DNA & spår - bevisar vaddå?

DNA är en spännande sak och vi i Sverige ligger faktiskt steget bakom bl a Storbritannien och USA i den frågan. Kanske är det också därför både jurister och poliser i Sverige tenderar att hysa viss övertro på metoden. Det finns i princip en enda jurist (tills jag kommer ut på marknaden, alltså ;-) som insett komplikationerna med detta och skrivit avhandling om saken. (En kvinna jag för mitt liv inte kan komma på namnet på.) Fler måste sätta sig in i det - snabbt.

Tror man att fallet är löst när man har DNA-spår så är vi farligt ute. Rättssäkerheten äventyrars om man inte förstår dels DNA's komplikationer och dels Lockard's exchange principle.

Den sistnämnde lyder: Varje kontakt lämnar ett spår. Allt som vidrör varandra, hur flyktigt det än är, lämnar ett spår hos varandra. Har man tur är det stora spår såsom fingeravrtyck eller röd målarfärg. För det allra mesta handlar det om så små spår att man inte kan se det med blotta ögat, inte ens med mikroskåp, utan man behöver specialutrustning. Det är textilfibrer, växtfibrer, träfibrer m.m. Tar du på dig en tröja får du små, fina textilfibrer på kroppen, samtidigt kan man hitta dina mikrosmå hudflagor i tröjan.

Fibrerna kan härledas till specifika saker, exempelvis kan textilfibrer härledas inte bara till en viss sorts klädesplagg utan i vissa fall även till ett speciellt märke. Tyvärr är det till hjälp endast om gärningsmannen var ensamt klädd på det sättet. Det finns en mardrömsklädsel för rättstekniker; ett viss slags tröja och en viss sorts byxor är så spridda i världen att det är omöjligt att koppla de fibrerna till en viss person. Då måste fler spår säkras.

Spåren talar om att saker varit i kontakt med varandra, men det säger ingenting om när, var eller hur kontakten skett. Mina textilfibrer och mina hudflagor på ett mordoffer betyder inte att jag mördat honom utan jag kan ha dansat med honom på diskot under kvällen eller jag kan ha försökt hjälpa honom efter att mordet inträffat. "Omständigheter i övrigt" måste här utredas.

DNA är inte heller nyckeln till gåtans lösning. Om jag har mordoffrets blod på mig och han har min DNA under naglarna så kan det lika gärna betyda att jag försökte hjälpa honom efter anfallet och att han i panik grep efter mig = klöste mig. Finns offrets DNA på kniveggen och man finner fingeravtryck på skaftet så betyder inte det att ägaren till de fingeravtrycken utförde knivmordet, ens om det bara finns ett par fingeravtryck. Dels måste man se hur fingeravtrycken sitter - en tumme och ett pekfinger längst ut på skaftet betyder troligen att jag plockat upp kniven i efterhand - och dels måste man utreda och utesluta alternativa förklaringar. DNA i ett våldtäktsmål visar att mannens sperma finns inuti offret, men säger ingenting om hur det hamnat där. Och så vidare.

Med DNA är det också så att varje människa faktiskt inte har ett helt unikt DNA. Familjer delar liknande DNA (skillnaderna kan vara hårfina och mycket svåra att se) och enäggstvillingar har identiska. Man vet ännu inte med säkerhet om det kan vara så att två oberoende människor också kan ha lika DNA eller inte. Har flera människor lämnat DNA på samma sak så får man en blandning av DNA och det kan vara oerhört svårt att bena ut dessa.

Det finns tyvärr exempel där domstolen förlitat sig nästan helt på DNA och spår, utan att utreda de kringliggande omständigheterna tillräckligt ingående. Detta är naturligtvis inte bra för rättssäkerheten. DNA och spår är rättstekniska metoder och hjälpmedel, men bör också ses som sådana och inte som någon magisk formel. Har man DNA och/eller spår av någon så är denne förstås intressant för utredningen, men man bör inte förlita sig blint på det. Varken DNA eller spår svarar som sagt var på frågorna När, Var och Hur (och inte heller Varför).

Jag fick lära mig komplexiteten när jag läste rättsmedicin på Glasgow University (vars utbildning i just rättsmedicin är erkänd och uppskattad i hela Storbritannien). Det är helt galet att de kurserna (rättsmedicin 1 & 2 och rättsteknik) inte finns på juridiska fakulteten i Stockholm, där vi ändå borde kunna hitta kompetenta lärare både på Karolinska institutet och polishögskolan. Detta är ändå något jag anser att varenda brottsmålsjurist borde känna till.