band och veta att cancerforskningen får in lite kosing. Jag kanske inte ens behöver amputera, när den dagen kommer! (Skulle vara tacksam då. Nivåskillnaderna skulle vara så stora att jag nog skulle vilja ha inplantat, men cellgiftsbehandlingen var ingenting jämfört med alla problem mamma haft/har med det där jäkla inplantatet.) Det enda jag reagerar på är färgen. Rosa? Var det inte det vi gick runt med på 80-talet för att sympatisera med AIDS-offren? Och var det inte rosa vi hade när vi sympatiserade med homosexuella på Pride? Hade jag fått välja hade jag velat ha ett mjölkvitt band. Det är ändå en matförpackning vi försöker rädda. ;-)

Bye, bye, Gnaget, bye, bye, Gnaget...

... bye, bye, Gnaget, BYE, BYE!

Jag kan inte låta bli. Jag måste få visa lite sann skadeglädje idag. :-) Fy fan vad kul att ex-Champions League:arna ska åka till Åtvidaberg och Falkenberg nästa år - och spela derby mot Café Opera och Brommapojkarna! *skratt* Bortaderby i Vällingby? Eller kommer de lira inför fullsatt Råsunda? Håhåjaja, ha så kul, pojkar.

Men när de fått känna på Superettan ett år och dragit upp publiksnittet där, så som Djurgården och Hammarby gjort, så får de gärna komma tillbaka. Det ska liksom vara tre Stockholmslag i Allsvenskan. Det är inte kul att bara spela derby mot Bajen.

Kom tillbaka snart, Gnaget, så vi kan putta ner er igen! :-)

Skrivklåda söker skrivlåda

Är det någon som känner till om det finns någon sajt som fungerar som ett slags Forum För Amatörskribenter? Dit man kan skicka kortare historier som andra kan läsa och som man kan få feedback på? Jag har hittat ETT övningsställe för mitt berättande, men det är en amerikansk sajt med tvivelaktigt innehåll. Jag skulle aldrig erkänna för någon att jag skickar texter dit.

Jag har sökt ett forum i många år. Inte dit man skriver debattartiklar, bloggar eller uttrycker åsikter, utan dit man skickar historier, långa som korta. Det verkar helt enkelt inte finnas. Ja, förutom den jag hittat. (Och den jag använde ett tag förut, men de människorna var så knasiga att jag inte riktigt stod ut där.) Det är förvisso en spännande genre, för man får verkligen slå knut på sig själv, använda fantasin och snappa upp mönster för att kunna leverera något som blir omtyckt, men det är ju inte berättelser jag gillar eller som jag vill skriva.

Vad som är kul är dock att läsa feedbacken man får. Har inte riktigt greppat vad som är en lyckad story. Ibland kan jag skicka in en som jag känner mig nöjd med, men då är det knappt någon som läser. Så skickar jag in en som känns rätt banal, men då får jag massor av läsare och uppskattande kommentarer! Sajten är bra för självförtroendet. De vet inte att jag är svensk och när jag då får höra att någon gillar mitt sätt att skriva så växer jag, så klart. En favoritkommentar var när jag en gång la in en brasklapp om mitt språkbruk och påpekade att jag inte var engelsktalande och en man skrev att det kunde märkas men att han tyckte att språket både blev rikare och mer spännande med mina brovinker. "Ett öga rött", liksom. :-) Och när de inte gillar något får jag höra det också. T ex när jag fokuserar storyn på "fel" saker. Det där med "kill your darling", ni vet... Även om jag inte alltid vill gå dem till mötes, framför allt inte innehållsmässigt, så känns det som att jag utvecklas.

Men, som sagt, jag skulle vilja hitta ett forum för "normala" berättelser också, gärna på svenska. Det borde väl finnas åtminstone något sådant forum på hela denna stora world wide web! Finns det något? Eller är jag för alltid hänvisad till obskyra sajter på spindelnätets bakgård...?

Kära dagbok,

Ni vet de där dagarna då man bara vill dö? Idag var inte en sån dag. :-)

Jobbet gick ovanligt smidigt. Kunderna var trevliga och tiden gick fort. Det enda som irriterade var att läsa tidningarna, men så brukar det ju vara. (Kul kille, den där Lasse Sandlin, tycker att det som hände i Norrköping och det som hände på Råsunda var samma sak. Ja, ungefär samma sak som fylleslagsmål i Folkets Park och Göteborgskravallerna. Men så hade han ju också fått för sig att några plankare och ett större gäng som försöker ta sig in på planen utförde samma handling. *Pfft* Och jo, det är klart att grovhet, planering och omständigheter i övrigt skall beaktas, på samma sätt som det är skillnad på vanlig misshandel och grov misshandel.)

Kom hem med en pumpa idag. Jag vet, jag är lite emot att ta över alla festligheter vi ser på tv - snart ska vi väl fira thanksgiving också! Just halloween har svenskar brukat missförstå också, så den har sammanfallit med Allhelgonaafton. Det är det jag motsätter mig. För mig är den helgen oerhört viktig och fin. Jag vill inte ha några jäkla spöken och draculas komma och tigga godis när jag tänder ljus och minns mina döda vänner och familjemedlemmar. Men nu verkar man ha lärt sig. I år är högtiderna olika helger, så jag tyckte jag kunde sträcka ut en hand.

Faktum är att jag ställde pumpan på bordet, tog en kniv i handen och sa:
"Jaha, vad gör jag nu?"
Som tur är har man ju tittat på tv, så nu står en liten fin och leende gubbe med huggtänder på fönsterbrädan. :-) Har precis lärt mig att jag inte ska ha locket på när jag har ett ljus i. Pumpagubben har bränt skallbasen...

Tänkte visa en bild på pumpagubben, men Hello, som man kan posta bilder i Blogger med, vägrar att installera sig. Får upp en sådan där ruta som säger att ett fel uppstått och att programmet måste avslutas. Shite! Någongång kanske jag hittar en lösning på problemet.

I bakgrunden går just nu Patrioten (med Mel Gibson) - director's commentary! Den där funktionen är rätt kul. En enda gång har jag faktiskt kollat på den för att jag ville, annars är det något jag kan slå på när jag bara vill se filmen i fråga. I det här fallet tänkte jag kolla hur Jason Isaacs karaktär betedde sig i den här filmen. Jag har ju fått för mig att han spelar en roll i en bok jag läser också. Och jag står fast vid det, det är Jack Randall som rider omkring på tv:n.

Var tvungen att testa testet jag hittade på Desirées blog. Jag som inte ens vet vad det finns för filtyper, men jag är tydligen en

Vilken filtyp är du själv?
Jag är glad att livet inte är svårt för folk när jag är där...

Någon granne under mig spelar taskig musik på hög volym. Jag tar det som ett tecken på att det är dags att slå på en film nu. Med bomber och granater. Åh, och ta fram lördagsgodiset. :-)

Fotbollsoroligheternas efterspel

Fotbollsförbundets Tävlingsutskott (TU) har nu beslutat om påföljder för senaste tidens oroligheter i Norrköping och på Råsunda. Givetvis har jag några kommentarer om besluten.

Bråket i Norrköping
Djurgården får böta 40'000 kr till följd av att supportrarna tände pyroteknik, kastade in föremål (höll f ö på att träffa egna spelare!), försökte planka in före match (med tumult som följd) och så slagsmålet på läktaren. (Vilket jag redan skrivit om.) Som förmildrande omständighet har TU tagit hänsyn till det kraftfulla agerandet från Djurgårdens sida för att skapa lugn resten av matchen.

Tacka fan för det, Norrköpingspolisen visste ju inte kvart i sju utan Djurgårdens ordningsvakter fick tala om för dem hur de skulle ställa upp på läktaren och vad de skulle göra. Några avspärrningar, frizoner eller publikvärdar (Norrköpings, eftersom det var deras läktare) som agerade avspärrning och lugnande inslag fanns inte, trots att Norrköping visste att en grupp Djurgårdare köpt biljetter på denna läktare och var.

Jag anser att Djurgårdens straff är befogat, även om jag faktiskt blev förvånad över beloppets storlek, däremot ställer jag mig frågande till att TU anser att

IFK Norrköping fullgjort sitt arrangemangsansvar i matchen enligt
gällande regler, varför TU beslutar att ärendet inte föranleder någon
påföljd.

Norrköping har ett ansvar för sitt arrangemang och för att god ordning råder bland publiken på sina hemmamatcher. Bortalaget har fullt ansvar för sin tilldelade sektion, d.v.s. bortaläktaren, samtidigt som man har ett generellt ansvar för sina supportrar i och omkring arenan. Bråket uppstod på Norrköpings läktare. Det startades av Norrköpingssupportrar, vilka tilläts provocera alldeles för länge. Exempelvis Djurgården hade, så fort supportrarna börjat provocera bortaklacken, ingripit mot dessa supportrar och troligen flyttat dem till en annan sektion. Norrköping gjorde intet. Det är sant att det var Djurgårdens supportrar som attackerade, och det ska vi (DIF) naturligtvis straffas för, men samtidigt var det Norrköpings bristande säkerhet som möjliggjorde den attacken. Jag anser därför att Norrköping bort böta 10'000 kr för sitt bristande/obefintliga säkerhetsarrangemang.

Oroligheterna på Råsunda
AIK tilldömdes 100'000 kr i böter och två matcher utan publik. Sista seriematchen och eventuell kvalmatch spelas därför inför tomma läktare. Blir det ingen kvalmatch får AIK spela första matchen nästa säsong utan publik. Det står i beslutet att det hade kunnat bli fler matcher men att hänsyn tagits till att säsongen nu i princip är slut.

Därefter finns tid för föreningen att lösa de problem som föreligger
innan nästa säsong startar. TU förutsätter att så sker.

En lustig formulering eftersom man inte antyder vad som behöver förbättras. Det brukar vara säkerhetsarbetet man har synpunkter på, men så är nog inte fallet här. AIKs säkerhetsarbete verkar vara det enda som funkar i klubben för tillfället! Det var tack vare det som en katastrof förhindrades i måndags. Däremot har nog klubben rätt mycket annat att fundera över.

