Två rånare krossar fönsterrutan till en bank och väktarna som fyller på bankomaten blir rånade. Rånarna kommer undan med en okänd summa pengar. Nyheten får en notis i DN där texten är 45x34 mm stor och rubriken "Bankrån i Djursholm" är 3mm hög. Bokstäverna är lika höga eftesom rubriken är i en rad.
Ett tiotal personer tar upp gammalt internt groll och bråkar i Högdalens centrum. Två personer förs till sjukhus, varav en blev knivskuren, men ingen blev allvarligt skadad. Nyhetsnotisen i DN är 47x50 mm stor plus rubriken "Knivbråk i centrala Högdalen" som är 27 mm hög. Bokstäverna är 7 mm höga och rubriken är på tre rader.
Ett bankrån, med oskyldiga offer som nog inte mår så bra idag, får en undanskymd plats. Ett internt bråk utan allvarliga skador får en stor, svart rubrik.
Inte undra på att många får uppfattningen att våldet ökar, blir grövre och brer ut sig över gator och torg när de får sin information från media. Varenda kriminologisk forskning visar att våldet bara marginellt gått upp de senaste 50 åren, sett över de senaste 100 åren ligger nivån jämn och ser vi över 250 år har det gått neråt.
Men. Medias våldsrapportering har gått markant uppåt de senaste 50 åren och står inte alls i proportion till vare sig självdeklarationer, brottsofferundersökningar, polisanmälningar eller fällande domar. Medias rapportering lever ett eget liv. Och det är därifrån många får sin verklighetsuppfattning.
I dagens DN (sid. 13) får vi ett bra exempel på vilken verklighet de vill förmedla.
31 January 2005
Femman v. 04
Femman går och handlar.
1. Färskvaror eller frysvaror?
Allt hamnar i frysen i vilket fall, så det kvittar.
2. Bäst-före-datum; lag, guide eller dekoration?
Jag kör bond-modellen. De har inga bäst-före-datum på sina plockade ägg eller slaktade fläskkotletter, alltså är det De Fem Sinnena som bestämmer om något är bra eller inte. Jag har t ex ätit ägg som gått "två veckor över tiden" enligt stämpeln, men som sett, luktat och smakat helt ok. Och jag har haft grädde som surnat tre dagar före utsatt tid. Eftersom jag ändå sneglar på datumet på färskvaror så är nog datumet en guide, men för torrvaror är det en ren dekoration. Det vittnar grötriset som gick ut 2002 om... (så ofta kokar jag gröt.)
F ö tror jag att de där siffrorna får styra lite väl mycket. Det är väl en modern lyx vi har idag. Hur många kunder har inte blivit galna för att de upptäckt att de tagit köttfärs som går ut imorgon - när de ändå ska använda det idag. Dessutom vet jag att datumen är väl tilltagna, så det är ju inte som om produkterna exploderar i samma stund som datumet slår in...
3. Glass; liten, dyr och exklusiv eller billig storpack?
Ben & Jerry!!! Ja, så svaret är liten, dyr och exklusiv, alltså. :-)
4. Mjölk; röd, grön, blå eller gul?
Blå. Grön funkar om blå inte finns, men resten är otänkbart.
5. I kassan; på rad med tungt först, brödet sist och streckkoden mot dig eller allt huller om buller?
Eftersom jag insett att det faktiskt går mycket fortare om prylarna står uppställda med streckkoden mot mig så gör jag så. Dessutom har jag insett att mjölken klämmer brödet och krossar chipsen, så de hamnar sist.
Vill man vara lite vågad i vardagen kan man ju sätta bakelserna, franskan och chipsen först och avsluta med storpack juice och kattsand...
1. Färskvaror eller frysvaror?
Allt hamnar i frysen i vilket fall, så det kvittar.
2. Bäst-före-datum; lag, guide eller dekoration?
Jag kör bond-modellen. De har inga bäst-före-datum på sina plockade ägg eller slaktade fläskkotletter, alltså är det De Fem Sinnena som bestämmer om något är bra eller inte. Jag har t ex ätit ägg som gått "två veckor över tiden" enligt stämpeln, men som sett, luktat och smakat helt ok. Och jag har haft grädde som surnat tre dagar före utsatt tid. Eftersom jag ändå sneglar på datumet på färskvaror så är nog datumet en guide, men för torrvaror är det en ren dekoration. Det vittnar grötriset som gick ut 2002 om... (så ofta kokar jag gröt.)
F ö tror jag att de där siffrorna får styra lite väl mycket. Det är väl en modern lyx vi har idag. Hur många kunder har inte blivit galna för att de upptäckt att de tagit köttfärs som går ut imorgon - när de ändå ska använda det idag. Dessutom vet jag att datumen är väl tilltagna, så det är ju inte som om produkterna exploderar i samma stund som datumet slår in...
3. Glass; liten, dyr och exklusiv eller billig storpack?
Ben & Jerry!!! Ja, så svaret är liten, dyr och exklusiv, alltså. :-)
4. Mjölk; röd, grön, blå eller gul?
Blå. Grön funkar om blå inte finns, men resten är otänkbart.
5. I kassan; på rad med tungt först, brödet sist och streckkoden mot dig eller allt huller om buller?
Eftersom jag insett att det faktiskt går mycket fortare om prylarna står uppställda med streckkoden mot mig så gör jag så. Dessutom har jag insett att mjölken klämmer brödet och krossar chipsen, så de hamnar sist.
Vill man vara lite vågad i vardagen kan man ju sätta bakelserna, franskan och chipsen först och avsluta med storpack juice och kattsand...
29 January 2005
På väg till bröllop - i pyjamas
Nä, det är ingen sjuk dröm, det är praktisk verklighet. Alla som inte drar storlek 34 känner till problemet med nakna lår under klänningar. Jag vill inte få friktionsskador redan före bröllopsmiddagen.
De fina mammeluckerna(?) jag fick låna korvar sig i midjan, så då drog jag på mig Nalle Puh-pyjamasbyxorna istället. Voila! De syns inte, trots att det är en trikåklänning! (Nä, jag är ingen kamikaze, jag bär en lång kavaj till så årsringarna håller jag för mig själv.)
Nu ska vi se hur det går. Om min bordsherre bara visste... Det är tur att det är utsidan som räknas.
De fina mammeluckerna(?) jag fick låna korvar sig i midjan, så då drog jag på mig Nalle Puh-pyjamasbyxorna istället. Voila! De syns inte, trots att det är en trikåklänning! (Nä, jag är ingen kamikaze, jag bär en lång kavaj till så årsringarna håller jag för mig själv.)
Nu ska vi se hur det går. Om min bordsherre bara visste... Det är tur att det är utsidan som räknas.
28 January 2005
Man tror att man tror att ens föräldrar känner en
Kom alldeles nyss hem och möttes av följande telefonsvararmeddelande:
"Hej, det är mamma. Tänkte bara berätta att jag och pappa nyss lyssnade på en oerhört intressant intervju på radio. I helgen kommer SÄPO gå ut med en stor kampanj och värva nytt folk. Man kallade det för något, jag vet inte... men det är som agenter, fast man inte ville kalla det för det. Jag tror de skulle annonsera i DN på söndag. Man vill speciellt ha unga människor med högskoleutbildning, gärna som är i början av sin karriär. T ex statsvetenskap, juridik, politik och så. Man ville ha helt vanliga människor. Pappa och jag tänkte på dig. Om du kan tänka dig att stanna i Sverige så kan du väl titta i DN under helgen. Vi tror att det skulle passa dig som handen i handsken. Hej då."
...
???
...
MOAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
"Hej, det är mamma. Tänkte bara berätta att jag och pappa nyss lyssnade på en oerhört intressant intervju på radio. I helgen kommer SÄPO gå ut med en stor kampanj och värva nytt folk. Man kallade det för något, jag vet inte... men det är som agenter, fast man inte ville kalla det för det. Jag tror de skulle annonsera i DN på söndag. Man vill speciellt ha unga människor med högskoleutbildning, gärna som är i början av sin karriär. T ex statsvetenskap, juridik, politik och så. Man ville ha helt vanliga människor. Pappa och jag tänkte på dig. Om du kan tänka dig att stanna i Sverige så kan du väl titta i DN under helgen. Vi tror att det skulle passa dig som handen i handsken. Hej då."
...
???
...
MOAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Fredagsfyran v. 04
Med anledning av gårdagens ceremoni vid Auschwitz efter 60 år sedan befrielsen.
Tema: Främlingsfientlighet
1. Har du på något sätt drabbats av främlingsfientlighet?
Japp, hela min uppväxt är präglad av det. Uppe i det norrländska samhället fick vi "Stockholmsjävlar" en del besynnerliga rykten om oss. I den mellansvenska byn var vi "lappjävlar" (fast de var ju bonnjävlar, så det kanske jämnade ut sig...) och jag släpptes aldrig in i det tajta bygänget. I småstaden så var jag själv "bonnjävel". Och parallellt fick jag som självständig, tjock utböling som dessutom var duktig i plugget så klart ta konsekvenserna av detta - och bli det självklara mobbningsobjektet.
Främlingsfientlighet handlar inte om nationalitet, "ras", sexuell läggning eller religion. Det handlar om rädsla för allt avvikande. Filmen Änglagård visar främlingsfientligheten på ett utmärkt sätt.
2. Är du engagerad mot främlingsfientlighet?
Jag bär inga knappar, jag skriver inga banderoller och jag dricker inte kaffe i någon organisation. Däremot försöker jag leva efter mina egna toleranta normer (det bästa sättet att jobba mot fördomar är att identifiera sina egna och ha dem i åtanke) och tror att jag genom att visa var jag står och genom mitt sätt att vara kan påverka min omgivning. Att reagera när något händer i min vardag och att se till att en nykomling på jobbet känner sig välkommen är två steg mot att förebygga främlingsfientlighet.
3. Hur bör vi hantera personer med främlingsfientliga åsikter?
Först bör vi skilja på don och person. Vi bör inte frysa ut dem, vifta bort dem eller behandla dem såsom de behandlar andra - respektlöst. Det förstärker bara "vi och dom"-mentaliteten. Det är åsikterna vi inte accepterar, inte personerna i sig. Jag tror att man ska möta dem genom att tydligt visa var man själv står och genom att våga och orka ta en diskussion.
Nu tror i och för sig inte jag att diskussioner hjälper, för grunden till deras åsikter ligger i deras egna erfarenheter. För att få dem på bättre tankar måste de få nya erfarenheter som liksom får dem själva att ifrågasätta sin tidigare inställning.
4. Vad är anledningen till att man blir främlingsfientlig?
Jag tror att osäkerhet i sin egen identitet ligger i botten. Är man trygg i sin egen person behöver man inte söka bekräftelse, hos sig själv eller andra, genom att utpeka en kontrast-grupp.
Tema: Främlingsfientlighet
1. Har du på något sätt drabbats av främlingsfientlighet?
Japp, hela min uppväxt är präglad av det. Uppe i det norrländska samhället fick vi "Stockholmsjävlar" en del besynnerliga rykten om oss. I den mellansvenska byn var vi "lappjävlar" (fast de var ju bonnjävlar, så det kanske jämnade ut sig...) och jag släpptes aldrig in i det tajta bygänget. I småstaden så var jag själv "bonnjävel". Och parallellt fick jag som självständig, tjock utböling som dessutom var duktig i plugget så klart ta konsekvenserna av detta - och bli det självklara mobbningsobjektet.
Främlingsfientlighet handlar inte om nationalitet, "ras", sexuell läggning eller religion. Det handlar om rädsla för allt avvikande. Filmen Änglagård visar främlingsfientligheten på ett utmärkt sätt.
2. Är du engagerad mot främlingsfientlighet?
Jag bär inga knappar, jag skriver inga banderoller och jag dricker inte kaffe i någon organisation. Däremot försöker jag leva efter mina egna toleranta normer (det bästa sättet att jobba mot fördomar är att identifiera sina egna och ha dem i åtanke) och tror att jag genom att visa var jag står och genom mitt sätt att vara kan påverka min omgivning. Att reagera när något händer i min vardag och att se till att en nykomling på jobbet känner sig välkommen är två steg mot att förebygga främlingsfientlighet.
3. Hur bör vi hantera personer med främlingsfientliga åsikter?
Först bör vi skilja på don och person. Vi bör inte frysa ut dem, vifta bort dem eller behandla dem såsom de behandlar andra - respektlöst. Det förstärker bara "vi och dom"-mentaliteten. Det är åsikterna vi inte accepterar, inte personerna i sig. Jag tror att man ska möta dem genom att tydligt visa var man själv står och genom att våga och orka ta en diskussion.
Nu tror i och för sig inte jag att diskussioner hjälper, för grunden till deras åsikter ligger i deras egna erfarenheter. För att få dem på bättre tankar måste de få nya erfarenheter som liksom får dem själva att ifrågasätta sin tidigare inställning.
4. Vad är anledningen till att man blir främlingsfientlig?
Jag tror att osäkerhet i sin egen identitet ligger i botten. Är man trygg i sin egen person behöver man inte söka bekräftelse, hos sig själv eller andra, genom att utpeka en kontrast-grupp.
27 January 2005
Tävling. Vinn en hjärna.
Tänk dig att du kommer in på en läktare. Du står i trappen och ser att längst ner så är rödvita plastband dragna och fastknutna så att du inte kan gå in på två av raderna. Vad gör du då?
1. Går och sätter mig någon annanstans, eftersom man ändå får sitta var man vill.
X. Frågar publikvärden som står bredvid mig varför jag inte får sitta längst ner.
2. River sönder plastbandet och går in och sätter mig. Det var säkert bara en mållinje. Och jag vann.
ÄR folk korkade, eller spelar de bara?!?
F ö var det jordens gulligaste lilla kille - max 5 år gammal - som sjöng nationalsången.
"...din sol, din himmel, dina änder gröööna."
1. Går och sätter mig någon annanstans, eftersom man ändå får sitta var man vill.
X. Frågar publikvärden som står bredvid mig varför jag inte får sitta längst ner.
2. River sönder plastbandet och går in och sätter mig. Det var säkert bara en mållinje. Och jag vann.
ÄR folk korkade, eller spelar de bara?!?
F ö var det jordens gulligaste lilla kille - max 5 år gammal - som sjöng nationalsången.
"...din sol, din himmel, dina änder gröööna."
Eee! Wrong answer.
När jag satt med tärningen för sisådär 6 år sedan och skulle välja förstaval till universitetet så valde jag mellan Socionomlinjen och Juristlinjen. Det bidde juristlinjen för den var så bred att det kändes säkrare att få jobb.
Så dumt jag tänkte. För det är ju inom de sociala områdena som jag vill jobba. Och där vimlar det inte av jurister. (Ok, inte av socionomer heller, men ändå.)
Nu har jag t ex sett fem jobb - bara idag - som jag vill söka. Jobb där man bistår bl a hemlösa, misshandlade kvinnor och traumatiserade ungdomar. Men de behöver inga jurister, de behöver socialarbetare.
Fan också.
Jag har en plan... För att söka jobb på de där ställena behövs mer administrativ erfarenhet (hm, var har jag hört det förut...) så då fixar jag det, men nu ska jag banne mig ta mig tid att köra volontärjobb för någon organisation också. Ut med publikvärderiet, in med lite socialt engagemang. Så där ja, om ett par år kanske jag är på väg igen!
Undrar om meningen med livet verkligen är jakten på det perfekta jobbet... Hm.
Så dumt jag tänkte. För det är ju inom de sociala områdena som jag vill jobba. Och där vimlar det inte av jurister. (Ok, inte av socionomer heller, men ändå.)
Nu har jag t ex sett fem jobb - bara idag - som jag vill söka. Jobb där man bistår bl a hemlösa, misshandlade kvinnor och traumatiserade ungdomar. Men de behöver inga jurister, de behöver socialarbetare.
Fan också.
Jag har en plan... För att söka jobb på de där ställena behövs mer administrativ erfarenhet (hm, var har jag hört det förut...) så då fixar jag det, men nu ska jag banne mig ta mig tid att köra volontärjobb för någon organisation också. Ut med publikvärderiet, in med lite socialt engagemang. Så där ja, om ett par år kanske jag är på väg igen!
Undrar om meningen med livet verkligen är jakten på det perfekta jobbet... Hm.
26 January 2005
En lönereflektion
Kundtjänstjobb i Skottland kan ge mellan 12-18000 pund om året, medan administrativa jobb och receptionistjobb ger mellan 9-13000.
Märkligt.
För mig låter det klart mer avancerat att hålla alla administrativa bollar i luften än att bara sitta och svara på frågor från kunder.
Märkligt.
För mig låter det klart mer avancerat att hålla alla administrativa bollar i luften än att bara sitta och svara på frågor från kunder.
Idag en svacka
90 dagar. Vissa hinner åka jorden runt på den tiden. Andra får vänta så pass tills de får A-kassa. 90 dagar! Och hur ska man betala räkningar under den tiden? Jag vet, man har ansvar för sitt eget liv och allt det där, men det är ju inte som om studenter skulle kunna stoppa undan sparpengar för att överleva de där 90 dagarna. Och eftersom man inte får tjäna mer än en viss summa per år, utan att det blir en massa krångel som gör att man inte tjänar på att jobba, så kan man inte jobba så att man uppfyller "arbetsvillkoret" i A-kasseförsäkringen heller.
Man är fast.
Varför ska jag gå på det där förnedrande mötet på fredag nu för? Det är ju ingen risk att jag hinner vara arbetslös i 90 dagar i vilket fall som helst. (Positive thinking, you know!) Jag kanske borde känna glädje över det, men än så länge har jag bara arbetstider för 1 (EN) vecka i Februari, så det är klart att jag får magsår.
Och inte blir det bättre av att jag satt hoppet till alla ASAP-jobb i Skottland. Japp, jag kan komma redan vecka 7 om ni vill. Nähä, för de behandlar bara ansökningar från folk som redan bor i UK. Vadihelvete. Jag säger ju att jag kommer direkt!
Man är fast.
Varför ska jag gå på det där förnedrande mötet på fredag nu för? Det är ju ingen risk att jag hinner vara arbetslös i 90 dagar i vilket fall som helst. (Positive thinking, you know!) Jag kanske borde känna glädje över det, men än så länge har jag bara arbetstider för 1 (EN) vecka i Februari, så det är klart att jag får magsår.
Och inte blir det bättre av att jag satt hoppet till alla ASAP-jobb i Skottland. Japp, jag kan komma redan vecka 7 om ni vill. Nähä, för de behandlar bara ansökningar från folk som redan bor i UK. Vadihelvete. Jag säger ju att jag kommer direkt!
25 January 2005
Carina säger:
"Att sluta röka men köpa ett litet paket om utifall abstinensen blir för stor är som att sluta äta godis men köpa en 100g chokladkaka för nödfall."
Helgens kassajobb i korthet
Största huvudvärk
Cirkusen vid lunchtid i lördags. Det lät som om ett helt dagis var inne. Vuxna ropade på barn, barn skrek och det var ett jäkla hallå. När gruppen gick visade det sig vara två vuxna och två barn! Jag och min kollega tittade på varandra lika förvånade. Att fyra pers kunde leva om så...
Sötaste tajming
En pappa storhandlade med sin lilla son som satt i kundvagnen. Sonen var max två år gammal. Pappan packade i varor och precis när jag scannade in sista varan vände sonen sig mot mig, slog ut med armarna och sa beklagande:
"Inga pengar."
Det var sådan perfekt tajming! Och han såg inte ens ut att vara så gammal att han kunde förstå konceptet handla-betala. Helt underbart.
Mest tröttsamma försök
Samtliga medelålders människor - för dessa förekommer mest i åldrarna 40-55 år - som snabbt som attan rycker åt sig en plastkasse, kilar in den djupt i armhålan och "låtsas" glömma bort den när de ska betala. Vad förvånade de kommer bli när de ser på kvittot att jag stämplat in den ändå... he, he.
Mest tänkvärda
En mycket gammal dam stod och packade sina varor. En tjej i 20-årsåldern som just var klar i kassan bredvid undrade om hon kunde hjälpa till. Damen blev jätteförvånad och medan tjejen packade frågade hon:
"Var kommer du ifrån?"
Tjejen, som hade sydländskt utseende, svarade:
"Jag är född i Sverige."
"Oj då. Kan verkligen svenskar vara så hjälpsamma?"
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med storyn, eller vad damens erfarenheter är, men att reagera på det sättet väckte ändå funderingar inom mig.
Närmaste utbrottet från min sida
Det äldre paret står och packar när jag hör damen teaterviska till mannen:
"Vilken tjockis!"
