När man gör det själv

Får man ingen dödsorsak nämnd på nyheterna och skriver en tidning "hittad död" så kan man nästan alltid dra slutsatsen att det handlar om ett självmord. Och Expressen bekräftar till slut att Mikael Ljungberg tog sitt liv på ett sjukhus igår. Vad kan man säga, mer än att det är en underbar idrottsman som beslutat sig för att knalla vidare till nya brottarmattor. Ta hand om dig, Micke, var du än är.

Under en middag för ett par veckor sedan satt vi några väninnor och diskuterade det här med människor som tar sina liv. Vad som driver dem, varför? Någon uttryckte att det oftast verkar helt omotiverat, som när någon hänger sig i sin nya lägenhet precis när den flyttat ihop med sin stora kärlek. En annan tyckte det var själviskt och att man förstörde mer för sina anhöriga än för sig själv och filosoferade över om det är dem man vill 'straffa' på något sätt. En tredje menade att man är feg om man inte vågar ta tag i problemen man har i livet. En fjärde blev upprörd över detta uttalande och menade tvärtom att det var modigt att ta steget, att bestämma sitt eget öde. En femte tyckte det var fruktansvärt att anhöriga inte grep in.

Jag tycker bara att det hela är oerhört komplicerat. Jag kan tycka att det är en oerhört trist utveckling, men att det i vissa fall rentav kan vara en lättnad. Ingen annan än den det berör kan sätta sig in i dennes situation, jag är inte så säker på att det finns något rätt och fel i den här frågan, och anhöriga till dem som verkligen tar sitt liv vet sällan om det. Som sagt, man kan precis ha fått ett till synes lyckligt liv när man tar steget, men ytlig 'lycka' är inte allt. Många gånger är det också så att de som hela tiden talar om sina självmordstankar, de är utom fara, medan dem som verkligen tänkt göra det inte säger ett ord.

Jag vet av egen erfarenhet att det många gånger inte finns en konkret anledning till att man tar sitt liv, på samma sätt som det inte finns en konkret anledning till att man avbryter ett försök. Skälen kan ofta vara ytterst irrationella. En tjej jag kände avbröt för att hon kom på att hon ville se en film som skulle komma några veckor senare, en annan gång avbröt hon för att hennes fötter var blöta.

Jag bevittnade ett självmord från två meters håll en gång och jag har många gånger undrat om jag kunnat rädda henne. Rent konkret hade jag det om jag lyssnat på min livliga fantasi och tagit ett steg närmare henne när tåget rullade in. Frågan är bara vad jag hade räddat henne till. Jag vet inget om henne eller hennes liv. Kanske var hennes liv rena döden. Kanske hade jag bara skjutit upp dödsdagen en kort tid. Kanske var hennes död hennes befrielse, hennes chans att börja leva.

Jag hoppas Mikael Ljungberg fann vad han sökte. Vila i frid.