Jag tror naturligtvis inte, vilket vissa media tycks tro, att AIK sitter med armarna i kors och inte gör något. Men i hela det komplexa arbetet med detta problem - vilket i AIK av någon anledning alltid varit värre än i någon annan klubb i Sverige - så finns åtminstone en sak jag skulle vilja föreslå; en revision av sin egen attityd gentemot supportrarnas agerande. Inte att bryta med dem, det löser ingenting (vilket AIK redan vet), utan hur man bemöter liknande incidenter. En början vore att inte sätta ut en liten notis om att det inte var så farligt det som hände, på sin officiella hemsida! Detta togs sedermera bort, men det var uppe länge nog (för att jag som inte ens läser den skulle hinna få vetskap om den). TU säger i sitt beslut att en graverande omständighet är, att;

Inget tyder på att de (huliganerna. min anm.) avser att upphöra med sin verksamhet, utan tvärtom synes framgå av olika uttalanden (se t ex Firmans hemsida...) att våldet i dessa kretsar förskönas och rättfärdigas. Ett sådant förhållningssätt är fullständigt oacceptabelt, orsakar fotbollen allvarlig skada och måste därför förhindras.

Ja, och då vore det ju bra om klubben åtminstone tog ordentligt avstånd ifrån det. Även om man känner sig pressade och faktiskt tjänade på det som hände. Tyvärr gjorde man ju det i det här fallet. Hade Fröjdfelt valt att avbryta matchen hade Hammarby med all sannolikhet tilldömts seger med 3-0. Fröjdfelts sinne för sportmannaskap innebar dock att AIK kunde vända ett hopplöst läge och spela 1-1.

Det gick rykten om att Hammarby riskerade böter såsom arrangerande förening, men det hade förvånat mig mycket. Nu fick de 10'000 kr i böter för att dera supportrar använt pyroteknik (och inte som man skulle ha kunnat tolka Aftonbladet, för att de var arrangör). Till skillnad mot Norrköping hade Hammarby inte kunnat göra ett smack för att påverka situationen som uppstod.

Till sist bör tilläggas att AIKs böter sattes med hänsyn till att de samtidigt skulle spela två matcher utan publik. Jag har förstått att vissa tycker att bötesbeloppet är alldeles för lågt, och jag är faktiskt böjd att hålla med, jag skulle se 250'000 kr som skäligt med tanke på hur böterna sett ut tidigare i historien, men samtidigt kan man ju tänka att AIK kommer förlora enormt mycket på de här två matcherna i förlorade biljettintäkter, försäljning m.m. Å andra sidan, de kanske vinner sportsligt på det. Med tanke på vilken press de är utsatt för och vilket humör firmorna är på så vore det kanske ett grövre straff att tvingas spela med publik...

Fredagsfyran, v. 43

Från Annica Tiger:
"En om böcker, bara för att det är kul att se vad folk läser och kanske få lite boktips."

1. Vilken bok läste du senast eller läser just nu?
Läser Trummornas Dån av Diana Gabaldon, Titus Andronicus av William Shakespeare och har precis läst Sonetjka av Ljudmila Utiskaja. Läser nästan alltid flera samtidigt, fast jag räknar inte pluggböcker förstås.

2. Kan du kortfattat berätta vad boken handlar om och vilket betyg mellan ett och fem får den? Trummornas Dån är del 4 i Gabaldon's serie om Claire som går genom en stencirkel i Skottland och reser från 1940-talet till 1700-talet. Hon gifter sig med en skotte och det händer en massa saker; just nu är de i Amerika och försöker skapa sig ett liv bland nybyggare och indianer. Det coola är ju att hon har kunskap från 1900-talet med sig i bagaget. En romantisk äventyrsroman skulle jag kalla den. Just den här boken får nog 4- i betyg.

Titus Adronicus är en blodig historia där en mans dotter blir våldtagen och grymt misshandlad av två slynglar. Som hämnd dödar mannen slynglarna och gör köttpaj av dem - vilken han bjuder mamman på! Ja, och så är det en historia om makt och så, men jag tror jag är inställd på Hannibal Lector-delen av storyn. ;-) Betyg: 4. Jag vet att många "hatar" den men jag tycker den är cool. Lite Quentin Tarantino, sådär.

Sonetjka handlar om en bibliotekarie som möter kärleken och så hennes liv i kommunismens Ryssland. Jobbigt skriven, men den är bara dryga 100 sidor lång. Betyg: 2.

3. Skulle du vilja skriva en egen bok och i så fall vad skulle den handla om?
Ja, det skulle jag. Antingen en ungdomsserie om "Peter & hans gäng" (som löser brott på kluriga sätt... jag berättade den för folk under hela min barndom, skulle vara kul att skriva ner den någongång) eller en roman om ett gäng hockeyfanatiska tjejer eller en halvbiografisk roman eller en samling provocerande och okonventionella erotiska berättelser eller... jag har faktiskt en massa idéer i huvudet. Dem som hamnar på pappret blir dock refuserade av mig själv efter ett tag. Någon gång kanske jag tar mig tid att köra på allvar.

4. Vilken svensk författare och utländsk författare tycker du är bäst.
Jag läser sällan "allt" av en viss författare, och det är omöjligt att bara nämna ett namn, men Jan Guillou, Olov Svedelid, Jonas Gardell, David Mamet, Nick Hornby, Tony Parson och Shakespeare funkar alltid. Jag väntar fortfarande på att hitta en kvinnlig författare jag tycker om... Joanna Trollope kanske, men jag har bara läst en av hennes böcker, har inte läst Mazettis böcker än, men har fått ett bra intryck av henne, annars är det tunt.

Och nej, jag gillar inte Diana Gabaldons sätt att skriva. Det är storyn jag inte kan slita mig ifrån, boken i sig gör mig vansinnig!

Uppdatering; J.K Rowling måste jag väl tycka om eftersom jag inte kan slita mig från Harry Potter. Där, en kvinna minsann.

Dagens pussel

En gammal barndomskompis mailade nyss och meddelade att hon nu blivit mamma. Det kunde inte komma mer lägligt. Hon är färdigutbildad och har ett jobb, hon gifte sig för ett år sedan med en pojkvän hon haft sedan urminnes tider, hon är precis i harmoni med livet. Jag blir så glad när pusselbitarna faller på rätt plats och det blir en helhet av det. Ofta tycker jag att folks liv utvecklas, men inte alls som ett väloljat pussel utan som ett pussel där man tvingar i bitarna i varandra. Vad glad jag blir för hennes skull!

Själv sitter jag och försöker lägga pussel med mina studier. Det är lustigt, men på en 5-poängskurs har vi fått skriva ett paper på 3-5 sidor. Nu har vi en 2-poängare där vi ska skriva ett paper på 6-8 sidor! Dessutom om ett ämne vi fått två dagar på oss att läsa in oss på. Jag fattar ingenting. Jag fattar vad jag skulle vilja göra, men jag vet inte vad det kallas vetenskapligt och alltså inte var i den hemska boken jag ska titta. Jo förresten, men det jag vill göra omnämns i två meningar som något man kan göra men som inte författarna tänker beröra. Tjusigt.

Oh nej, jag kanske måste till biblioteket och hitta en egen lärobok... vafannurå...

Rysk afton i bokcirkeln

Jag är med i en bokcirkel; "Bokcirkeln som inte slutade läsa". (Döpt efter en tv-serie där bokcirkeln slutade läsa.) Det är schysst för då läser man en bok man aldrig hade läst annars, träffas hemma hos någon, äter mat/fikar, pratar och har det mysigt. Idag hade vi läst en rysk bok; "Sonetjka" av Ljudmila Ulitskaja. Folk som lånat den på bibliotek berättade att den var utlånad ofta och att det på nätet finns flera bibliotekssidor som skrev om boken. Den handlar om en bibliotekarie som möter kärleken och så hennes liv i kommunismens Sovjet. Vi funderade över om den är så populär bland bilbiotekarier för att det är lite av deras våta dröm, att Kärleken ska komma in en dag och fråga efter någon obskyr bok som bara de två i hela världen känner till.

Vi var ca 10 pers som satt runt ett bord med vit duk och guldljusstakar i olika storlekar och åt piroger, rödbetssoppa och något bröd som mycket väl kunde vara ryskt. Man kände temat för kvällen. Det var vår första träff så vi andra funderade över hur vi skulle lägga upp vår egen, när den kommer. En tjej funderade över att välja en bok om Mount Everest och bjuda på Varma Koppen. Själv funderar jag på att föreslå utvandrarna och bjuda på kokt potatis. Kanske någon ursäkt till stekt fläsk också, om jag fått lön. Ingen kommer välja Emil i Lönneberga, för då måste man ställa till med tabelras...

F ö kan jag inte rekommendera boken. Den är förvisso kort (ca 105s), men jag somnade hela tiden. Det enda jag tyckte var lite coolt var att hon lyckades berätta om ett helt liv på dessa få sidor. Det kändes lite som en synopsis, men också lite som att det är det man får om man skalar bort all dialog, inre monologer och målande beskrivningar i andra böcker. Greppet var intressant på något sätt. Fast i så fall skulle man kanske ha behövt hålla språket kort också. Vissa meningar var bara lite fööör långa.

Varbergdebatten fortsätter

Följde en rysardebatt på tv under lunchen. Programmet Debatt tog upp händelsen i Varberg och jag kan inte låta bli att fascineras av människors förmåga att dra in allt ovidkommande i en och samma debatt. Helt plötsligt var det p.g.a. förbudet mot barnaga som ungdomar uppträdde illa i skolorna. Det lustiga är att exakt samma problem togs upp i både tv- och tidningsdebatter i Skottland, när jag bodde där, men då sa man att felet var att skolagan avskaffats.

Det är tydligen också p.g.a. detta förbud som svenska ungdomar uppträder som svin ibland när de åker på skolresa till alperna. Inte ord sades om hur människor generellt beter sig i "frizoner" när de är långt ifrån de vanliga övervakande blickarna (se; charterresenärer), eller när vi speciella skandinaver kommer till länder med billig och lättillgänglig alkohol (se; charterresenärer). Och inte ett ord om att samma beteende finns hos andra nationaliteter. Säger bara; amerikanska college-kids, brittiska universitetsstudenter och franska snorungar. Fråga dessutom min mamma hur de betedde sig på skolresan i Danmark i mitten av 60-talet...

Någon drog också upp den gamla slagdängan att "barn nuförtiden får göra som de vill", att "vi har inte fri barnuppfostran, vi har fri från barnuppfostran" och att "barnen blivit kung i familjen". Det lustiga är att jag läst precis samma åsikter i skrifter från både Japan (helt annan kultur, men vilken bygger mycket på respekt och social kontroll), Storbritannien och t o m i en svensk skrift på 1920-talet! Dessutom frågar jag mig om de som uttrycker detta om svenska barn har ätit middag i en afrikansk, spansk eller framförallt en italiensk familj! I Italien kan man snacka om att barn är kung i familjen, trots att de får sig en hurring då och då.

Om igen hördes (upprepade gånger) den klassiska invändningen att smällen kommer "som livräddare", som om det stod mellan en smäll och ett dött barn. För det första är min erfarenhet att det mycket, mycket sällan är i dessa situationer ungen får en smäll. Det är snarare när föräldern är frustrerad, trött, ursinnig eller rädd. Våldet är mer reglerat efter föräldern än efter barnet. För det andra används inte agan i en rent livshotande situation. Rycker man undan ett barn som oförsiktigt går ut i gatan så sker reaktionen i själva rycket; och då kan man mycket väl hålla kvar ungen i armen, visa sitt rädda ansikte och ryta åt det att gå på trottoaren/hålla mamma i handen/se sig för. Smällen kommer som en andra reaktion, antingen med en dask som avslutning på tillsägelsen eller som en ren omgång stryk när man kommer hem. I båda fallen är den livshotande situationen överspelad och varenda människa som varit liten och fått en smäll kan nog skriva under på att det inte är just den man tänker på när man nästa gång ser sig för; man minns snarare att mamma blev arg.

En tomte som kallade sig kriminolog (men som inte ens läst C-kursen) hakade dessutom upp sig på LVU. Lagen må vara en rysare i sig (det kan jag ta en annan gång) men dessutom hade han ju läst förarbetet som fan läser bibeln. Han menade att en örfil, som den in Varberg, kunde räcka för ett omhändertagande enligt LVU, för i förarbetet stod att en enstaka misshandel kan räcka. Kan räcka. Naturligtvis var det inte en enstaka örfil som menades, utan man garderade sig för det fall att en ovanligt grov och hänsynslös misshandel uppdagades. I det fallet vore det ju vansinnigt om man skulle behöva visa att detta t ex skett i ett mönster eller regelbundet och kanske behöva skicka hem ungen för att se om det blir havt ihjälslaget en gång till. Jag fattar inte var de hittade den där typen, för han var så illa påläst att det var pinsamt. (Och sedan kan man ju fråga sig varför de alltid hittar manliga kriminologer när över 90% av studenterna är kvinnor!)

Det som fascinerar mig mest är att jag sett exakt samma debatt om exakt samma problem diskuteras med exakt samma argument både i Sverige (totalförbud), Skottland (ok med barnaga och skolaga i privata skolor) och USA (ok både med barnaga och skolaga i den delstaten). I Sverige skyller man på att föräldrar inte har något "medel", i Skottland på att bältet avskaffats i kommunala skolor och i USA menade man att aga inte hjälpte utan man skyllde på allmänt moraliskt förfall, minskad religiositet och slappa föräldrar.

Är det inte det ena så är det det andra, och om vi nu ändå vet att aga inte löser problemet så finns väl ingen vits med att utsätta någon för den smärta och förnedring som aga innebär? Varför slå någon i onödan? Det är sant att det bara är ett fåtal länder i världen som har ett totalförbud (9st, tror jag), men dessa länder har satt fart på diskussionen i de andra länderna. Markeringen av hur man ser på barn som självständiga varelser finns där åtminstone.

Imorgon tänker jag se något lugnare till lunch. Vänner, kanske.

30-åriga kriget, eller; grattis på bröllopsdagen!

Igår firade mina föräldrar 30-årig bröllopsdag. Jag och mina syskon kände att vi ville uppmärksamma det på något sätt, men samtidigt är det svårt att veta hur för dagen är ju Deras och man vill inte komma in och klampa, så att säga.

Vi köpte presentkort på Ticnet så de kan ta sig en trevlig utekväll någongång och så skickade vi iväg lillebror A att fixa blommor. Den som säger något dumt om karlar och blommor får ett paraply i huvet. A kom med en stor jäkla bautabukett med höstblommor i gult, rött och orange, med gladiolus och rosor och lönnlöv och jag vet inte vad. Både jag och min syster bara gapade.

Och det gjorde mamma också. Sedan började hon gråta. Tyvärr tog det nog 5-7 sekunder så jag förlorade, jag hade slagit vad om 3. Hon blev alldeles chockad och bluddrig och så ringde hon pappa på jobbet som blev ännu mer chockad och bluddrig. Vi åkte över vid lunch så turturduvorna skulle få kvällen för sig själva.

Och jag och mina syskon hoppades innerligt att vår bukett inte överskuggade pappas på kvällen... Men de verkade ta det här med en klackspark. Faktum var att de tänkt åka ut och titta på spånskivor för ett ombygge de ska göra och liksom suckat när de insåg att de inte kunde göra det den kvällen. De är väldigt praktiska, våra föräldrar.

Mamma hintade att det kanske inte blir någon 31:a bröllopsdag. De har tapetserat och målat förr och byggt om och till hur mycket som helst i sommarstugan, men nu ska de snickra en vägg i lägenheten och tydligen är det två diktatorer som tänkt regera. FN (jag) kom med ett medlingsförslag, som jag tror ena diktatorn började fundera på. Funkar inte det får vi väl åka dit allesammans och agera fredsbevarande styrkor - i det tusenåriga riket.

Tack alla råttor!

Det som hände igår på Råsunda var det bästa som kunde hända just nu. Senaste tidens oroligheter, med detta som kronan på verket, ger precis de rätta minnesbilderna för folket som just nu ska kommentera lagförslaget om portning, som är ute på remiss. Folks minnen är korta, det är därför filmer som har premiär på hösten vinner Oscars och det är därför remissinstanserna kommer minnas höstens bråk och inte sommarens lugn.

Tack vare att råttorna (jag refererar nu inte till sorkarna kollektivt utan till råttorna som skapade dagens tidningsrubriker) inte bara slogs i grannstadsdelarna utan även placerade molotovcocktails(!) runt Råsunda och även försökte storma planen så har de visat att besöksförbud är befogat.

Både Djurgårdarna i Norrköping och råttorna på Råsunda har på kort tid visat tendenser till att strunta i bevakningen på arenorna utan köra igång gamla nostalgiska läktarbråk. Detta kan definitivt avstyras med besöksförbud.

Tack! Nu kanske vi äntligen får vår efterlängtade lag. Än en gång,

Tack!

???

Nu börjar jag fundera här...

För några veckor sedan när DIF mötte holländska Utrecht (kända för sina huliganer) fick Djurgårdare känna på holländskt fotbollsvåld nere i Holland och var på tårna av förtjusning över att få äkta huliganer till Stockholm. (Fast de hade kanske inte alltid väntat sig att dessa skulle vara lika gamla som deras farsor...)

Förra veckan släppte Djurgårdsgrabbarna ut lite uppdämd frustration i Norrköping. Vad som var på gång anades redan i förväg och nedresta publikvärdar och ordningsvakter från Stockholm var förberedda på både pyroteknik och oroligheter. (Det var dock inte Norrköpingsditon.)

Redan i torsdags pratades det bland Djurgårdare om derbyt mellan Hammarby-AIK nu ikväll. Alla visste att något var på gång. Känslan var inte om det skulle blir bråk, det skulle bli bråk, frågan var bara hur omfattande.

Och nu har matchen avbrutits p.g.a. detta. Den ska tydligen fortsätta om ca 5 min.

Vad jag nu frågar mig är varför alla fått kollektiv kortslutning just nu?

Man skulle kunna resonera att AIKs usla resultat påverkat. Man skulle kunna resonera att DIFs besvikelse över att tvingas spela på pissarenan Råttsunda ökat redan befintlig frustration. Man skulle kunna resonera att det varit lugnt så länge nu att en ny generation huliganer fötts och att de vill visa framfötterna. Jag vet inte riktigt hur jag vill resonera. Men jag börjar fundera. Varför just nu...? Varför så kollektivt...?

Inget för Nobelkommittén

Ibland blir jag bara så faschinerad. Idag läste jag en gammal debattartikel från Svenska Dagbladet från November 2003. Två filosofie doktorer från Uppsala skrev en ostrukturerad artikel om droghandel från öst, dess sidoeffekter i form av vapen- och människosmuggling, sexhandel, internationell brottslighet m.m. Förutom en hel rad mer eller mindre skrattretande argument så var hela artikeln utformad som att denna droghandel är ett hot mot Sveriges säkerhet och man menade på att andra länder runt Sverige redan "drabbats" av detta och att vi stackare i princip är de enda oskyldiga och rena kvar. Och att vi måste gööööra något.

Så vad föreslår dessa två ytterst välutbildade forskare? Jo, "ökade resurser till tull och narkotikapolisen". Så där ja. Efter att ha målat upp det stora problemet (vilket så som det beskrivs har så många frågetecken kring sig att jag inte ens jitter ta upp dem) visar de att de inte ens själva förstår komplexiteten, mekanismerna bakom eller ens hur stort problemet är. Gjorde de det skulle de inte försöka lösa det genom att skjuta åt det svenska fotfolket längst ner i pyramiden några futtiga extrakronor. Då skulle de föreslå insatser som riktar sig internationellt och som tar hänsyn till hur det ser ut därifrån detta problem kommer och vad det är som gör att dessa medborgare nödgas skaffa sig inkomster på detta sätt. Men det vore väl för jobbigt.