Mannen mumlar något ohörbart och kvinnan kontrar:
"Men hon är ju groteskt tjock."
I samma kassa-ö som jag sitter en riktigt överviktig kollega. Jag är säker på att hon hörde var kvinnan sa. Jag ville så gärna reagera, men blev nog chockad. Det var ett antal år sedan jag själv behövde höra sådana kommentarer. Nu blev jag heligt förbannad när jag hörde dem om en annan. Å ena sidan ville jag reagera, å andra sidan vet jag att jag själv i samma situation skulle hoppats att ingen utom jag hört detta och att ställa till med en scen hade blivit dubbelt pinsamt. Först när paret gick kom jag på att jag naturligtvis skulle ha spänt ögonen i kvinnan och sagt:
"Även vi tjockisar har öron, så håll era dumma kommentarer för er själva, tack."
Jag hade ju faktiskt kunnat låtsas som om jag tog åt mig av det, för jag är ju inte normalviktig jag heller än på ett tag, även om det var uppenbart att det var kollegan hon menade. På ett sätt hoppas jag att jag får en ny chans att klippa till...
Dagens juridikfråga
Lätta har via Metro - de smarta jävlarna - distribuerat en kupong som berättigar innehavaren till att kvittera ut en förpackning sånt där Lätta-yoghurt-smör gratis. Butiken får ersättning via Kuponginlösen. Det står inget om någon begränsning, utan bara att det gäller en förpackning per kupong. Alltså, kommer man med tre kuponger måste man ju få tre förpackningar. Rent juridiskt. Min besserwisser-kollega ville däremot bestämma att jag/vi bara skulle få ge ut en förpackning per person. Jag måste ha haft PMS eller nåt, för jag sa "näpp" till det. (Det vanliga är annars att jag säger 'ja, ja' och fortsätter göra som jag vill.) Det var kul att få använda den delen av hjärnan en stund. :-) Även om kollegan blev tvärsur och sökte stöd hos varenda icke ont anande kollega hon stötte på. Nåja, jag kan ta den diskussionen igen om det behövs.
Cirkusen vid lunchtid i lördags. Det lät som om ett helt dagis var inne. Vuxna ropade på barn, barn skrek och det var ett jäkla hallå. När gruppen gick visade det sig vara två vuxna och två barn! Jag och min kollega tittade på varandra lika förvånade. Att fyra pers kunde leva om så...
Sötaste tajming
En pappa storhandlade med sin lilla son som satt i kundvagnen. Sonen var max två år gammal. Pappan packade i varor och precis när jag scannade in sista varan vände sonen sig mot mig, slog ut med armarna och sa beklagande:
"Inga pengar."
Det var sådan perfekt tajming! Och han såg inte ens ut att vara så gammal att han kunde förstå konceptet handla-betala. Helt underbart.
Mest tröttsamma försök
Samtliga medelålders människor - för dessa förekommer mest i åldrarna 40-55 år - som snabbt som attan rycker åt sig en plastkasse, kilar in den djupt i armhålan och "låtsas" glömma bort den när de ska betala. Vad förvånade de kommer bli när de ser på kvittot att jag stämplat in den ändå... he, he.
Mest tänkvärda
En mycket gammal dam stod och packade sina varor. En tjej i 20-årsåldern som just var klar i kassan bredvid undrade om hon kunde hjälpa till. Damen blev jätteförvånad och medan tjejen packade frågade hon:
"Var kommer du ifrån?"
Tjejen, som hade sydländskt utseende, svarade:
"Jag är född i Sverige."
"Oj då. Kan verkligen svenskar vara så hjälpsamma?"
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med storyn, eller vad damens erfarenheter är, men att reagera på det sättet väckte ändå funderingar inom mig.
Närmaste utbrottet från min sida
Det äldre paret står och packar när jag hör damen teaterviska till mannen:
"Vilken tjockis!"
Mannen mumlar något ohörbart och kvinnan kontrar:
"Men hon är ju groteskt tjock."
I samma kassa-ö som jag sitter en riktigt överviktig kollega. Jag är säker på att hon hörde var kvinnan sa. Jag ville så gärna reagera, men blev nog chockad. Det var ett antal år sedan jag själv behövde höra sådana kommentarer. Nu blev jag heligt förbannad när jag hörde dem om en annan. Å ena sidan ville jag reagera, å andra sidan vet jag att jag själv i samma situation skulle hoppats att ingen utom jag hört detta och att ställa till med en scen hade blivit dubbelt pinsamt. Först när paret gick kom jag på att jag naturligtvis skulle ha spänt ögonen i kvinnan och sagt:
"Även vi tjockisar har öron, så håll era dumma kommentarer för er själva, tack."
Jag hade ju faktiskt kunnat låtsas som om jag tog åt mig av det, för jag är ju inte normalviktig jag heller än på ett tag, även om det var uppenbart att det var kollegan hon menade. På ett sätt hoppas jag att jag får en ny chans att klippa till...
Dagens juridikfråga
Lätta har via Metro - de smarta jävlarna - distribuerat en kupong som berättigar innehavaren till att kvittera ut en förpackning sånt där Lätta-yoghurt-smör gratis. Butiken får ersättning via Kuponginlösen. Det står inget om någon begränsning, utan bara att det gäller en förpackning per kupong. Alltså, kommer man med tre kuponger måste man ju få tre förpackningar. Rent juridiskt. Min besserwisser-kollega ville däremot bestämma att jag/vi bara skulle få ge ut en förpackning per person. Jag måste ha haft PMS eller nåt, för jag sa "näpp" till det. (Det vanliga är annars att jag säger 'ja, ja' och fortsätter göra som jag vill.) Det var kul att få använda den delen av hjärnan en stund. :-) Även om kollegan blev tvärsur och sökte stöd hos varenda icke ont anande kollega hon stötte på. Nåja, jag kan ta den diskussionen igen om det behövs.
24 January 2005
Efter guldbaggegalan
Ett tag var jag rädd för att det skulle bli en repris på förra årets Guldbagge - att alla tunga baggar gick till en film medan Årets Film går till den som ska representera oss i Oscarsgalan... Nu slapp vi det. Jag har inte sett Masjävlar än, men de andra två i Triaden. Såsom i himmelen var schysst men fånig, Fyra nyanser av brunt är jävligt bra! Såg också ikväll att den ska sändas som tv-serie i 4 delar fr o m nästa måndag. Spela in, spela in, spela in!
Ann Petréns nummer där hon utklädd till man höll en monolog om alla gamla klyschor som män uttalar om kvinnor och film var helt suverän! Det blev ju så smärtsamt tydligt vilka fåniga uttalanden som gjorts...
Tomas Alfredssons egensinniga stund på scenen var så underbar. Den där minuten i ens liv då man verkligen är Bäst försvinner så himla snabbt. Man reflekterar att den finns och så är den över. Tomas gjorde det enda rätta - försöka ta kontroll över den, ta tag i den och spara den.
Tråkigt nog var det flera filmer ikväll som jag inte hunnit se än. Det får vi åtgärda!
Ann Petréns nummer där hon utklädd till man höll en monolog om alla gamla klyschor som män uttalar om kvinnor och film var helt suverän! Det blev ju så smärtsamt tydligt vilka fåniga uttalanden som gjorts...
Tomas Alfredssons egensinniga stund på scenen var så underbar. Den där minuten i ens liv då man verkligen är Bäst försvinner så himla snabbt. Man reflekterar att den finns och så är den över. Tomas gjorde det enda rätta - försöka ta kontroll över den, ta tag i den och spara den.
Tråkigt nog var det flera filmer ikväll som jag inte hunnit se än. Det får vi åtgärda!
22 January 2005
Tiden går...
"När vi tittar i fotoalbumen så är det faktiskt framför allt en period vi tittar på. Visst kan vi bläddra lite bland bilderna på barnen och minnas det och det tillfället, men det är barnbarnen vi tittar på. Barn är fint, men barnbarn är det något speciellt med."
Mormor stannar upp på väg till diskbänken, liksom ser mig i ögonen och säger:
"Jag hoppas att mamma och pappa får en chans att uppleva det innan de blir för gamla."
Så där ja, det var så man gjorde för att ge barnbarnet dåligt samvete. Som äldst - även om resten också är i åldern då de kunde ha en och annan unge - så känner man ju pressen på något sätt. Just rub it in. Det är klart att jag också vill ha barn - och även få se morsan och farsan lattja runt med ungen - men det saknas en väsentlig del i den ekvationen...
Varför säger hon så? Tror hon att vi sitter och tjuvhåller på pin kiv? Det är ju inte direkt frågan om något val mellan barn och karriär - ingen av oss är ens i position att kunna göra det valet. Jag kände mig sårad när hon sa det, men nu när jag tänker på det blir jag mest irriterad.
Samtidigt kom den där obehagliga känslan tillbaka också. Hon räknade inte in sig och morfar, det lät som om hon förutsatte att de inte skulle finnas när vårt första barn kommer. Såna beräkningar vill inte jag att hon gör. Sååå gamla är de väl inte...
Fast när jag skulle åka hem så kände jag att de ju faktiskt är det. Morfar har stora problem med sina ben, går ostadigt och måste hålla i sig hela tiden. Han ville ändå prompt följa med mig till busshållsplatsen, trots att det är mörkt och snö och halt. Så vi gick sakta arm i arm och när vi stannade tog han stöd mot stolpen. Det kändes därför inte alls bra att gå på bussen och veta att han sedan ska gå de där hundra metrarna tillbaka själv. Jag kände mig minst lika angelägen att se att han kom hem ordentligt som han kände att se att jag kom på bussen ordentligt.
Mormor berättade förresten om en resa hon och morfar blev bjudna på tack vare hennes jobb.
"Som kamrer på firman så fick jag erbjudandet att..."
Kamrer? Helt plötsligt såg jag en svartvit herre med sådana där vita puffar på armarna, de där man bara sett på film. Finns kamrererna över huvud taget kvar idag?
Mormor stannar upp på väg till diskbänken, liksom ser mig i ögonen och säger:
"Jag hoppas att mamma och pappa får en chans att uppleva det innan de blir för gamla."
Så där ja, det var så man gjorde för att ge barnbarnet dåligt samvete. Som äldst - även om resten också är i åldern då de kunde ha en och annan unge - så känner man ju pressen på något sätt. Just rub it in. Det är klart att jag också vill ha barn - och även få se morsan och farsan lattja runt med ungen - men det saknas en väsentlig del i den ekvationen...
Varför säger hon så? Tror hon att vi sitter och tjuvhåller på pin kiv? Det är ju inte direkt frågan om något val mellan barn och karriär - ingen av oss är ens i position att kunna göra det valet. Jag kände mig sårad när hon sa det, men nu när jag tänker på det blir jag mest irriterad.
Samtidigt kom den där obehagliga känslan tillbaka också. Hon räknade inte in sig och morfar, det lät som om hon förutsatte att de inte skulle finnas när vårt första barn kommer. Såna beräkningar vill inte jag att hon gör. Sååå gamla är de väl inte...
Fast när jag skulle åka hem så kände jag att de ju faktiskt är det. Morfar har stora problem med sina ben, går ostadigt och måste hålla i sig hela tiden. Han ville ändå prompt följa med mig till busshållsplatsen, trots att det är mörkt och snö och halt. Så vi gick sakta arm i arm och när vi stannade tog han stöd mot stolpen. Det kändes därför inte alls bra att gå på bussen och veta att han sedan ska gå de där hundra metrarna tillbaka själv. Jag kände mig minst lika angelägen att se att han kom hem ordentligt som han kände att se att jag kom på bussen ordentligt.
Mormor berättade förresten om en resa hon och morfar blev bjudna på tack vare hennes jobb.
"Som kamrer på firman så fick jag erbjudandet att..."
Kamrer? Helt plötsligt såg jag en svartvit herre med sådana där vita puffar på armarna, de där man bara sett på film. Finns kamrererna över huvud taget kvar idag?
21 January 2005
Jag har en plan... B.
Igår fick jag ett konstigt samtal från en kvinna som tydligen hittat mig i någon databas där borta i Storbritannien. Jag satt till halv tre inatt och sökte information om Luton. Jag vet, de är kända för två saker; en bilfabrik och en flygplats. Toppen. Såg dessutom på en BBC-sida att staden framröstats till Värsta staden i UK! Superfint. (Å andra sidan kom Glasgow OCH Edinburgh på delad fjärdeplats, så jag kan ju inte dra för höga växlar av det där...)
Ringde snabba-kvinnan idag. (Och Mia tycker Kenneth Branagh pratar snabbt...) Men hon hade lyckats slarva bort mitt CV och bad mig maila det på nytt. (Organisationsförmåga...?) Eftersom jag inte vet vilken databas hon luskat fram mig i så blev jag jätteglad, för då fick jag skicka mitt nya, flashiga CV. :-)
Kvinnan har försökt ringa två gånger idag. (Trots att jag sa att jag skulle till jobbet om en halvtimme, i morse.) Nu ikväll hade jag ett raspigt, snabbtsomfan och ohörbart meddelande, men även ett mail.
"Your C.V. is very good - when is going to be the best time to contact you to discuss???"
Japp, med tre frågeteckan och allt. Jag känner mig som en skolflicka men... Hon sa "very good"!!! Jag blir headhuntad (kom igen, låt mig få känna det så) och mitt CV är very good och hon är angelägen om att tala med mig. Det känns som att en Plan B håller på att ta form...
Med den lönen behöver jag inte ens vara rädd för CSN nästa år. Skulle inte skottarna nappa på mina ansökningar så kan jag faktiskt sitta nere i en avgashåla i platta England och tjäna pengar, träna business-Engelska och få in en fot på ett företag - medan jag fortsätter att söka mig uppåt. Värsta försäkringen ju!
Och med den lönen kan jag ju faktiskt ta tåget och åka de där 50 min till London på helgen (National Theatre...). Det finns inte ett enda berg där, men å andra sidan har jag Easy Jet runt knuten om jag vill flyga döbilligt upp till alla mina berg i Skottland.
Dessutom kollade jag upp serien som Luton Town spelar i. Det blir Tipsextra-nostalgi där nere. Minns ni Hull? Sheffield Wednesday? Blackpool? Aaah... leriga, engelska planer med sparka och spring fotboll. Kan bli hur kul som helst.
Kom igen, jag försöker sälja in stället åt mig själv nu, så kom inte med några dumma invändningar.
Ringde snabba-kvinnan idag. (Och Mia tycker Kenneth Branagh pratar snabbt...) Men hon hade lyckats slarva bort mitt CV och bad mig maila det på nytt. (Organisationsförmåga...?) Eftersom jag inte vet vilken databas hon luskat fram mig i så blev jag jätteglad, för då fick jag skicka mitt nya, flashiga CV. :-)
Kvinnan har försökt ringa två gånger idag. (Trots att jag sa att jag skulle till jobbet om en halvtimme, i morse.) Nu ikväll hade jag ett raspigt, snabbtsomfan och ohörbart meddelande, men även ett mail.
"Your C.V. is very good - when is going to be the best time to contact you to discuss???"
Japp, med tre frågeteckan och allt. Jag känner mig som en skolflicka men... Hon sa "very good"!!! Jag blir headhuntad (kom igen, låt mig få känna det så) och mitt CV är very good och hon är angelägen om att tala med mig. Det känns som att en Plan B håller på att ta form...
Med den lönen behöver jag inte ens vara rädd för CSN nästa år. Skulle inte skottarna nappa på mina ansökningar så kan jag faktiskt sitta nere i en avgashåla i platta England och tjäna pengar, träna business-Engelska och få in en fot på ett företag - medan jag fortsätter att söka mig uppåt. Värsta försäkringen ju!
Och med den lönen kan jag ju faktiskt ta tåget och åka de där 50 min till London på helgen (National Theatre...). Det finns inte ett enda berg där, men å andra sidan har jag Easy Jet runt knuten om jag vill flyga döbilligt upp till alla mina berg i Skottland.
Dessutom kollade jag upp serien som Luton Town spelar i. Det blir Tipsextra-nostalgi där nere. Minns ni Hull? Sheffield Wednesday? Blackpool? Aaah... leriga, engelska planer med sparka och spring fotboll. Kan bli hur kul som helst.
Kom igen, jag försöker sälja in stället åt mig själv nu, så kom inte med några dumma invändningar.
20 January 2005
Första utlandsresan 2005 går till...
Bokat. Klart. Sent den 7 Februari åker jag (hem) till Glasgow igen. Nä, nä, jag ska inte flytta, än, men då tänkte jag ge folk en chans att intervjua mig. Ah, känner mig som en megastjärna... Jag stannar till den 10:e och hoppas så jag kallsvettas att någon vill träffa mig då! Har skyfflat iväg 8 ansökningar idag och hoppas fortsätta i samma stil. Min förhoppning är en intervju per dag. Realistiskt?
Vafan, jag har inte tänkt på att en del nog vill ses två gånger. Hm... Äh, det problemet löser vi då.
Det är tre veckor dit och de som nu söker folk ASAP kommer nog inte vilja vänta, men det borde ju dyka upp ASAP:are längre fram också. Och då ligger jag rätt i fas. :-)
Flyget (Ryanair såklart) gick på 390 spänn med kreditkortskostnad och hela kittet. Lika mycket som bussresorna till/från Skavsta och Prestwick går på. Helt ok. Vad som däremot kommer bli en extrem prövning är att jag förutom första natten (vad som är kvar på den) kommer att behöva bo på... håll för ögonen, Mia... Blue Sky Hostel! (Läs lite om skräcken här .) £8 istället för £14 är en prisskillnad jag inte har råd att bortse ifrån. Jag får hoppas att backpackers håller sig borta i regniga Februari. Visst, kläderna kommer garanterat lukta rök, men så slog det mig att vi är i Glasgow - rökarnas huvudstad(?) - så alla luktar ju rök. Har jag tur smälter jag bara in i gänget...
Hur som helst, oavsett om jag ska gå på intervjuer eller springa runt och kolla efter jobblappar i skyltfönstrena den veckan så ska det bli himla härligt att trampa runt på de där gatorna igen. Jag kommer inte kunna shoppa så mycket som en rea-DVD, men jag ser sååå fram emot att åka.
Jag ska till Glasgow.
Hi, hi.
Vafan, jag har inte tänkt på att en del nog vill ses två gånger. Hm... Äh, det problemet löser vi då.
Det är tre veckor dit och de som nu söker folk ASAP kommer nog inte vilja vänta, men det borde ju dyka upp ASAP:are längre fram också. Och då ligger jag rätt i fas. :-)
Flyget (Ryanair såklart) gick på 390 spänn med kreditkortskostnad och hela kittet. Lika mycket som bussresorna till/från Skavsta och Prestwick går på. Helt ok. Vad som däremot kommer bli en extrem prövning är att jag förutom första natten (vad som är kvar på den) kommer att behöva bo på... håll för ögonen, Mia... Blue Sky Hostel! (Läs lite om skräcken här .) £8 istället för £14 är en prisskillnad jag inte har råd att bortse ifrån. Jag får hoppas att backpackers håller sig borta i regniga Februari. Visst, kläderna kommer garanterat lukta rök, men så slog det mig att vi är i Glasgow - rökarnas huvudstad(?) - så alla luktar ju rök. Har jag tur smälter jag bara in i gänget...
Hur som helst, oavsett om jag ska gå på intervjuer eller springa runt och kolla efter jobblappar i skyltfönstrena den veckan så ska det bli himla härligt att trampa runt på de där gatorna igen. Jag kommer inte kunna shoppa så mycket som en rea-DVD, men jag ser sååå fram emot att åka.
Jag ska till Glasgow.
Hi, hi.
18 January 2005
Ett förnedrande men nödvändigt besök - för säkerhets skull
"Och hur går det här då? Går det bra?"
Gissa hur mycket jag hatade den frågan när jag gick i skolan. Jag förstod väl med tiden att det var något läraren sa när han inte hade så mycket att göra för att eleverna skötte sig själva, men jag kunde ändå inte låta bli att ta det personligt, som om han trodde att jag var så korkad att jag inte kunde klistra blommor på ett papper.
Idag fick jag en rekylhård deja vù på Arbetsförmedlingen. Jag satt och fyllde i personuppgifter i datorn när läraren/arbetsförmedlaren smög upp bakom ryggen på mig och ställde denna förhatliga fråga, i samma forskande tonfall. Jag fyllde i personuppgifter - vad skulle inte gå bra?!?
Jag kände mig förnedrad, inte bara av honom utan av hela attityden där inne.
