När jag vaknade första gången kvart i åtta i morse låg det fortfarande snö kvar på balkongen, glaset i balkongräcket var frostat och snön låg som virad bomull runt ljungen i blomlådan. Granarna i backen var snötäckta och topparna gnistrade i solen som höll på att gå upp. Himlen var ljusblå och rosarandig.
När jag vaknade andra gången halv ett var himlen ljusblå och solen gnistrade på de snötäckta träden och husen runt omkring. Bedövande vackert, var det första som dök upp i huvudet.
Jag var tvungen att gå ner och handla och jag njöt av varje knarrande steg. Jag älskar att gå klädd i vinterkläder, med en varm mössa på toppen. Och jag älskar det tysta landskapet och hur bilarna liksom viskar när de kör förbi. Snön bäddar in hela världen och det är som om ingen vill störa det magiska, ssch...
Och nu sitter jag här hemma på eftermiddagen, solen är redan på väg ner, och jag njuter av tillvaron - mellan hostattackerna.
Anledningen till att jag gick upp två gånger idag var att jag tappade hjärnan inatt. Jag skulle upp och jobba. Troligen har min fjantförkylning irriterat mig så länge så jag accepterat den som en självklarhet. Sedan i torsdags har den blommat ut och nu är det host och snörvel och feber och huvudvärk och rivjärn i halsen - samtidigt. Tack gode Schwartz! Tänk bara om symptomerna kunnat synka varandra redan för två veckor sedan.
Jag var uppe i en halvtimme och förberedde att gå till jobbet när det slog mig; vad håller jag på med? Jag kan ju för sjutton inte sitta och hosta och snörvla i kassan bland kunder och personal. Och hur skulle jag stå ut en hel dag bland pip och larm med min huvudvärk? Dessutom kan jag inte prata, en kråka kraxar renare än vad jag gör. Så jag ringde mig sjuk, sov vidare och vaknade så en andra gång.
Det enda tråkiga är att jag missar än bartömmarfest ikväll. Jag får väl gå lös på mina miniatyrflaskor istället. Visst var det whisky som var bra mot halsont? He, he...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment