Vill ni se en Hjälte?

En ung man ramlar in, blyg och skrämd, på en bykrog någonstans på Irland. Han har slagit ihjäl sin pappa. Invånarna i byn tycker att han är ascool. Wow, en riktig mördare... Han blir dagens hjälte. Ynglingen, som aldrig varit någon i hela sitt liv och har världens taskigaste självförtroende, suger såklart åt sig och försöker leva upp till hjälterollen. Dessutom är varenda tjej i byn efter honom; den korkade, skelögde mesen. Tänka sig. Men...

Ska ni bara se en pjäs närmsta året så se Hjälten på Stadsteatern. Något så otroligt bra! Förutom den tänkvärda pjäsen i sig och de schyssta skådespelarna (Lina Englud, Sven Wollter, Dan Ekborg (i den mest nedstämda roll jag sett honom i), Yvonne Lombard m fl) så är sceneriet rent ut sagt jättesnyggt! Bl a fick vi uppleva en riktig soluppgång. Och den härliga, irländska musiken, mmmm. Dessutom har de 'riktiga' djur på scen...

Ni behöver ni inte ens köpa superbilliga biljetter, som jag gjorde, utan den här pjäsen är faktiskt värd den ordinarie 200-lappen. Men vänta inte till sista minuten, den spelas för utsålda hus varenda dag och det kan vara svårt att få biljett före nyår. Ni har till början av Mars på er.

Jag tänkte på det här med hur vi konstruerar hjältar. Hemska saker rättfärdigas (krigshjältar...) och ibland behöver sakerna inte ens ha hänt. Man skapar en drömbild och i bästa fall bekräftar måltavlan den, eller i vart fall försöker. En hjälte är nog mer en drömbild skapad av massan än en specifik handling och personlighet. Ibland är en mördare en hjälte, ibland en... mördare. Men skulle illusionerna krossas så är det aldrig vi som konstruerat bilden som är de skyldiga, utan det är hjälten som ljugit och bedragit. Såklart. Detta trots att ingen sagt "vill ni se en hjälte - se på mig" utan "vill ni se en hjälte - se på honom där".

Jag minns när jag gick i högstadiet i en mellansvensk småstad och vi fick en ny kille i klassen, från Stockholm. Han var cool. Han bar läderjacka och hade långt hår. Han var tuff och cool och nästan en värsting. Han hade säkert snattat massor, stulit mopeder och klottrat. Ingen frågade honom om saken utan folk förutsatte det och dyrkade marken där han gick. Själv var han bara förvirrad, för han var världens gosigaste och artiga kille och hade aldrig snott så mycket som ett Bugg. Lite senare kom ett gäng kompisar och hälsade på honom. När fansen inte fick värstingsbilden bekräftad så vände klimatet och man sa att han var kaxig och gjorde sig märkvärdig - han var en typisk Stockholmare. Till saken hör att han börjat bete sig lite småkaxigt, för att leva upp till värstingbilden. Nu när inte den bilden var gångbar längre blev han om igen förvirrad och gick tillbaka till sitt "vanliga" jag. Fansen menade då att han var falsk och gjorde sig till. Det tog ett tag för honom att få en plats i gemenskapen igen.

Man bör nog passa sig för att stämpla folk, det tenderar att bli en självuppfyllande profetia.