Nu vet jag tyvärr också att den här artikeln inte skrevs av genuin oro över vår välfärd. Dessa forskade är betalda av vad-den-nu-hette, den statliga föreningen mot narkotika, och pengarna var slut så de var tvungna att söka uppmärksamhet och ökade resurser till sin egen forskning. Jodå, precis så cyniskt går det till när larmrapporter skrivs.

Carina's Court dömer

I fredags kunde vi läsa om styvpappan som gav sin 15-åriga styvdotter en örfil och blev friad från misshandel i tingsrätten med motiveringen att det var en "befogad, pedagogisk tillrättavisning". När jag läste det blev jag rädd. Dels för att hela tidsandan gått mot en mer repressiv attityd där "hårdare tag" utgör ett slags patentlösning på alla problem, oavsett om det gäller kriminalvård, socialt utslagna, skolväsen eller, tydligen nu också, barnuppfostran. Dels för att rätten angett domskäl som både är lagstridiga och som underminerar en filosofi Sverige gick i bräschen för och som faktiskt skjutit fram barnens generella position i hela västvärlden.

1979 antogs en lag som eliminerade "förälder" eller "i uppfostrande syfte" som ansvarsfrihetsgrund vid misshandel. Det är alltså inte tillåtet att slå någon, oavsett ålder, inte ens i uppfostrande syfte. Lagen är solklar på den punkten. I föräldrabalken återfinns den principiellt viktiga bestämmelsen om att ett barn inte får "utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling". (FB 6:1) Detta är inte, vilket vanligt missförstås, den paragraf som gör det "brottsligt" för föräldrar att slå barn utan den fungerar mer som en symbollagstiftning vilken anger den officiella attityden. Lite som de Mänskliga Rättigheterna, vilken är en målkonvention, inte en lagstiftning. Det finns ingen sanktion om man skulle bryta mot just den regeln.

Det avgörande är däremot vad som återfinns, eller snarare inte återfinns, i brottsbalken. Nämligen "förälder" som ansvarsfrihetsgrund. De enda ansvarsfrihetsgrunder som finns är nödvärn, nöd, excess, förmans befallning och straffrättsvillfarelse, därtill det speciella våldsmonopol som åligger polis. Men föräldrar finns inte med i listan!

Bakgrunden till lagens utformning är att det tidigare, i början av 1900-talet, fanns en lag som gjorde föräldrar skyldiga att aga sina barn. Detta ändrades till att de fick aga sina barn. Någon gång på 50-talet (så tidigt faktiskt!) ströks den lagen helt. Politikerna syftade till att skicka signalen att det inte var ok med aga, men eftersom det var ett tomrum så var osäkerheten stor. Vissa menade att eftersom det inte stod att det var ok så var det inte det (så som politikerna tänkt sig), medan andra menade att eftersom det inte stod att det inte var ok så var det ok. När så hela familjelagstiftningen skulle göras om på 70-talet så bestämde man sig för att då också slå fast vad man menade i den här frågan, en gång för alla. Och där är vi idag.

När rätten så i det här fallet säger i domskälen att de friar för att det var en befogad tillrättavisning och, än värre, att föräldrar ibland kan behöva driva igenom sin vilja med "rimligt" fysiskt våld, då går de inte bara emot den uttryckliga lagen utan även dess syfte! I domskälen rättfärdigar de då våldet på precis samma sätt som lagstiftarna i exempelvis England rättfärdigar våldet i sina lagar.

Just det här fallet tror jag dock att man skulle ha kunnat lösa på ett annat sätt, genom vilket man kommit fram till samma resultat men motiverat det på ett sätt som inte undergräver vår lagstiftning mot barnaga;

Dottern var 15 år och hon spottade sin styvfar i ansiktet. Som 15-åring är hon straffmyndig (jag säger detta för att påpeka att det inte är en 10-åring vi talar om) och att spotta någon i ansiktet faller under brottet "ofredande" (BrB 4:7). Styvfadern svarade med en örfil och en knuff. Knuffen skulle faktiskt kunna passera som nödvärn med rätt argumentation. Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp (ofredande är ett brott) mot person eller egendom. (BrB 24:1) Gärningen (knuffen) får inte vara "uppenbart oförsvarlig" i förhållande till angreppet och omständigheterna i övrigt. Jag kan inte se att en knuff för att få bort en spottande attackerare skulle vara "uppenbart oförsvarligt".

Örfilen kan dels ses som ett svar på en provokation, vilket förvisso inte är en ansvarsfrihetsgrund men en förmildrande omständighet. En förmildrande omständighet för lindrig misshandel (vilket örfilen sågs som och vilket jag inte ifrågasätter) kan inte bli mycket mer än pytteböter eller, typ, friande. Nåväl, i situationen ovan skulle man dock kunna tänka sig att han hade svårt att besinna sig när han chockas av att hans egen, nästan vuxna, styvdotter spottar honom rakt i ansiktet. Och då kan man se örfilen som en form av excess (BrB 24:6).

Voila, beroende på om rätten ser örfilen som svar på provokation (pyttestraff) eller som excess (friande) så får pappan en näsbränna; att över huvud taget vara i domstol med saken ger en visning om att det han gjorde inte var helt acceptabelt. Dottern i sin tur får också en näsbränna, för oavsett om pappan får pyttestraff eller blir friad så slipper hon straff för ofredande men får också veta att det hon gjorde inte heller var ok, att folk faktiskt kan reagera på det.

Samma resultat nås, men med en helt annan argumentation, vilken inte undergräver förbudet mot barnaga. Samtidigt påminner man 15-åringarna om att de faktiskt inte är barn längre, i straffrättslig mening. Att man faktiskt kan förvänta sig att såpass stora "barn" inte beter sig hur som helst, t ex spottar folk i ansiktet.

Nu läste jag att åklagaren överklagat domen. Det var förväl det. Låt oss hoppas att hovrätten kommer med en smartare formulering. Den här domstolen känner sig hur som helst mer nöjd med sin egen formulering än med tingsrättens medeltidsrysare. Brrr!

Nöjeslördag

Igår var jag på spelkväll, vann 2 av 3 omgångar så jag antar att jag var nöjd. :-)

Idag var jag och två kompisar och såg En fröjdefull jul på Stadsteatern, skriven av den berömde, brittiske komediförfattaren Alan Auyckburn och hela ensemblem var en samling toppenskådisar! Föreställningen var, som vanligt, slutsåld. Det är skönt att gå på feel-good-teater ibland. Ofta kan jag få en känsla av att man försöker få med så många undertoner som möjligt och vara så seriöst djup man bara kan. Men det finns inget härligare än att gå på teater, koppla av och skratta i tre timmar. Och sedan dra lite egna slutsatser om undertoner och allvar i pjäsen. Jag var i vilket fall som helst på oerhört bra humör när jag kom hem igår kväll.

Lite sämre blev det när jag märkte att Köpmannen i Venedig var slutsåld den kväll jag tänkt gå med ett par kompisar. Nu tänker jag gå med några andra ett senare datum ändå, men i alla fall. Revanscherade mig med att köpa biljett till Hjälten om två veckor. Den pjäsen tror jag på, och tydligen många med mig för nu går det knappt att få biljetter förrän efter nyår!

Det ser ut som att jag kommer snitta på ca en pjäs i veckan nu i höst - otroligt vad mycket jag vill se i år! Det ser värre ut med hockeyn... Men å andra sidan börjar inte allvaret förrän efter jul, när min hektiska höst är över. :-)

Nu ska jag äta Ben & Jerry och kolla på tysk komedi. TschüB på er!

Fredagsfyran, v. 42

Tema: Historia
1. I vilken annan tidsperiod skulle du vilja levat (obs: idag efter klockan 17 räknas inte)?
Oj. Jag måste erkänna att jag trivs alldeles utmärkt i vår obonade tid med värme på vintern, svalka på sommaren, kylskåp, inga krig i Sverige, bilar, utvecklad sjukvård och bra inkomster. Skulle inte vilja leva ett helt liv i någon annan period. Men måste jag välja så... Äh fan, jag skulle nog antingen bli avrättad som kätterska eller få såå mycket stryk för uppstudsighet och okvinnlighet så jag skulle inte bli långvarig någonstans. Skicka tillbaks mig till 40-talet då, så jag får se 2:a världskriget på nära håll och erfara vår roll på plats. Eller skicka mig till 1700-talets Skottland så kan jag gifta mig med Jamie. ;-)
2. I vilken annan tidsperiod skulle du inte vilja leva?
Det vore veritabelt självmord att födas någon annan tid än denna, tror jag. Skulle definitivt inte velat leva under svältåren på 1800-talet i alla fall, eller innan vi bodde i hus.
3. Vilken historisk person skulle du vilja vara för en dag?
Jesus. Men inte den dagen. Skulle vilja få en känsla för vilket inflytande han egentligen hade på sin tid.
4. Vad tror du man kommer kalla den här tidperioden i framtiden (typ, medeltiden, bronsålder, renässansen etc)?
Dataåldern. Den, till en början även fysiskt, jättestora uppfinningen har ju påverkat vårt hela samhälle och utveckling.

Gårdagen i dagens tidning

Nu vet jag vad jag ska skriva C-uppsats i kriminologi i. Den där textanalysen jag ska göra ska handla om tidningarnas rapporterande från gårdagens match, vilket slags språk de använder. Nu har jag ju färskt material... :-)

Tidningarna gör ett stort, hycklande misstag. Samtidigt som de förfasar sig och vill att "det" ska försvinna, så jublar de när det finns bilder och smäller gärna upp dem på en helsida. Det älskar huliganerna. Uppmärksamhet är det bästa de finns. Ju större bild desto ballare och syns man på Aktuellt är man kung. DN har brukat vara bra på det där, tycker jag, de har ofta bara skrivit en liten kort notis eller passerat händelsen under "klockan". Idag slog de upp samma bild som övriga media - den med närbild från läktarbråket. Tyvärr. Dem som är på bilden kan förvisso identifieras då (fast det har ofta stadions kameror redan tagit hand om), men samtidigt får dessa personer ryggdunkar och status från likasinnade. Förvisso får de också "onda ögat" från icke likasinnade, men det bryr de sig ju inte om, för dessa utgör inte huliganernas referensram eller "signifikante andre". Ryggdunkarna slår högre.

Som kontrast kan sägas att när Hammarby och IFK Göteborg rök ihop under en turnering i våras så fanns ingen fotograf närvarande, rapporteringen blev därför i notisform. Hm, jag ska nog förresten skriva om "mediarapportering med och utan bild". Man läser inte tidningar längre, man tittar i dem.

Lite kul att läsa om rapporteringen också; jämföra hur olika tidningar fokuserar och uttrycker sig och sedan jämföra med vad som faktiskt hände. "Det hände förvisso, men..." Vissa tidningar har bättre koll än andra, men det märker man ofta på vilka de fått att kommentera i artiklarna. Mig skulle de dock aldrig få att kommentera, man vet nämligen aldrig hur det används. Man gör ofta bara det misstaget en gång. En kollega kommenterade vår närvaro nere Åtvidaberg en gång med att "vi åker alltid dit våra supportrar åker, för eftersom DIF har ansvar för bortasektionen så vill vi ha full kontroll över den, och vi känner trots allt våra supportrar bäst". Detta stod sedan som "vi är de enda som klarar av våra supportrar" och i artikeln "erkände" DIF huliganproblem. I en tid då vi inte haft ett bråk på flera år! Jag har inget som helst förtroende för media.

Fast det betyder inte att man inte fastnar på bild likförbannat. Igår hade jag inte skolkat någonstans ifrån; det var värre den där gången när jag ringde mig sjuk på jobbet och sedan blev placerad nere vid hörnflaggan och kom i bild minst fem gånger bara under sportnytt! Jag kunde tacka min lyckliga stjärna för att den chefen inte var sportintresserad...

Matchen då ALLT hände

Bengaler, rökbomber, smällare, raketer(!), massförflyttning, läktarslagsmål, ett pucko som springer över och vill slåss med motståndarklacken (och åkte på såå mycket däng!), intern misshandel, hot mot publikvärd, extrem underbemanning, arrangemangsbrister... Jag hoppas den eller de som var på fotboll för första gången fick förklarat för sig att detta inte var en typisk match, detta var Undantaget av undantagen. Puh! Jag blir trött bara av att skriva om det.

Och mitt i alla röra kom en man fram, vilken visade sig vara en gammal klasskompis från högstadiet. Kul!

Vi var förberedda på "något". Det låg i luften. Gästböcker på nätet har gett fingervisningar om vad som var på G. Mentalt ställde vi in oss på "förlust med 2-1, där avgörande målet görs på straff i slutminuterna". Nu blev det 1-0 till oss, efter straff i slutminuterna. Tack för det. Av snacket att döma vid insläppen hade dock lite väl många sett Football Factory och hoppades kunna leka det ikväll. Under en viss intelligensnivå påverkar film uppenbarligen människor... Och till sin hjälp hade de ett gäng småstadsligister från Norrköping som hoppade högt och klappade i händerna när storstadsgrabbarna kom på besök. Ett råd till dessa: Det anses inte särskilt tufft att först hetsa storstadsgrabbarna för att sedan springa ner i spelaringången och gömma sig när dessa reagerar just som ni i er fantasi hoppades på - men i vilken ni också var tuffare än vad ni faktiskt är. Håll er till era likar, ni, mucka med grabbarna från Nyköping t ex...

Ah, glömde, på ditvägen köpte jag mig en kompis på en vägkrog. En mjukis-Puffin, som låter! F ö låter den som en ko...

Husmodernytt

När jag precis fick lönen sist så impulsköpte, ja impulsköpte, jag ett dammsugarmunstycke. Jag kan lika gärna gå och dö nu. Börjar man impulsköpa städgrejer - då går det utför med en. Hur som helst, det var en sån där Twinner som jag såg på tv-shop för hundra år sedan och/men som jag hört ska funka kanonbra. Den är tunn och smidig, suger från flera håll och kan köras tvärs över parkett och mattor utan att ställas om. Oh, shit, jag låter verkligen medelålders... Nåväl.

I helgen impulsköpte jag en stegräknare. Testade en för ett par år sedan och även om man kanske inte kom upp i 10 000 steg varje dag, vilket är nåt uträknat idealmål, så var det kul att se hur mycket man rörde sig och framför allt skillnaden mellan olika dagar och aktiviteter. I tentatider var det inte många steg per dag, men på en fotbollsmatch kunde det bli 3000 steg på ett bräde.

Igår invigde jag båda. Man går många steg när man städar, kan jag upplysa er om! Och munstycket kändes förträffligt. Ska jag klaga på något så är det dels på att det lätt "snor runt" när man bökar under sängar och grejer, så det hamnar upp och ner, och dels så låter det otroligt högt eftersom det är fyra luftintag och inte ett täckt som i ett vanligt munstycke. Det positiva är att det faktiskt suger från alla håll, att man kan gå från parkett till matta och att det inte blir vaccuum ens på de tjocka mattorna.

När jag ändå var i gasen med hucklet på huvudet så planterade jag i de där ljungen i blomlådan. Jag hade ju bara ställt ner krukorna, men man ska tydligen plantera dem i jord också... Ja, och då planterade jag basilikan medan jag ändå höll på. Köpte ett praktexemplar sist som stått länge och nu har ännu fler förgreningar. Den blir nog glad av lite härlig mylla också.

Och för att riktigt chockstarta min karriär som husmoder så har jag lagat mat i två dagar. Höstsoppa, rotfruktssås (till pasta), skinksås och bakat bröd. Nu funderar jag på att koppla in extrafrysen, köpa mer 3.90kr rotfrukter och göra rotsakslådor, ugnsstekta rotsaker, baka bullar och... nu ska jag nog gå och ta tempen, förresten.

Bröllops"besvär"

Mamma hade mig i magen. Mammas morfar var mycket gammaldags, hon älskade honom djupt och han hade svårt att acceptera att hans barnbarnsbarn skulle födas utom äktenskapet. Mamma och pappa hade pratat om giftermål, men inget konkret. Mamma satt i hallen och sorterade garderoben då hon tänkte att, 'om vi ändå tänkt gifta oss kan vi väl lika gärna göra det nu'. Hon kikade in genom vardagsrumsdörren och sa till pappa; "Du, om vi skulle ta och gifta oss, nu när vi väntar barn och allt. Vad säger du om det?" Pappa svarade: "Ok, varför inte." Och så var det med det, och i Oktober det året, med magen i vädret, gick mamma och pappa till prästen.

Och på tisdag firar de 30-årig bröllopsdag!

Vi barn känner att vi vill ge dem en present då. Men vad ger man? Hur ger man något romantiskt? Kan man det? Jag småpratade lite med mamma och de tänker visst bara äta gott hemma och mysa. Kan vara skönt så efter en dag på jobbet, även om ursäkterna för att inte göra det där de verkade vilja var mer än lovligt tunna... Som att "vem ska ta hunden", "då måste vi köpa SL-remsa" och "men då måste jag ta med 'tudden'* om vi ska sitta länge".

Det svåra är att ge något fint som blir av. "Det är tanken som räknas", säger man ju, och om vi bara tänkte presenten skulle vi kanske spara lite kosing. Det känns ju onödigt att ge något som aldrig blir av. Jag talar om presentkort. Vi vet att ger vi presentkort så blir det inget. Vi måste ge något bestämt, så de inte har något val. När de firade 20 år skramlade vi månadspeng och gav dem presentkort på två biobiljetter och pengar (i ett fint kort) som de kunde äta middag för. Presenten stod i hyllan i ett år, sedan försvann pengarna, biobiljetterna köpte någon av oss ut något år senare. Så var det med den romantiska kvällen.

Den här gången har jag ett förslag som är aptrist, men som säkert kommer accepteras av syskonen och med mycket påtryckningar blir av(?) och två förslag som jag tycker låter roliga, men som jag nästan är säker på att jag kommer stå ensam bakom.
# presentkort på ticnet, eller vad det heter, så de kan se Grottmannen, vilken jag vet att mamma vill att de ska se (men den gick inte måndag eller tisdag).
# presentkort på halvkroppsmassage alt. kurbad (med undervattensmassage, oljor, stearinljus och grejs) att njuta av tillsammans på Centralbadet. Efter myspyset och bubbelpool kan de äta tvårätters middag i restaurangen.
# skicka dem till Paris första helgen i Januari. Det är för dyrt att skicka dem nu, men att börja nästa år i kärlekens huvudstad...

*suck* Eller vad gör man? Förslag?

* 'tudden' är en ringkudde för mamma har ryggradsproblem.

Inte någon rapport från Skottland, utan från Sverige

När jag kom hem sent igår kväll satt en lapp nere i porten om att värmen och varmvattnet skulle vara avstängt idag mellan kl 8-18. För det första undrade jag om de inte kunde ha lite bättre framförhållning än att varna oss 9 timmar i förväg, för det andra undrade jag om jag skulle behöva vakna upp i Skottland idag...

När jag bodde i Skottland märkte jag att det var varmare utomhus än inomhus, beroende på att isoleringen är urusel, fönstren bara har enkelglas, det drar både från ventilation och lister och dessutom har man inte värmen på dygnet runt ens på vintern. Värme är dyrt.

När vi nu skulle få samma fenomen med avstängd värme idag så förberedde jag mig väl. Jag gick och la mig i pyjamas och ställde fram de varma tofflorna. Det hade jag inte behövt göra. Jag vaknade i Sverige. Trots minusgrader ute på förmiddagen så var det inte ens småkyligt inne. Jag märkte ingen skillnad, faktiskt! Vi har verkligen bra isolering i våra hus. Först nu vid 19-tiden (näpp, tiden hölls inte) börjar det bli lite kyligt här inne. Sicken tur att man kan göra lite myspysigt med värmeljus. Jag kommer nog få blåsa ut några snart om jag ska kunna sova ikväll...

Imorse gick det åt nästan 6 laddningar vatten i te-kokaren för att diska. Jag funderar på att sätta en kastrull på spisen. Eller så väntar jag tills imorgon... Tja, värme och varmvatten klarar jag mig utan för tillfället. Hade elen försvunnit däremot...

Pappa kom hem...

När jag var i Holland för ett par veckor sedan låg min rumskamrat och jag i mörkret och pratade om föräldrar. Snarare om föräldrar som inte finns. Vi talade dels om föräldrar som självmant sticker, föräldrar som förhindrar den andre att få vara med och om föräldrar som båda två i princip skiter i barnet och bråkar livet ur sig för att hämnas/få största kakan/"vinna skilsmässofajten". Vi var så himla arga på dessa kategorier föräldrar. Idag läste jag Kaxi01's blogg om pappor som försvinner, och den var så gripande skriven att det gjorde ont att läsa.

Och jag kom att tänka på mig själv och hur lyxig min saknad som barn egentligen var. Jag har båda mina föräldrar samlade och jag vet att de älskar mig. Men som barn kan man sakna en av dem ändå. Pappa var försäljare när jag var liten och reste därför mycket. Ett tag åkte han på måndag morgon, ibland redan söndag kväll, och kom inte hem förrän fredag kväll. Det var ju ohållbart och vi flyttade, men under den tiden hade vi en Pappa På Distans. Jag saknade honom mycket.

Efter flytten blev det bättre, men han var fortfarande borta en hel del. Vi visste fortfarande att han älskade oss, för det visade han så ofta han kunde. Dessutom ringde han hem 5-6 gånger per dag. Det är sant! Först ringde han och väckte mamma, sedan ringde han och kollade att alla var uppe och friska, på eftermiddagen ringde han och kollade om nån var hemma, sedan ringde han efter middagen och till sist ringde han och pratade med mamma innan de gick och la sig. Ibland hann han med ett samtal till på eftermiddagen. Jag minns att vi barn blev irriterade över alla samtal; "jaa, jag mår bra, nej, A är på träning, nä, J har inte kommit hem än, P spelar tv-spel tror jag. *suck* var det nåt mer du ville? Nähä, hej då." Han ville ju bara höra våra röster.

Ännu senare, när vi var i tonåren, kunde han vara hemma flera dagar i rad. Det var jobbigt. Vi hade ju vant oss vid att han var borta och hade utvecklat våra egna små rutiner och familjeroller. Nu hade vi helt plötsligt ännu en förälder som frågade om vi hade läxor = upplevdes som tjat, och med pappa hemma kunde vi inte bråka med (läs: köra över) mamma på samma sätt, så som i vissa frågor blivit regel. Det var en till som ville vara med och bestämma över tv:n, han skrattade högt, ockuperade toan på morgonen och tog plats. Och vi skämdes över att önska att han kunde åka på konferens snart. Fast då kom ju alla telefonsamtal, förstås...

Det konstiga var att jag samtidigt saknade pappa och ville att han skulle åka iväg, så allt blev "som vanligt". Det kändes väldigt underligt, men saknaden fanns lika fullt. När jag var liten och hörde barnsången "Lillans visa" så började jag gråta och ibland tänkte jag på den när jag gick och la mig, och grät för att jag saknade honom så mycket. Men jag slapp sakna förgäves, så som andra måste, jag visste ju att han skulle komma om ett par dagar. Och ville jag prata med honom var det ju bara att svara först när han ringde, för hans samtal kunde man ett tag ställa klockan efter. Andra vet inte ens hur deras pappa låter.

No hablo sueco

Jag vet inte vad DN vill åstadkomma med artikeln om latinamerikanska Rosa som bott i Sverige i 17 år, jobbat i åtta och nu inte får A-kassa för att hon inte kan svenska. Vill de att vi ska tycka att det är diskriminering, eller vad? Är de inte riktigt kloka!?!

Har man bott i ett land i 17 år utan att bry sig om att lära sig språket så, ursäkta, men då får man fanimig skylla sig själv! Jag kan acceptera att det tar ett par år att vänja sig vid ett land, bestämma sig om man vill vara kvar och så vidare, men några vardagsfraser får man väl i sitt eget intresse se till att snappa upp. Och stannar man längre ser jag bara två alternativ; lära sig språket eller ta konsekvenserna av att inte kunna det.

Herregud. Vad skönt att A-kassan satte ner foten. Jag skulle allt vilja testa motsvarande förhållningssätt i Chile...

Inge' skoj

Nu har jag reflekterat över min påhittade intervju, skrivit ett tre sidor långt paper om det och mailat till lärarna. Härnäst ska jag transkribera den påhittade intervjun, vilket jag skulle ha gjort innan jag reflekterade över den. När man inte har tid eller lust att ta studierna på allvar så får man använda fantasin.

Jag vet inte hur en höstdepression ser ut, och jag skulle inte vilja kalla det här för det heller, men sista veckan har jag varit oerhört orkeslös. Vissa dagar inbillar jag mig att jag har en förkylning på gång, men det har jag nog inte. Jag är bara trött och orkeslös. Helst vill jag bara ligga och sova eller kura ner under täcket och läsa en bok. Jag orkar inte mer.

Jag hade skoj på teatern i fredags (Stormen på Stadsteatern, Peter Haber är och kommer alltid förbli Sunes pappa i allt han tar sig för...), kanonkul på fäktningsklubbens utekväll i lördags, trots huvudvärk och Treo till lunch var det toppen att fäktas igår och att träffa kompisar efteråt och imorse hade jag inga problem att kliva upp kl 5 och åka tvärs över stan för att gratta bästisen på födelsedagen. Men nu vill jag inte göra något mer. Nu vill jag bara... jag vet inte. Sova kanske.

Jag vill i vart fall inte skriva uppsats och jag vill rakt inte engagera mig i kriminologin. Jag vill inte jobba och jag vill inte göra något som jag måste. Ska jag göra nåt ska det vara nåt jag inte måste. Och inget jag ska.

Det kanske kommer sådana perioder ibland, när man är less på allt och inget är kul. Det är nu man skulle vilja kunna ta en spontan semestervecka och bara skita i allt. Men det har man inte, så det är bara att bita ihop, bryta ihop har man inte råd med.

Fredagsfyran, v. 41

Tema Nobelpriset.

1. Har du läst något av årets Nobelpristagare i litteratur (Elfriede Jelinek)?
Kollade upp en lista över hennes böcker/pjäser och, nej. Så klart.
2. Vem skulle du gett Nobelpriset i litteratur till?
Jonas Gardell kanske. Eller David Mamet. Eller varför inte Jan Guillou! Jag vet inte vad kriterierna är för att få det, om det är språkanvändning, engagemang, kontroversialitet, mod eller vad. Får man ge det postumt är det ju himla märkligt att Shakespeare inte fått det, förresten...
3. Vad har Nobelprisen i allmänhet för betydelse annat än att pristagaren blir lite rikare och mer uppmärksammad?
Nåt slags erkännande är det väl. Det får ju uppmärksamhet i hela världen och anses som jättefint av "alla", så kan man säga att man fått Nobelpriset så har man nått status, om man säger så.
4. Tycker du det saknas något Nobelpris förutom de som redan finns?*
* Fysik, kemi, medicin, litteratur, fred (ekonomi, som dock inte räknas som något riktigt nobelpris)
Det skulle väl reflektera Nobels förehavanden och ha med vetenskap att göra, så det kan var svårt att få in vissa kategorier. Ett samhällspris vore väl nåt i och för sig. Kunde ges till någon samhällsvetare, filosof (i alla möjliga ämnen) eller dylikt som gjort något/tänkt fram något. Svårigheten är ju att det inte är universellt gångbart för det finns så många olika samhällen i världen. Foucault skulle inte funka i Indien t ex. Marx funkar inte i USA. Äh, vi skippar det.

Hit med lite farligheter!

För 200 år sedan var det förenat med livsfara att resa från Värmland till Stockholm, vilket f ö tog över en vecka. Rövare, vilda djur, dåliga vägar och evig skog kunde ställa till riktigt trubbel om en vagnshjul gick sönder. Vi bodde i dragiga hus där hygien var A och O men vilken också var svår att hålla. Sjukdomar älskade den miljön och blev man skadad kunde man vara glad om man kom undan med amputerad hand eller felläkta benbrott. Maten fick man fixa själv och dödade man en älg käkade man älg tills älgen var slut. Viss mat förvarande man i en jordhåla och det gick bra att käka så länge det inte luktade konstigt eller hade gröna utväxter. Ungarna fick hjälpa till så fort de kunde gå och lekte med djur och klättrade i träd. Om de började gå, många dog redan som mycket små.

Idag dör vi av pur utmattning när vi närmar oss hundra - om vår livsstil inte gett oss cancer innan dess. Vi åker fram och tillbaka till Karlstad som om det låg runt hörnet. Rövarna sitter i fängelse, de vilda djuren på djurpark och vägarna är katastrofalt dåliga när de bara har en fil i vardera riktningen.

Såvida husen inte är fyllda med asbest så ser vi till att ha parkett, inga husdjur och diskar med antibakteriellt diskmedel. Istället för att vänja oss vid viss bakterieflora så försöker vi göra omgivningen så kliniskt steril som möjligt. Offentliga toaletter med papper på golvet är äckliga. Inte undra på att vi har högre andel astmatiker än t ex Storbritannien där heltäckningsmatta är standard och där man hittar handdukar och tvålklumpar även på offentliga toaletter. Det är sedan länge känt att bönders ungar har färre allergier än stadsbornas.

Fisk = fiskpinnar och vi blir upprörda när tv visar var fläskkotletterna kommer ifrån. Går mjölken ut den 23:e luktar vi inte ens på den utan den åkte i soporna den 22:a. Finns bäst-före-datum utsatt på brödet, men inte bakdagen, så är det skandal.

Inget får göra ont, vi knaprar läkemedel som tablettaskar, och om ärret är lite större än knappt synbart så har läkaren gjort ett hafsjobb. Folk är inte säregna, speciella eller enstöriga utan psykiskt sjuka och livsfarliga. Diskussioner förs t o m om att inte behöva föda fram folk med handikapp.

Ungar som ser efter sina småsyskon får ta för stort ansvar, 16-åringar är fortfarande barn och 25-åringar vill nästan vara det. Lekplatserna är vadderade och leksakerna gjorda i mjuk plast och inte i trä - för de har flisor. Och är de gjorda i trä ändå och har flisor, då anmäls det till Sverker Olofsson. Dagis som låter ungar klättra i träd är ansvarslösa och ungar som slåss anmäls till polisen.

Om världen förr var farlig så är den idag vaccuumförpackad och vadderad. Jag undrar om inte det kan vara minst lika farligt. Finns ingen verklig fara och tillåts man inte akta sig för något eller vänja sig vid obehagligheter så sänker man sitt egen immunförsvar - mot allt. Det farliga är att avskärma sig från faran. Jag säger som Ronja Rövardotter: "Hit med lite farligheter! Det är på tiden!"

Fri

Innan jag glömmer det; var det Nobels litteraturpris eller frisyrpris Elfriede Jelinek vann?

Sitter och kollar på en filmatisering av Christopher Marlowe's Edward II. Jag såg den i London för ett år sedan och tyckte om den jättemycket. Det var en riktig "feel good" pjäs! Märkligt hur olika samma manus kan spelas... Filmen är mycket tyngre och deppigare, totalt humorbefriad och inte alls lika tät och spännande - den är ett sömnpiller.

Jag har funderat i säkert 15 år och vetat säkert i ungefär 10, men inte förrän idag gjorde jag slag i saken och gick ur Svenska Kyrkan. Jag har ursäktat fördröjningen med att jag idkar välgörenhet när jag står kvar som medlem och skänker en viss summa till dem varje år. Men samtidigt har även det känts fel för förutom att det fundamentalt känns fel att vara med i ett samfund jag inte bekänner mig till, i en religion jag inte tror på, så föraktar jag kyrkan som institution och har mycket dubbelsidiga känslor inför att deras välgörenhet sker med kristna förtecken. Jag är ateist och det känns knäppt att skänka pengar till några som hjälper folk medan de "pratar skit", vilket jag ju faktiskt rent krasst ser deras missionerande som.

Det enda rätta för mig är att frigöra mig helt från detta samfund och idka välgörenhet efter eget huvud. Det här handlar ju inte om pengar utan om en ideologisk övertygelse. Det känns fel att vara involverad i "fel" ideologi. Det känns rätt att gå ur. Och det har jag gjort nu. Och hur löjligt det än kan låta så känner jag mig FRI! När jag lämnade ifrån mig det undertecknade pappret kände jag mig faktiskt fri. Det kändes rätt. Jag känner mig rakryggad och stolt. Nu är jag inte medlem i en tro och har och uttrycker en annan. Nu är jag precis som jag är. Obunden.

Men tro inte att det var lätt! De har sett till att göra det så jävligt som möjligt för dem som vill lämna klubben. Man kan printa ut inträdesformulär på nätet, men inte utträdesformuläret. När man kommer till församlingshuset blir man hänvisad in i en labyrint av korridorer och dörrar. Överallt sitter fromma, kristna budskap, som om man vill fås att tänka att man är "taskig" som lämnar dem. Enligt tanten jag får prata med så är det för att de gärna vill prata med dem som vill träda ur, kanske diskutera vissa saker eller informera. Lite cyniskt undrade jag för mig själv om de inte ville få en sista chans att lura tillbaka förrädaren...

Tanten ville jättegärna "informera" mig, men det ville inte jag. Jag hade ju bestämt mig! Då gav hon mig en broschyr och föreslog att jag skulle ta hem den och läsa på innan... men jag sa nej. Jag ville gå ur NU! Då blev hon perplex. Hon verkade tro att jag inte visste vad jag gjorde. Ett tag undrade jag om hon ville att jag skulle utbrista "därför att jag inte tror på ert skitsnack!" och det var nära att mitt snabba, smidiga och diskreta urträde inte alls blev sådant. Men till slut vann min bestämdhet och formuläret fylldes i. Men tanten ville att jag skulle ta med broschyren lik förbannat. Så jag gjorde väl det, så att åtminstone något gick som hon planerat...

En gång såg jag en film två gånger

Jag var på bio igår och såg två filmer. Tror jag.

Den utspelade sig i en liten norrländsk håla.
Musiken stod i centrum.
En av huvudkaraktärerna aktualiserade frågan med familjevåld.

Alla vet men ingen säger något...

Till slut får man nog och går ihop mot "den dumme".

En vinkel av hur man kan missbruka religion togs upp.
I slutet befann sig huvudkaraktärerna i ett bergigt landskap.
Två världar möts. Inskränkthet tas upp.

Njae, jag är fortfarande inte säker på ifall Populärmusik från Vittulla och Så som i himmelen var en eller två filmer... Fast var det två olika så var den sistnämnde bäst!

Juridik = affärsjuridik. Eller?

Två studiekamrater och jag besökte Juristdagarna på universitetet idag. Det är en mässa med olika, typ, potentiella arbetsgivare/karriärmöjligheter. Synd bara att det är så övertydligt vad jurister räknar som "riktig" juridik och vad de tror/hoppas/vill(?) att alla studenter ska pyssla med; med undantag för JUSEK (fackförbundet), Åklagarämbetet, domstolsverket, Fonus och Riksdagen så sysslade resten av de 29 utställarna med affärsjuridik! Ren och skär affärsjuridik. Inte en firma som sysslade med straffrätt eller familjerätt, ingen kommun, inga fastighetsföretag/mäklare och inte en organisation - förutom Amnesty, som inte informerade om jobb utan raggade studenter som volontärer. Mycket trist. 2/3 av oss gick därför mest runt och plockade på oss gratisprylar och godis. Vinge hade förresten snyggast skrivblock och McKenzie & White hade strumpor i stl 47...

Dessutom var kvinnorna från Riksdagen så ärliga att vi förstod att det var lättare att bli inröstad dit än att få ett jobb. Så vad tusan hade de där att göra?

Det var flera studenter som gick runt och skakade hand och pratade CV. Själv gick jag runt och kände mig obekväm bland alla svarta dräkter, slipsar och högklackat. Lyssnade man dessutom på dem och hörde hur "juristiska" de blivit så riktigt kröp det i kroppen. Är det sant att det finns en särskild juristras? Blir man född till sådan eller går man igenom en maskin första dagen på första jobbet? Finns det verkligen ingen byrå som jobbar i jeans och skjorta eller där man kan bära varma tröjor från H&M? Var ska jag jobba, då?

Ja, var ska jag jobba, med eller utan svart dräkt? Den här karusellen verkar ju aldrig ta slut, även om branschfolk lite optimistiskt vill tro så. Fler vidareutbildar sig, anställningskraven ökar eftersom fler söker jobb, folk höjer sin kompetens för att vara med i matchen, kraven ökar ytterliggare för att det finns fler kvalificerade att välja på - det är en ond spiral! Och hur det än är, det är arbetsgivarens marknad, det är de som måste ta första steget mot en förnuftig anställningsprocess. Eller ska vi vänja oss vid att det krävs ekonomexamen för att sitta i kassan på Konsum? Eller jur. kand. för att handlägga bostadsbidrag hos försäkringskassan...?

F ö anser jag att de som tänkt sig en karriär som åklagare eller domare ska ha förtur vid tingsnotarieplaceringarna. Som det är nu tas många platser upp av folk som inte tänker sätta sin fot i en domstol senare utan sitta på ett kontor i Singapore och skriva handelsavtal. Det är löjligt att notarietjänst blivit ett standardkrav för i princip varenda juristtjänst. Och varken studenterna eller företaget tänker ju se till att få kravet borttaget, för studenten är tvingad att sitta ting för att vara med och slåss om platsen och företaget tänker ju inte slopa kravet eftersom de kan ha det kvar. Om däremot domstolsverket ratade folk med inriktning på affärsjuridik så har de en "utomstående" att skylla på. Varför gör man inte så? Vad är vitsen med att låta yuppisarna leka runt i 2 år medan framtida domare och åklagare får titta på? Det är ju löjligt.

På väg till tvättstugan

En äldre tant kom in i hissen där jag stod med tvättkorgen.
"Åh, men fy fan, Djurgården!?" utbrast hon och skrattade.
Tänk att en t-shirt kunde få grannar att ta kontakt! ;-) Tanten var gnagare, men jag hade inga problem med att vara storsint.
"Jag känner för dig. Det är synd om er nu." log jag så där härligt skadeglatt.
"Ja," höll hon med, "det är synd om oss nu."

Fotboll är så mycket mer än en sport. Den har inbyggda mekanismer som sträcker sig långt utanför fotbollsarenorna. Som när man säger att man är svensk i Glasgow - möter man en Celtic blir man hyllad och blir bjuden på öl, möter man en Rangers beklagar de att "han" är en Celtic, men en samtalspartner har man likt förbaskat. Eller som när man säger att man är Djurgårdare på en bensinmack i Hedemora - då kallar de ut all personal från lagret och ringer Securitas... Och i ett 13-våningars höghus pratar folk med varandra i hissen.

Going MP3

Igår gjorde jag slag i saken - efter flera års tvekande. Jag har blivit med MP3-spelare! Först av allt är jag lite imponerad över hur snabbt jag tog beslutet den här gången. Jag hade sagt att om en viss sak inte skedde förra veckan så skulle jag köpa mig en liten apparat. Saken skedde inte, jag hade alltså pengar, så jag slog till innan jag skulle hinna inse att jag inte hade råd, egentligen.

Jag kan inte bara gå in i en butik, titta i montern och peka ut en grej som jag köper. Oavsett om det handlar om tröjor eller tv-apparater så vill jag jämföra butiker, internet, läsa specifikationer, recensioner och liksom vara säker utom all rimlig tvivel på att jag gör rätt. Man kan bli lurad ändå. (Se: mobilköp.)

Den här gången bestämde jag att köpa prylen på torsdagen, på vägen hem hörde jag en tjej på tunnelbanan prata om det här erbjudandet, jag kollade upp och jämförde på internet på kvällen och innan midnatt var beslutet taget. (att jag inte köpte den förrän igår har med logistik att göra...)