"Och då anmäler jag dig till ett informationsmöte nästa fredag." *pekar pedagogiskt på datumet han skrivit på den pedagogiska lappen* "Där ska du bara sitta och lyssna och ställa kloka frågor. *skratt* Och så får du träffa din handledare, NN *pekar pedagogiskt på namnet på raden för "handläggare"* måndagen den..."
Och så vidare. Jag började trampa av otålighet. Vafan, säg när jag ska vara där, ge mig pappret och håll käft!
Under mina 2,5 timmar där inne (ja, för ni ska inte tro att det bara är att steppa in på en kvartsrast, bl a ska man fylla i samma uppgifter man redan fyllt i i deras intressebank, men man kan inte bara hänvisa dit eller kopiera utan man måste verkligen fylla i allt en gång till) så försökte jag påminna mig själv om att dessa människor säkert stöter på arbetsskygga och/eller uppgivna människor rätt ofta. Det kanske finns ett behov att vara pedagogiska och krävande mot en del arbetssökande.
Men jag är fanimig inte en av dem! Jag varken förväntar mig eller vill ha deras hjälp. Jag vill anmäla mig till A-kassan som en extra försäkringsåtgärd ifall att jag inte får ihop acceptabel lön. Men sedan har jag min handlingsplan klar för mig. (Jodå, vi ska upprätta en handlingsplan på vårt möte om två veckor också...) Fast det vet ju inte de. Det var det jag försökte intala mig när jag stod och trampade, tittade på klockan och svor för varje minut som jag förlorade av vad jag verkligen ville syssla med - söka jobb.
Och så visade ju läraren med all önskvärd tydlighet hur lite de faktiskt vet på det där stället. Man tycker att de då inte borde vara så självgoda och patroniserande, men icke.
"Jaha, du har sökt jobb som X, Y och Biträdande jurist. Men har du utbildning för det?"
Eh... ja.
"Men måste man inte ha gjort praktik för det, sån där vahettere..."
Tingsmeritering? Well... för att få det måste jag samla ihop poäng, vilket jag får genom juridiskt arbete. Fattat moment 22 än? Och dessutom behöver man inte alls det. Ibland. När arbetsgivaren fattat att det inte är ett måste för tjänsten.
"Har du fyllt i meriter här också då...? JA, det har du! Vad duktigt. Bra."
Och, där var jag på väg att gå ut och smälla igen dörren och aldrig mer visa mig där igen. Men så var det det där med en extra inkomstförsäkring... man har ju trots allt utgifter. (Och då får man tydligen finna sig i att utstå vilken förnedrande behandling som helst.) Så sedan ägnade jag en timme åt att springa fram och tillbaka mellan arbetsförmedlingen och arbetsplatsen för att fixa krångliga och byråkratiska intyg så att A-kassan vet att jag jobbar 5 timmar i veckan.
F ö tycker jag det säger allt om ambitionsnivån när man i databaserna hos bemanningsföretag och rekryteringsfirmor kan uppge hart när obegränsat antal yrkestitlar man vill söka på, medan man hos Arbetsförmedlingen bara får ange fyra. Fyra!
Mitt besök på Arbetsförmedlingen idag har lärt mig hur man behandlar kunder respektlöst och förnedrande, samt den verkliga innebörden i uttrycket byråkrati.
Jag ska nog sätta upp det på mitt CV.
(P.S Till och med hissarna var byråkratiska. Hissen stod inne, men indikerade "upp". Trots att den står still och ingen nyttjar den så går det då inte att gå in och trycka "ner". Först måste man gå ut, stänga dörren, trycka på "ner", vänta på att hissen ska byta indikator och sedan kan man åka ner. Skitsmidigt.)
Gissa hur mycket jag hatade den frågan när jag gick i skolan. Jag förstod väl med tiden att det var något läraren sa när han inte hade så mycket att göra för att eleverna skötte sig själva, men jag kunde ändå inte låta bli att ta det personligt, som om han trodde att jag var så korkad att jag inte kunde klistra blommor på ett papper.
Idag fick jag en rekylhård deja vù på Arbetsförmedlingen. Jag satt och fyllde i personuppgifter i datorn när läraren/arbetsförmedlaren smög upp bakom ryggen på mig och ställde denna förhatliga fråga, i samma forskande tonfall. Jag fyllde i personuppgifter - vad skulle inte gå bra?!?
Jag kände mig förnedrad, inte bara av honom utan av hela attityden där inne.
"Och då anmäler jag dig till ett informationsmöte nästa fredag." *pekar pedagogiskt på datumet han skrivit på den pedagogiska lappen* "Där ska du bara sitta och lyssna och ställa kloka frågor. *skratt* Och så får du träffa din handledare, NN *pekar pedagogiskt på namnet på raden för "handläggare"* måndagen den..."
Och så vidare. Jag började trampa av otålighet. Vafan, säg när jag ska vara där, ge mig pappret och håll käft!
Under mina 2,5 timmar där inne (ja, för ni ska inte tro att det bara är att steppa in på en kvartsrast, bl a ska man fylla i samma uppgifter man redan fyllt i i deras intressebank, men man kan inte bara hänvisa dit eller kopiera utan man måste verkligen fylla i allt en gång till) så försökte jag påminna mig själv om att dessa människor säkert stöter på arbetsskygga och/eller uppgivna människor rätt ofta. Det kanske finns ett behov att vara pedagogiska och krävande mot en del arbetssökande.
Men jag är fanimig inte en av dem! Jag varken förväntar mig eller vill ha deras hjälp. Jag vill anmäla mig till A-kassan som en extra försäkringsåtgärd ifall att jag inte får ihop acceptabel lön. Men sedan har jag min handlingsplan klar för mig. (Jodå, vi ska upprätta en handlingsplan på vårt möte om två veckor också...) Fast det vet ju inte de. Det var det jag försökte intala mig när jag stod och trampade, tittade på klockan och svor för varje minut som jag förlorade av vad jag verkligen ville syssla med - söka jobb.
Och så visade ju läraren med all önskvärd tydlighet hur lite de faktiskt vet på det där stället. Man tycker att de då inte borde vara så självgoda och patroniserande, men icke.
"Jaha, du har sökt jobb som X, Y och Biträdande jurist. Men har du utbildning för det?"
Eh... ja.
"Men måste man inte ha gjort praktik för det, sån där vahettere..."
Tingsmeritering? Well... för att få det måste jag samla ihop poäng, vilket jag får genom juridiskt arbete. Fattat moment 22 än? Och dessutom behöver man inte alls det. Ibland. När arbetsgivaren fattat att det inte är ett måste för tjänsten.
"Har du fyllt i meriter här också då...? JA, det har du! Vad duktigt. Bra."
Och, där var jag på väg att gå ut och smälla igen dörren och aldrig mer visa mig där igen. Men så var det det där med en extra inkomstförsäkring... man har ju trots allt utgifter. (Och då får man tydligen finna sig i att utstå vilken förnedrande behandling som helst.) Så sedan ägnade jag en timme åt att springa fram och tillbaka mellan arbetsförmedlingen och arbetsplatsen för att fixa krångliga och byråkratiska intyg så att A-kassan vet att jag jobbar 5 timmar i veckan.
F ö tycker jag det säger allt om ambitionsnivån när man i databaserna hos bemanningsföretag och rekryteringsfirmor kan uppge hart när obegränsat antal yrkestitlar man vill söka på, medan man hos Arbetsförmedlingen bara får ange fyra. Fyra!
Mitt besök på Arbetsförmedlingen idag har lärt mig hur man behandlar kunder respektlöst och förnedrande, samt den verkliga innebörden i uttrycket byråkrati.
Jag ska nog sätta upp det på mitt CV.
(P.S Till och med hissarna var byråkratiska. Hissen stod inne, men indikerade "upp". Trots att den står still och ingen nyttjar den så går det då inte att gå in och trycka "ner". Först måste man gå ut, stänga dörren, trycka på "ner", vänta på att hissen ska byta indikator och sedan kan man åka ner. Skitsmidigt.)
17 January 2005
Ett ordentligt ryggstöd ger energi
"Vad du än gör nu, banga inte ur. Det är bara att köra, stenhårt. Må det bära eller brista, men kör." (Mamma, när jag berättade om mina planer nu ikväll.)
"Du gör helt rätt som drar tillbaka till Skottland, Stockholm har inte särskilt mycket att erbjuda, jag vet det allt för väl!" (SMS från en juristkompis, arbetslös sedan examen för ett år sedan.)
"Du är min hjältinna. Du gör helt rätt som drar nu. [...] Du är bäst som åker iväg och följer ditt hjärta i det du vill göra." (Mail från en annan juristkompis, väktare, har inte varit på en intervju sedan examen för 18 månader sedan.)
Några av reaktionerna när jag berättade om Mitt Beslut. Jag kan inte nog poängtera hur underbart det känns att känna stöd i en sådan här situation. Med fjärilar i magen kör jag på i planeringen, men samtidigt försöker jag övertyga mig själv om att jag gör rätt. Ena sekunden kollar jag upp hyreslägenheter, i nästa tänker jag "njae, förresten..." I ena ögonblicket känner jag (de flotyrkvalmiga) dofterna från Glasgows gator, i nästa tänker jag "men tänk om jag aldrig kommer få syssla med det jag är utbildad för".
Men som det känns så kommer jag ju inte få det här i Sverige heller. Med 6 jurister, 6 civilekonomer, 3 civilingenjörer, 1 statsvetare, 1 miljösamordnare och ett koppel andra högutbildade människor på golvet - bara i min ICA-butik - så är ju frågan om någon någonsin kommer att få syssla med det de utbildat sig för.
Jag skulle gärna vidareutveckla mina tankar, men nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att bombardera skotska arbetsgivare med ansökningar. Det känns bara så mycket lättare att skriva med ett ordentligt stöd bakom ryggen.
"Du gör helt rätt som drar tillbaka till Skottland, Stockholm har inte särskilt mycket att erbjuda, jag vet det allt för väl!" (SMS från en juristkompis, arbetslös sedan examen för ett år sedan.)
"Du är min hjältinna. Du gör helt rätt som drar nu. [...] Du är bäst som åker iväg och följer ditt hjärta i det du vill göra." (Mail från en annan juristkompis, väktare, har inte varit på en intervju sedan examen för 18 månader sedan.)
Några av reaktionerna när jag berättade om Mitt Beslut. Jag kan inte nog poängtera hur underbart det känns att känna stöd i en sådan här situation. Med fjärilar i magen kör jag på i planeringen, men samtidigt försöker jag övertyga mig själv om att jag gör rätt. Ena sekunden kollar jag upp hyreslägenheter, i nästa tänker jag "njae, förresten..." I ena ögonblicket känner jag (de flotyrkvalmiga) dofterna från Glasgows gator, i nästa tänker jag "men tänk om jag aldrig kommer få syssla med det jag är utbildad för".
Men som det känns så kommer jag ju inte få det här i Sverige heller. Med 6 jurister, 6 civilekonomer, 3 civilingenjörer, 1 statsvetare, 1 miljösamordnare och ett koppel andra högutbildade människor på golvet - bara i min ICA-butik - så är ju frågan om någon någonsin kommer att få syssla med det de utbildat sig för.
Jag skulle gärna vidareutveckla mina tankar, men nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att bombardera skotska arbetsgivare med ansökningar. Det känns bara så mycket lättare att skriva med ett ordentligt stöd bakom ryggen.
Ormet kruper på en svensk flyttfirma
Har skickat in offertförfrågningar till ett antal flyttfirmor bara för att få ett hum om vad det skulle kosta att flytta från Sollentuna till Glasgow. Det är inte aktuellt än, men jag ville ju veta om det var någon vits att ta över alla prylar sedan eller om det var billigare att köpa nytt.
ICM verkar vara en sann internationell firma, eller vad sägs om följande svar:
Ja, ja var fully bookade ni, för flytten är nog inte aktuell förrän i sluttet av året i vilket fall.
Uppdatering 3 sekunder senare:
F ö blir det ingen flytt över huvud taget. För att flytta säng, soffa, soffbord, köksmöbler, tre hyllor och åtta kartonger så skulle nästa firma ha 19000 spänn - exklusive moms, och då är inte en obligatorisk försäkring på 1,5% av värdet på prylarna medräknat. (Vad är 1,5% av 0?) Herregud, då är det billigare att köpa nytt.
Men mina filmer då... *snyft* Och böcker... och allt annat jag INTE vill köpa nytt? Synd att man råkar bo i Sverige, landet där det är billigare att ta övervikt på flyget än att skicka paket.
Härmed inbjudes alla människor jag någonsin mött till att hälsa på mig under närmsta året, på det vilkoret att 10kg av er packning består av grejer ni hämtat från min källare. :-)
ICM verkar vara en sann internationell firma, eller vad sägs om följande svar:
Hej Carina,
We är fully booked på vår bil till UK i sluttet av Feb och kan tyvärr inte hjälpa dig.
Ja, ja var fully bookade ni, för flytten är nog inte aktuell förrän i sluttet av året i vilket fall.
Uppdatering 3 sekunder senare:
F ö blir det ingen flytt över huvud taget. För att flytta säng, soffa, soffbord, köksmöbler, tre hyllor och åtta kartonger så skulle nästa firma ha 19000 spänn - exklusive moms, och då är inte en obligatorisk försäkring på 1,5% av värdet på prylarna medräknat. (Vad är 1,5% av 0?) Herregud, då är det billigare att köpa nytt.
Men mina filmer då... *snyft* Och böcker... och allt annat jag INTE vill köpa nytt? Synd att man råkar bo i Sverige, landet där det är billigare att ta övervikt på flyget än att skicka paket.
Härmed inbjudes alla människor jag någonsin mött till att hälsa på mig under närmsta året, på det vilkoret att 10kg av er packning består av grejer ni hämtat från min källare. :-)
16 January 2005
Lär känna dina bloggare
Jerry har gjort det, Deep.Ed likaså. Svarat på ett megalångt Mina Vänner-formulär alltså. Eftersom min hjärna är upptagen med annat just nu (förbereda emigration...) så har det inte blivit så mycket bloggeri senaste dagarna. Att svara på formulär låter därför som en trevlig pausaktivitet. Och så är det ju trevligt att lära känna sina bloggare! Och så är jag ju enkätoman, så jag kan ju inte låta bli... = )
Vad heter du? Carina
I mellannamn då? Carina står som mellannamn. Faktiskt.
Var bor du? Sollentuna
Trivs du där? Hade du frågat för två år sedan hade jag sagt att det ligger på fel sida om stan. Idag stortrivs jag!
Brukar du läsa horoskop, isåfall brukar de stämma? Någon gång händer det väl att man kastar ett getöga. Tycker nog snarare de stämmer i efterhand. Men de är ju skrivna så att de ska stämma för de flesta. Läste horoskopet förra lördagen i Aftonbladet och då stämde allas horoskop in på mig - utom skorpionens.
Äger du några Converseskor? Är det de där fula med röda stjärnan på? Nä, i så fall, de är fula.
Favoritdjur? Hajar är faschinerande. Puffins är tuffa. (Fast så här tokig är jag inte i dem!)
Vad spenderar du dina pengar på? Just nu är det bara det nödvändigaste och presenter (folk fyller år och gifter sig slag i slag). "Normalt sett" blir det teater och någon film också. Hockey och fotboll får jag ju gratis när jag jobbar. :-)
Senaste konserten? Stevie Wonder på Stadion, för att jag jobbade där. Ett jävla oljud...
Festar du mycket? He, he, nä. "Varje gång vi vinner SM-guld" brukar jag säga och det stämmer nog.
Sprit, cider, vin eller öl? Spritdrinkar, ja tack. Svensk cider (är ju som alkoläsk), ja tack. Brittisk cider, nej tack, smakar mäsk... Vin, nej tack. Öl... jag är ölsnobb. Vissa märken, ja tack, resten, nej tack.
Brukar du bli för full? Nej, inte direkt. Bestämmer nivån själv. Oftast håller jag en balans, men ibland vill jag bli riktigt full. Kommer nog ändå inte i närheten av för full.
Antal kuddar i sängen? De är nere i två nu.
Äter du frukost? Alltid. Utan en tyst frukost med tidning blir jag riktigt grinig. Det är ju då man vaknar till!
Kan du baka bullar? Japp. Mycket smör, socker och kanel är hemligheten för saftiga och goda bullar. Nä, de är inga hälsobullar, men det ska de inte vara heller.
Har du varit med i scouterna? Nej, men i Flygvapen Ungdom. Sköt ihjäl mina egna befäl under en övning så jag antar att jag inte är något soldatämne...
Bläck eller blyerts? Beror på vad man ska göra. Bläck när jag skriver under, blyerts när jag gör anteckningar.
Vad har du för mobiloperatör? Comviq.net
McDonalds eller Burger King? Whoppern från BK, pommes frites från McD. (Och vitlöksdippen från Max.)
Är du allergisk mot något? Ja, tobaksrök, rökelse, starka dofter och pälsdjur. (Så varför måste katter vara så himla söta!?)
Müsli eller Corn Flakes? Beror på om det är fil eller mjölk till.
Äger du ett busskort? Jag bor i Sollentuna. Vad tror du?
Dricker du blå, grön eller röd mjölk? Oftast är den vit.
Vad åt du till frukost? Idag var det söndag och då är det mysfrukost. D.v.s. nåt annat än fil/gröt, smörgås och te. Imorse blev det limpsmörgås, kall o'boy och apelsinjuice jag pressat själv.
Hur ser du ut idag? nyduschad, kammad, glasögon, blå pyjamasbyxor och Djurgårds t-shirt. Inte snygg men bekväm.
Har du haft sex idag? He, he... *hrm* ha, ha... *host* moahahahahahaha!!!
Nästa mål i ditt liv? Fixa ett jobb i Glasgow och flytta dit.
Roligaste resa? Oj... Jag borde göra en topp 10 på den här punkten. Men roligast av dem... Oj... jag vet inte. Det går inte att välja bara en, de är inte jämförbara.
Vad såg du senast på tv? Magnolia på DVD. Den är helt underbar.
Hur svarar du i mobilen? "A de e Carina."
Vem ringde du senast? Min syster.
Vad sa den du ringde? Att man i England (där hon bodde) får 100% i sjukersättning - från dag ett! Nu vill man ju nästan flytta dit och bli sjuk, ju. Social turism, kallades det, va? :-)
Antal timmar sömn i natt? 6-8.
Sov du ensam? Sov? Inte sover? Sov förr i tiden, menar du, eller inatt? Äh, sover ensam hur som helst.
Har du besökt Pajala? Mmm... jag vet faktiskt inte.
Brukar du snusa? Nä.
Vad innehåller din favoritnattmacka? Innehåller eller vad jag har på? Favoriten är nog rostad "Jättefranska" bara med smör på. Det är så gott när det smälter.
Tycker du om din pappa? Nej, jag älskar honom, helt förbehållslöst.
Vad heter du? Carina
I mellannamn då? Carina står som mellannamn. Faktiskt.
Var bor du? Sollentuna
Trivs du där? Hade du frågat för två år sedan hade jag sagt att det ligger på fel sida om stan. Idag stortrivs jag!
Brukar du läsa horoskop, isåfall brukar de stämma? Någon gång händer det väl att man kastar ett getöga. Tycker nog snarare de stämmer i efterhand. Men de är ju skrivna så att de ska stämma för de flesta. Läste horoskopet förra lördagen i Aftonbladet och då stämde allas horoskop in på mig - utom skorpionens.
Äger du några Converseskor? Är det de där fula med röda stjärnan på? Nä, i så fall, de är fula.
Favoritdjur? Hajar är faschinerande. Puffins är tuffa. (Fast så här tokig är jag inte i dem!)
Vad spenderar du dina pengar på? Just nu är det bara det nödvändigaste och presenter (folk fyller år och gifter sig slag i slag). "Normalt sett" blir det teater och någon film också. Hockey och fotboll får jag ju gratis när jag jobbar. :-)
Senaste konserten? Stevie Wonder på Stadion, för att jag jobbade där. Ett jävla oljud...
Festar du mycket? He, he, nä. "Varje gång vi vinner SM-guld" brukar jag säga och det stämmer nog.
Sprit, cider, vin eller öl? Spritdrinkar, ja tack. Svensk cider (är ju som alkoläsk), ja tack. Brittisk cider, nej tack, smakar mäsk... Vin, nej tack. Öl... jag är ölsnobb. Vissa märken, ja tack, resten, nej tack.
Brukar du bli för full? Nej, inte direkt. Bestämmer nivån själv. Oftast håller jag en balans, men ibland vill jag bli riktigt full. Kommer nog ändå inte i närheten av för full.
Antal kuddar i sängen? De är nere i två nu.
Äter du frukost? Alltid. Utan en tyst frukost med tidning blir jag riktigt grinig. Det är ju då man vaknar till!
Kan du baka bullar? Japp. Mycket smör, socker och kanel är hemligheten för saftiga och goda bullar. Nä, de är inga hälsobullar, men det ska de inte vara heller.
Har du varit med i scouterna? Nej, men i Flygvapen Ungdom. Sköt ihjäl mina egna befäl under en övning så jag antar att jag inte är något soldatämne...
Bläck eller blyerts? Beror på vad man ska göra. Bläck när jag skriver under, blyerts när jag gör anteckningar.
Vad har du för mobiloperatör? Comviq.net
McDonalds eller Burger King? Whoppern från BK, pommes frites från McD. (Och vitlöksdippen från Max.)
Är du allergisk mot något? Ja, tobaksrök, rökelse, starka dofter och pälsdjur. (Så varför måste katter vara så himla söta!?)
Müsli eller Corn Flakes? Beror på om det är fil eller mjölk till.
Äger du ett busskort? Jag bor i Sollentuna. Vad tror du?
Dricker du blå, grön eller röd mjölk? Oftast är den vit.
Vad åt du till frukost? Idag var det söndag och då är det mysfrukost. D.v.s. nåt annat än fil/gröt, smörgås och te. Imorse blev det limpsmörgås, kall o'boy och apelsinjuice jag pressat själv.
Hur ser du ut idag? nyduschad, kammad, glasögon, blå pyjamasbyxor och Djurgårds t-shirt. Inte snygg men bekväm.
Har du haft sex idag? He, he... *hrm* ha, ha... *host* moahahahahahaha!!!
Nästa mål i ditt liv? Fixa ett jobb i Glasgow och flytta dit.
Roligaste resa? Oj... Jag borde göra en topp 10 på den här punkten. Men roligast av dem... Oj... jag vet inte. Det går inte att välja bara en, de är inte jämförbara.
Vad såg du senast på tv? Magnolia på DVD. Den är helt underbar.
Hur svarar du i mobilen? "A de e Carina."
Vem ringde du senast? Min syster.
Vad sa den du ringde? Att man i England (där hon bodde) får 100% i sjukersättning - från dag ett! Nu vill man ju nästan flytta dit och bli sjuk, ju. Social turism, kallades det, va? :-)
Antal timmar sömn i natt? 6-8.
Sov du ensam? Sov? Inte sover? Sov förr i tiden, menar du, eller inatt? Äh, sover ensam hur som helst.
Har du besökt Pajala? Mmm... jag vet faktiskt inte.
Brukar du snusa? Nä.
Vad innehåller din favoritnattmacka? Innehåller eller vad jag har på? Favoriten är nog rostad "Jättefranska" bara med smör på. Det är så gott när det smälter.
Tycker du om din pappa? Nej, jag älskar honom, helt förbehållslöst.
Ryanair - bolaget som inte tar dig ända fram.
Men vad i helvetes.... när fick Ryanair för sig att erbjuda idiottider till Glasgow? Den enda tid jag tydligen kan flyga dit är 21:30, med ankomst 22:50. Vad fasiken, då kan man ju inte ens ta sig in till Glasgow, och även om man kunde så vimlar det inte av nattöppna vandrarhem! Spelar roll om flyget bara kosta 4 spänn(!) när jag får knalla runt i Prestwick en hel natt - mitt i vintern. Vad fräsch och lycklig jag då kommer vara på en eventuell anställningsintervju dagen efter... Apbajs, vad sur jag blir.
Uppdatering 20:51
Hm, sista tåget gick tydligen 23:05. Liten marginal, typ. Som tur var upptäckte visst Ryanair själva problemet och - voila - satte in en egen buss mellan Prestwick och Glasgow. Avgång 23:30, ankomst nästan en timme senare. Nu ska jag alltså bara hitta ett vandrarhem med incheckningstid mellan 00:00-02:00... Vad kul det kändes att resa helt plötsligt.
Uppdatering 20:51
Hm, sista tåget gick tydligen 23:05. Liten marginal, typ. Som tur var upptäckte visst Ryanair själva problemet och - voila - satte in en egen buss mellan Prestwick och Glasgow. Avgång 23:30, ankomst nästan en timme senare. Nu ska jag alltså bara hitta ett vandrarhem med incheckningstid mellan 00:00-02:00... Vad kul det kändes att resa helt plötsligt.
Femman v. 02
Veckans Femma är en blandad kompott.
1. Vem är den festligaste person du känner?
Tror faktiskt att det skulle vara min yngsta lillebror. Han är den där typen som kan komma in i ett rum, bara stanna upp och utbrista: "Fan vad jag är snygg." Och komma undan med det! Han är så charmig när han är kaxig att det bara blir kul och sött, på något sätt. Vilken annan som helst skulle bara verka töntig.
2. Vad är det sjukaste du någonsin gjort?
He, he... vad ska jag välja... Kanske den där gången 1998/99-nångång när jag flög upp till Luleå mitt i vintern för att se DIF spela hockey. (En vanlig sketen serielunksmatch.) Alla vandrarhem var fulla, så jag satt på Max tills de stängde och knallade sedan runt "på stan" hela natten tills det var dags att promenera ut till Kallax flygplats för att ta första flyget hem igen. Det var kallt och jag var så trött att jag gick och pratade med mig själv, och inte förrän på väg ut till Kallax upptäckte jag ett nattöppet Statoil som jag hade kunnat gå in och värma mig i...
3. Vilken är din coolaste talang?
Jag kan vifta på öronen, är det coolt?
4. När flippade du senast ur?
Jag flippar i princip aldrig ur i negativ mening. Däremot kan nog många tro att jag är full när jag flippar ur på fester, men det är jag inte. Jag tycker bara det är så skönt, för då är allas andras trösklar ungefär där min är, så sådant folk bara skulle stirra på mig om jag gjorde när de var nyktra kan nu uppfattas som ett kul upptåg bara för att folk är lika ogenerade som jag. Senast flippade jag väl i denna mening ur på första ute-kvällen med fäktningsklubben. (Då när jag daskade ordföranden i rumpan...=
5. Har du haft någon frisyr som verkligen inte var att leka med?
Den jag hade i sjuan var kriminell. Det var igelkott a la 80-tal med hög stubb, dessutom var det ljusa tiger-slingor och någon sned, ytterst märklig, lugg till det. Stubben var dessutom ojämn så det var Tintin-stuk på utformningen. Brrr...
1. Vem är den festligaste person du känner?
Tror faktiskt att det skulle vara min yngsta lillebror. Han är den där typen som kan komma in i ett rum, bara stanna upp och utbrista: "Fan vad jag är snygg." Och komma undan med det! Han är så charmig när han är kaxig att det bara blir kul och sött, på något sätt. Vilken annan som helst skulle bara verka töntig.
2. Vad är det sjukaste du någonsin gjort?
He, he... vad ska jag välja... Kanske den där gången 1998/99-nångång när jag flög upp till Luleå mitt i vintern för att se DIF spela hockey. (En vanlig sketen serielunksmatch.) Alla vandrarhem var fulla, så jag satt på Max tills de stängde och knallade sedan runt "på stan" hela natten tills det var dags att promenera ut till Kallax flygplats för att ta första flyget hem igen. Det var kallt och jag var så trött att jag gick och pratade med mig själv, och inte förrän på väg ut till Kallax upptäckte jag ett nattöppet Statoil som jag hade kunnat gå in och värma mig i...
3. Vilken är din coolaste talang?
Jag kan vifta på öronen, är det coolt?
4. När flippade du senast ur?
Jag flippar i princip aldrig ur i negativ mening. Däremot kan nog många tro att jag är full när jag flippar ur på fester, men det är jag inte. Jag tycker bara det är så skönt, för då är allas andras trösklar ungefär där min är, så sådant folk bara skulle stirra på mig om jag gjorde när de var nyktra kan nu uppfattas som ett kul upptåg bara för att folk är lika ogenerade som jag. Senast flippade jag väl i denna mening ur på första ute-kvällen med fäktningsklubben. (Då när jag daskade ordföranden i rumpan...=
5. Har du haft någon frisyr som verkligen inte var att leka med?
Den jag hade i sjuan var kriminell. Det var igelkott a la 80-tal med hög stubb, dessutom var det ljusa tiger-slingor och någon sned, ytterst märklig, lugg till det. Stubben var dessutom ojämn så det var Tintin-stuk på utformningen. Brrr...
14 January 2005
Fredagsfyran v. 02
För ett år sedan handlade Fredagsfyran om resor. De senaste veckorna har det hänt mycket och med stor respekt för vad som hänt ger jag mig på ett försök att köra med samma tema igen och nya frågor.
Tema: Resor
1. Finns det någonstans du kan tänka dig att resa just nu?
Lustigt att du frågar för jag känner att jag skulle vilja sätta mig på ett plan vart som helst - förutom till de värsta krigshärdarna. Jag vill åka någonstans och jobba - med ett betalt jobb. Afrika, Asien, Amerika, Grönland, t o m Antarktis låter spännande. Men helst får flyget gå till Glasgow.
2. Har de senaste händelserna påverkat hur du planerar ditt resande?
Nope, inte ett dugg.
3. Vilka är dina bästa tips för semesterresor utomlands?
# Att kolla upp stället på nätet eller i böcker först, för att få tips på vad man kan göra och se. (så slipper man ödsla tid på det där)
# Att fixa sin egen resa - med lågprisflyg och vandrarhem. (= mer pengar till annat)
# Att bo på vandrarhem eller B&B, för man träffar kul folk och får bra insider-tips från andra gäster och från personalen. Folk är faktiskt mer öppna på sådana ställen än på hotell. (och du ska ju ändå bara sova)
# Att bara använda kartan som förslag. De riktiga pärlorna och de minnesvärda upplevelserna finner man ofta när man lämnat den upptrampade stigen.
# Att undvika McDonald's och annat man kan få hemma utan verkligen ta tillfället i akt att prova nåt nytt!
# Att prata med lokalbefolkningen och med folk längs vägen. De bästa tipsen och råden (både gällande praktiska detaljer och saker att göra) har jag fått från dessa.
