Monster

Finns det någon unge som inte tror på monster någon gång under uppväxten? Jag undrar var den nojjan kommer ifrån, för ofta börjar man väl tro på monstret i garderoben innan man ens börjat läsa monsterböcker?

Jag hade en hel monsterklubb i min garderob redan vid 5 års ålder. Det var en "walk in-closet" och om jag tittade på handtaget länge nog så började det röra sig och monstren försökte komma ut. Jag lovar! Så jag gjorde inte det. En annan signal som framkallade dem var min väckarklocka. Den var förresten tillverkad i helvetet. Ringsignalen var ett oerhört högt, elektroniskt surrande, jag har aldrig hört något vidrigare. Jag blev livrädd varje gång, slängde mig under täcket (och såg till att inget stack ut och att det inte fanns någon glipa i täcket där monstren kunde komma in) och skrek på pappa ända tills han kom och befriade mig. Jag visste att monstren befann sig i rummet, så jag vågade inte komma fram förrän han öppnade täcket åt mig. Jag fick snart en klockradio istället.

Men monstren fanns kvar i garderoben. Jag hade en avancerad fantasi när jag var liten. Alla monster fanns representerade; varulvar, frankenstein, zombier, mumier - och Dracula var chef över allihop. Han var livsfarlig, för han var så kylig och kall. Mamma försökte visa mig garderoben i dagsljus så att jag skulle se att den var tom. Det var klart den var, vi hade ju öppnat dörren så ljuset tändes. Då kröp de ihop under madrasserna och påsarna och gömde sig i hörnen. Och i ventilen uppe i taket. De skulle såklart aldig visa sig för mamma, för det var mig de var ute efter. Därför var jag ängslig när jag skulle in och hämta något där, så jag pratade högt som om pappa stod utanför och såg också till att råka nämna hur stor och stark han var och hur lätt han skulle krossa ett monster. Det funkade, de vågade inte sticka fram näsan.

När jag var 9 försvann de, efter att jag dödat deras ledare. En natt drömde jag att de kom ut, men jag var vid det laget så less på dem så jag riktade in mig på Dracula och började slåss med honom. Han var stor och stark och försökte komma åt min hals, men på något sätt lyckades jag hålla honom ifrån mig. Jag stack fingrarna i ögonen på honom (med ett 'splosch') och fick ner honom på marken. Jag hoppade på hans hals och sedan rullade jag foten fram och tillbaka över den så att halsen så att säga skavdes av. Huvudet levde såklart fortfarande och hotade mig med huggtänderna, så jag stoppade in tummarna i halsen och vände ut och in på skinnet. När skallen låg för sig, köttet för sig och det ut-och-in vända skinnet för sig, då var han död. Och monstren, som inte längre hade en ledare, blev förvirrade och sprang ut genom dörren (till rummet, inte garderoben). De visade sig aldrig mer igen. Jo förresten, något år senare mötte jag Dracula i en dröm och han frågade ynkligt varför jag varit så elak, men jag sa, typ, åt honom att fara och flyga. Jag var en mycket morbid unge när jag var liten.

Idag har jag bara ett litet monster under sängen, men han gör inte en fluga förnär. Tvärtom är det han som ser till att jag hittar strumpor och örhängen som rullat under och när han tycker att det är dags för mig att dammsuga brukar han blåsa fram en dammråtta så att jag ska se den. Vi har tydligt definierade territorium; jag kryper inte in under sängen (som om jag kunde...) och han kommer inte ut i rummet. Vi lever i god symbios med varandra.