Och eftersom det var tjuvlyssning som påverkade mig så har ju företaget lyckats med sitt marknadsföringsknep! :-)

Satt i flera timmar och lekte med grejen igår. Satans vad en massa tekniska finesser det finns! Jag minns liksom min första freestyle där man bara kunde spola åt ett håll... Dessutom väger inte den här mer än en flugskit, till skillnad från CD-spelaren. Och storleken ska vi inte tala om. Den kommer nog att få bo permanent i innerfickan. Det enda jag undrar över är hur fariken 60-70 låtar skulle få plats - vilket en snubbe menade skulle rymmas på 256MB. Han måste mena korta barnsånger eller nåt...

Göteborg borta/hemma

Det är inte lätt att vara schizofren. Det kändes kanonkul att få vara med när min favoritklubb fyllde 100 år igår, men samtidigt som jag gladdes åt att mitt lag avancerade i tabellen - och nu har ett efterlängtat SM-guld i sikte - så surade jag för att mitt lag torskade med 0-2 och troligen inte ens kommer sluta bland de 4 bästa. Det är inte lätt att hålla på IFK Göteborg och Djurgården samtidigt.

Dessutom kan man ju fråga sig varför änglarna grät störtfloder just igår, när Blåvitt fyllde år, eller var det glädjetårar? Hur som helst regnade det i Göteborg så man trodde det var havet som slog över. Det kanske det var, förresten, för vattnet verkade komma horizontellt...

Det är ingen lek att försöka äta rätt och regelbundet när man lämnar Stockholm 10.30 och inte får käka "lunch" förrän 16.00! Och det blir ju inte bättre om man, som min granne i bilen, botar hungern med två chokladkakor, fyra bananer och ett paket hot dog. Men jag kan knappt klandra honom, för är man döhungrig och har en chaufför som ignorerar passagerarnas behov så får man väl göra så gott man kan.

Det första jag gjorde när jag kom hem inatt var förresten att flytta över SL-kortet från ett par jeans till ytterjackan - där det hör hemma. Det är surt när man betalat för ett SL-kort och sedan tvingas använda remsa i två dagar för att man är så korkad att man låter kortet ligga kvar hemma!

På vägen hem lekte min bil 20 frågor. Det är inte lätt när en av deltagarna envisas med att vara gamla komiker. Till sist var vi tvungna att säga åt honom:
"Inga fler svart-vita gubbar nu, tack!"
Vem fan vet idag vem Rolf Bengtsson är...

Men däremot kunde man kanske vänta sig att när killarna vet att det rör sig om en man som spelat fotboll i AIK, inte gör det längre och som är politiker på riksdagsnivå så ska de inte ropa ut unisont:
"Jaa, Bosse Ringholm!"

Riddarträning

Aah, är det en sak jag uppskattar här i livet så är det min fantasi. Fäktningen var helt fantastiskt rolig idag!

Inatt drömde jag en lite halvsjuk dröm där jag försökte hitta ett växlingskontor med bästa kursen för Euros, så jag kunde växla in dem. Plötsligt fick jag fly beachen för ett gäng riddare var efter mig. Jag plockade upp en florett från marken och slogs mot dem. Och nu har jag tydligen lärt mig något, för inte fäktades jag som Aragorn direkt... Men honom mötte jag; min florett mot hans svärd - och jag vann! Jag vann tre bataljer sedan såg jag en gammal medeltida kung stå en bit bort. Och han var en hunk! Vältränad och enormt snygg. Jag slängde mig i hans armar och kramade honom hårt. Jag såg att han liknade Ewan McGregor - och då vaknade jag.

Så på träningen idag övade vi såklart inför en medeltidsfilm. Viggo Mortensen var tränare. Aaaah.... Jag hade förberett mig på stationsträning, men vi körde uteslutande teknik och fri fäktning. Fri fäktning är förresten kul, för när vi har tränat teknik i 1,5 timme så kör vi match - och då skiter vi i tekniken utan försöker döda varandra i stället! Hur som helst, min partner under teknikövningarna var Ewan McGregor. Bakom den där masken kan ju vem som helst gömma sig... Han var bra, vi låg på samma nivå och han gav mig bra feedback. Som tack körde jag in floretten mellan revbenen på'n.

Viggo har enormt lätta fötter. Han hörs inte när han rör sig, medan vi andra låter som en hord elefanter. Ewan McGregor undrade om det var utrustningen eller fäktningen man svettades mest av... det kan man fråga sig. Saken är att jag faktiskt blev ledsen när träningen var över. Jag ville ju att Viggo skulle köra lite mer med oss och jag ville ge Ewan lite fler blåmärken...

Efteråt upptäckte jag förresten en skitcool grej. Mitt hår går nästan till axlarna och när det är alldeles genomsvettigt efter ett pass ser jag ut som en medeltidsriddare - COOLT! Det var ju liksom därför jag började fäktas. Mission completed. Nu kanske man skulle ta och tortera en häststackare också och lära sig att rida... :-)

Så man ska börja kolla på opera nu också...?

När jag gick i femte klass i ett samhälle någonstans i Västerbotten skulle (inte fick, skulle) vi en dag åka in till Umeå och kolla på Trollflöjten på Norrlandsoperan. Suck och stön och död och pina.

Någon timme in i operan satt hela klassen och höll andan med öppna munnar och runda ögon. Fan vad coolt!

I flera veckor efteråt ekade "papagenopapagenopapageno" mellan villaträdgårdarna och samhällets vuxna tvingades skaffa öronproppar till skydd för våra försök att träffa de höga tonerna.

Jag kom att tänka på den här totalomvandlingen av en hel mellanstadieskola när min kompis mailade mig följande länk: Kenneth Branagh ska göra film av Trollflöjten nästa år. Fast hon tillade; "Hjälp, opera!!! Är karln galen?! Vem fan vill gå och se en opera på bio?!?" Och det var väl min första tanke också. Men sen... va tusan, han fick ju normalt folk att se på Shakespeare (snacka om icke-bio-film...) och med tanke på hur Norrlandsoperans pop-produktion trollband oss motsträviga ungar så - rätt gjort kan nog det mest konstiga göras tilltalande! Har svårt att tro att en fet dam kommer sjunga arior i hans film, om man säger så... Så det ska bli spännande att se vad det blir av'et!

Fredagsfyran, v. 40

Shit, snacka om interaktivitet! Mailade förslag till Andreas och några minuter senare ligger det uppe på nätet. Läskigt. Hoppas han får in fler, så det inte innebär att förslagen tagit slut nu...

Tema: citat

1) Har du något favoritcitat som vägledning i livet?
Jag gillar "Så som du vill att andra ska vara mot dig skall du ock vara mot dem", eller nåt sånt. Det är ifrån Bibeln och vi hade det uppsatt i klassrummet i låg- och mellanstadiet. Jag tycker att det sammanfattar allt man egentligen behöver tänka på här i världen.
2) Vilket är ditt absoluta hat-citat?
"Det går över." Jaha, men det hjälper inte min misär och mina problem just NU!!!
3) Har du själv sagt något som blivit ett citat använt av andra?
Det är lite kul när man tänker för fort om blandar ihop talesätt eller vad man tänkt säga och så blir det något helt obegriplig. Någon gång sa jag, angående att en sak aldrig blev gjord, att det var "Mycket snack i liten låda." Detta har jag hört andra i gruppen anamma, även om man nu glömt var det kom ifrån.
4) Har någon annan sagt något som du själv tagit till dig och citerar?
Det finns två saker som direkt dyker upp i huvudet. Dels när en teater-kollega sa att något passade "som smör i handsken". Och det har faktiskt slunkit ur mig då och då. Dels när jag och två kompisar var uppe i Luleå och såg DIF "förlora" med 2-2 mot Luleå Hockey. Min kompis sjönk besviket ner på marken och stönade "ååååh". Just då kom tränaren åkande i en taxi. Bilen stannade, backade och tränaren öppnade bakdörren och sa till min kompis:
"En Djurgårdare står upp, de ligger inte ner."
Och det tycker jag är ett strålande citat!

Nära skjuter ingen till UEFA-cupen

Två charmiga holländare kom fram och frågade om jag visste var de kunde käka någonstans. Jag visade dem till Solna Centrum tvärs över gatan.
"Ah, you're a very nice woman. Do you wanna go out with me?" sa den ene.
"Well, sure, if we win 5-0." svarade jag.
Det blev ingen date med den charmige holländaren.

Men en adrenalinkick. Var det bara 4'500 pers på Råsunda? De lät som 20'000 stundtals. Kanske beroende på att alla var taggade till tänderna. Matchen kändes hopplös, med tanke på vad som hände i Utrecht sist, men på andra sidan stod 1000 terrorister och dem kunde man väl åtminstone ha lite skoj med.

Ett tips då vore kanske att sjunga hatramsorna på engelska åtminstone, så terroristerna fattar vad man säger...

Nu blev inte matchen hopplös. Undret var nära, men siffrorna stannade vid 3-0, så vi torskade med 3-4 totalt... Tänk om Djurgårdardsspelarna åkt med sina kroppar ner till Utrecht förut! Tänk om...

Ska bli intressant att se hur UEFA reagerar på Utrecht-supportrarnas förehavanden på arenan. Utrecht måste vara en av klubbarna med högst bötespost i sin budget i Europa... Den här gången träffades DIFs målvakt i huvudet och dessutom rånade man en av kioskerna. Smidigt. Som jag redan sagt, deras supportrar är galna! En indikator är väl polisens egen riskanalys av matchen. På en femgradig skala brukar ett vanligt derby, med risk för sammanstötning mellan supportrarna, rankas som en trea. Gårdagens match var en fyra. Trots en förväntad publiksiffra på max 8000. (Nu var det 4'500.) Skulle vilja se en match mellan Utrecht och Millwall...

Fick en känsla av att domaren bestraffade Utrecht på en gång när han la till 7 minuters (!) stopptid. Tyvärr fick vi inget Bajen-mål* ens med den hjälpen.

*Bajen-mål = ett avgörande mål på övertid. Det är så de brukar avgöra sina viktiga matcher...