Nytändning hos morföräldrarna

Jag var och åt middag hos mormor och morfar igår. De är helt underbara. Igår måste jag ha saknat dem alldeles speciellt för det kändes som om jag strålade av kärlek resten av kvällen efter att ha kramat om dem. Det är riktiga kramar man får, inga snabba artighetsfraser utan sådana där omfamningar som man knappt kommer ur.

De var på riktigt bra humör båda två och vi pratade ovanligt mycket. Det märks att morfar har blivit lite äldre (fyller 75 i januari) för det pratas mycket minnen och jag tror aldrig att jag fått höra så mycket om deras ungdom som under sista året! Det kanske är så att man kommer till en viss ålder när man inte orkar skaffa minnen längre utan njuter av dem man har. Visst har väl en och annan historia slunkit ur dem genom åren, men inte så många som sista året. Det är kul. Man får höra om utlandsresor man inte visste att de gjort och så återupplever vi gemensamma minnen. Morfar kom tydligt ihåg när vi var på en Carola-konsert på Gröna Lund 1983 och mindes bra mycket mer än jag (som helst förnekar att jag alls gillat henne en gång i tiden). Däremot kom han inte ihåg den där gången när han fick släpa runt en bautastor, skär plyschgris som jag vunnit på Grönan, men det mindes jag och mormor desto tydligare. Minnet är selektivt, i alla åldrar...

Morfar, f.d. narkotikapolis och rikskrimmare, och jag kom även in på aktuella samhällsfrågor. Jag tror inte vi har pratat så djupt någonsin, faktiskt, trots att vi har liknande intressen. Han har varit väldigt restriktiv med att prata jobb eller åsikter, det man vet om hans ståndpunkter har man fått läsa mellan raderna. Igår pratade vi om husvagnsbyarna med hemlösa, om samhällsklimatet och om hur media konstruerar verkligheten. Jag fann att vi hade liknande syn på det mesta. Intressant, morfar var min förebild när jag var liten, trots att jag tyckte han var mer 'polis' och jag var mer 'social'. Ändå visade det sig att vi har liknande människosyn när det kommer till kritan. Han har också reagerat på pesonifieringen av samhällsproblemen, vilket både han och mormor upplevt har skett senaste decenniet. Som exempel tog han upp att en 'hallåa' på tv sagt att man byggt om Björns Trädgård för att få bort "buset", en term som förut bara var intern polisslang, inte att man skulle få bort "buslivet" utan "buset". Då fördömer man inte längre ett beteende utan om människor, precis som jag själv kritiserat ett otal gånger i olika sammanhang. Han hade f ö också reagerat på när DN skrev om "hemlösa och kriminella" som om det vore två folkgrupper. Det var riktigt kul när han öppnade upp för diskussion. Jag hoppas det händer igen.

Som avslutning fick jag precis den rätta kicken med mig hem. Den uppmuntran jag tror jag behövde för att sätta igång och läsa med glädje imorse (vilket jag gjort i över två timmar nu). Morfar har alltid varit intresserad av vad jag pysslat med och mina planer (säkert för att det ligger så nära hans eget intresseområde). Via allmänt prat om dokusåpor(!) kom han lite märkligt in på hemlängtan och hur jag bott utomlands i två omgångar och han visade sig ha järnkoll på vad jag gjort i livet. Jag vet inte hur han gjorde, men han lyckades summera mitt liv, min historia och mina utlandserfarenheter och menade att hela världen låg för mina fötter, typ. Han tyckte jag var helt rätt ute som vill flytta till Skottland, göra praktik i tribunaler och varför inte jobba i, säg, Kongo. Han funderade lite över vad jag gjort, vad jag gör nu, min personlighet och summerade - och det lät mer som att han sa det till sig själv än till mig; "Du lever ett rikt liv, Carina".

Det var nog det bästa jag kunde fått höra. När uppsatsen känns som en gyttjegrop som sugit fast en, arbetsmarknaden är ett svart hål, man har åldersnoja för att man närmar sig 30 utan att ha familj på G och det känns som att man är en bluff, inte är bra på någonting utan bara ser hinder vart man än vänder sig - då kan man behöva höra en utomstående summera ens liv så att man själv får höra var man står. Jag ska naturligtvis inte jämföra mig med andra; att den har bättre betyg eller att den har besökt fler platser, kan fler språk, har störra karisma, ler bredare, har vackrare frisyr eller har arbetat på mer intressanta ställen. Mitt eget paket är inte så jäkla pjåkigt det heller. Man säger att livet inte är en tävling, men lik förbaskat så får man konkurrera om allting med andra. Det klart att man blir påverkad av det. Det är nog därför det kan behövas en tillbakalutad morfar ibland som inte säger om man presterat bra eller dåligt utan bara konstaterar vad man gjort och att det kan vara bra så.

Jag tror faktiskt solen skiner lite mer idag.