# Att inte förvänta sig eller kräva att saker är som hemma!
4. Skall man resa på egen hand eller med charter?
Inte charter! Vissa ställen kan kanske vara svåra att nå annars, eller så är charter billigast, så visst. Men jag avråder bestämt från att falla in i charterfällan. Se det bara som organiserad resa och boende, men utforma resten av semestern på egen hand. Jag lovar, du får mer ut av det.
Fan också, nu blev jag ännu mer sugen på att dra iväg!
Tema: Resor
1. Finns det någonstans du kan tänka dig att resa just nu?
Lustigt att du frågar för jag känner att jag skulle vilja sätta mig på ett plan vart som helst - förutom till de värsta krigshärdarna. Jag vill åka någonstans och jobba - med ett betalt jobb. Afrika, Asien, Amerika, Grönland, t o m Antarktis låter spännande. Men helst får flyget gå till Glasgow.
2. Har de senaste händelserna påverkat hur du planerar ditt resande?
Nope, inte ett dugg.
3. Vilka är dina bästa tips för semesterresor utomlands?
# Att kolla upp stället på nätet eller i böcker först, för att få tips på vad man kan göra och se. (så slipper man ödsla tid på det där)
# Att fixa sin egen resa - med lågprisflyg och vandrarhem. (= mer pengar till annat)
# Att bo på vandrarhem eller B&B, för man träffar kul folk och får bra insider-tips från andra gäster och från personalen. Folk är faktiskt mer öppna på sådana ställen än på hotell. (och du ska ju ändå bara sova)
# Att bara använda kartan som förslag. De riktiga pärlorna och de minnesvärda upplevelserna finner man ofta när man lämnat den upptrampade stigen.
# Att undvika McDonald's och annat man kan få hemma utan verkligen ta tillfället i akt att prova nåt nytt!
# Att prata med lokalbefolkningen och med folk längs vägen. De bästa tipsen och råden (både gällande praktiska detaljer och saker att göra) har jag fått från dessa.
# Att inte förvänta sig eller kräva att saker är som hemma!
4. Skall man resa på egen hand eller med charter?
Inte charter! Vissa ställen kan kanske vara svåra att nå annars, eller så är charter billigast, så visst. Men jag avråder bestämt från att falla in i charterfällan. Se det bara som organiserad resa och boende, men utforma resten av semestern på egen hand. Jag lovar, du får mer ut av det.
Fan också, nu blev jag ännu mer sugen på att dra iväg!
13 January 2005
Sverige, Världen, Universum, 2004.
Internets sekundsnabba rapporteringar
Mobiltelefon
TV
Radio
ännu mer internet
"Jag visste ingenting."
Eller hur, Göran Persson. Jag visste.
Mobiltelefon
TV
Radio
ännu mer internet
"Jag visste ingenting."
Eller hur, Göran Persson. Jag visste.
12 January 2005
Listan över saknade SKA inte stämma.
Jag har börjat ledsna rejält på allt mediatjafs om Listan. Ja, mediatjafs, för till vardags träffar jag inte speciellt många som ens tycker situationen är konstig. Men just media (och några bloggar, har jag märkt) talar om skandal och gräver fram någon stackare som vill vara med på bild i tidningen, så de kan trycka en pratbubbla också.
Ända sedan början har "skandalerna" duggat tätt runt denna lista. Det finns ingen konkret siffra. När man får en siffra ändras den dagen efter (= dubbel skandal). Människor som är anmälda saknade är inte saknade. Osv osv.
Det är väl inte så konstigt! Listan är en lista över människor som andra anmält saknade. Saknade. Med det menas att man inte vet om människan är levande eller död, i Sverige eller på Nya Zeeland. Människan är saknad. Jag tror att de som upprörs över att saknade personer befunnit sig vara vid god hälsa har missförstått listan och tror att det är en lista över döda. Det är det inte. På samma sätt som alla anmälda, försvunna personer i Sverige inte ligger mördade någonstans. En del drar sig undan självmant, andra har en fullt naturlig förklaring till sitt "försvinnande", en del är inte ens försvunna utan en anhörig har missförstått situationen och en del är bara oansvariga och har struntat i att meddela anhöriga när de åkt bort. De flesta anmälningarna avskrivs av dessa skäl. Så även beträffande denna Lista.
Det ligger i listans natur att inte stämma. Människor finns där för att någon anhörig/vän/bekant inte vet vad som hänt. När man vet att personen är ok stryks namnet - förutsatt att anmälaren meddelar myndigheten. Personer som ingen saknat förrän nu tillkommer. Listan ska ändras hela tiden, annars kan man fråga sig vad man egentligen gör med alla anmälningar som kommer in. När listan ändras kan man dra slutsatsen att man följt upp ett ärende. Bra så.
Det har framkommit att människor som anmälts saknade inte varit det utan är både friska och krya - och det har man blivit upprörd över! Varför då? Det är väl jätteskönt att veta att någon bryr sig såpass om en att de ansett sig behöva anmäla en saknad. Jag skulle känna tacksamhet mot den personen. Nu undrar jag i och för sig vem som anmälde den där 18-åringen som inte ens var i Thailand utan i Sälen, men UD eller polisen har ju knappast satt upp hans namn på eget bevåg...
Jag skulle däremot bli upprörd i min himmel om jag identifierades som död och ingen hade saknat mig.
Fallet med 18-åringen har använts som exempel på varför man borde offentliggöra listorna, d.v.s. publicera dem, för det kommer naturligtvis tidningarna se till att göra så fort de blir offentliga. ("Här är de saknade kommun för kommun", "hitta dig själv - XX publicerar den unika listan". Jag ser redan rubrikerna framför mig.) Jag skulle vilja påstå att fallet med 18-åringen är ett utmärkt exempel på varför man inte ska offentliggöra dem. Nu fick en hel skolklass, inklusiva killen själv, höra att han var försvunnen. Det är 30 pers. Hade listan offentliggjorts hade varenda släkting, granne och gammal fotbollspolare trott att han var död! Ja, för så länge media skriver "död" inom citationstecken när de skriver om en försvunnen så kommer naturligtvis människor tro att det är en lista över döda vi talar om...
Som jag sagt tidigare, listan behöver inte offentliggöras för dem det verkligen berörs skull - de vet redan att deras familjemedlem är saknad. Det är bara den gluttande allmänheten som skulle ha glädje av att frossa i den. Och vi har inte med saken att göra. Låt polisen sköta sitt jobb på sitt rutinmässiga sätt, via sina mer diskreta kanaler. För allas skull.
Och tro mig, listan kommer inte stämma på mycket länge, om någonsin. Tillsammans med personer som försvunnit "på riktigt" i flodvågen så finns det alldeles säkert även sådana som i skydd av vågen försöker försvinna självmant. DN skrev om kriminella idag, men som alltid vid stora katastrofer finns det "vanliga" människor som tar tillfället i akt också. Och dessutom tror jag inte att man kommer hitta alla döda heller.
Som Tommy Lee Jones sa i "Jagad": The guy is fish food.
P.S Rikskrim är också less på pajkastningen. D.S
Ända sedan början har "skandalerna" duggat tätt runt denna lista. Det finns ingen konkret siffra. När man får en siffra ändras den dagen efter (= dubbel skandal). Människor som är anmälda saknade är inte saknade. Osv osv.
Det är väl inte så konstigt! Listan är en lista över människor som andra anmält saknade. Saknade. Med det menas att man inte vet om människan är levande eller död, i Sverige eller på Nya Zeeland. Människan är saknad. Jag tror att de som upprörs över att saknade personer befunnit sig vara vid god hälsa har missförstått listan och tror att det är en lista över döda. Det är det inte. På samma sätt som alla anmälda, försvunna personer i Sverige inte ligger mördade någonstans. En del drar sig undan självmant, andra har en fullt naturlig förklaring till sitt "försvinnande", en del är inte ens försvunna utan en anhörig har missförstått situationen och en del är bara oansvariga och har struntat i att meddela anhöriga när de åkt bort. De flesta anmälningarna avskrivs av dessa skäl. Så även beträffande denna Lista.
Det ligger i listans natur att inte stämma. Människor finns där för att någon anhörig/vän/bekant inte vet vad som hänt. När man vet att personen är ok stryks namnet - förutsatt att anmälaren meddelar myndigheten. Personer som ingen saknat förrän nu tillkommer. Listan ska ändras hela tiden, annars kan man fråga sig vad man egentligen gör med alla anmälningar som kommer in. När listan ändras kan man dra slutsatsen att man följt upp ett ärende. Bra så.
Det har framkommit att människor som anmälts saknade inte varit det utan är både friska och krya - och det har man blivit upprörd över! Varför då? Det är väl jätteskönt att veta att någon bryr sig såpass om en att de ansett sig behöva anmäla en saknad. Jag skulle känna tacksamhet mot den personen. Nu undrar jag i och för sig vem som anmälde den där 18-åringen som inte ens var i Thailand utan i Sälen, men UD eller polisen har ju knappast satt upp hans namn på eget bevåg...
Jag skulle däremot bli upprörd i min himmel om jag identifierades som död och ingen hade saknat mig.
Fallet med 18-åringen har använts som exempel på varför man borde offentliggöra listorna, d.v.s. publicera dem, för det kommer naturligtvis tidningarna se till att göra så fort de blir offentliga. ("Här är de saknade kommun för kommun", "hitta dig själv - XX publicerar den unika listan". Jag ser redan rubrikerna framför mig.) Jag skulle vilja påstå att fallet med 18-åringen är ett utmärkt exempel på varför man inte ska offentliggöra dem. Nu fick en hel skolklass, inklusiva killen själv, höra att han var försvunnen. Det är 30 pers. Hade listan offentliggjorts hade varenda släkting, granne och gammal fotbollspolare trott att han var död! Ja, för så länge media skriver "död" inom citationstecken när de skriver om en försvunnen så kommer naturligtvis människor tro att det är en lista över döda vi talar om...
Som jag sagt tidigare, listan behöver inte offentliggöras för dem det verkligen berörs skull - de vet redan att deras familjemedlem är saknad. Det är bara den gluttande allmänheten som skulle ha glädje av att frossa i den. Och vi har inte med saken att göra. Låt polisen sköta sitt jobb på sitt rutinmässiga sätt, via sina mer diskreta kanaler. För allas skull.
Och tro mig, listan kommer inte stämma på mycket länge, om någonsin. Tillsammans med personer som försvunnit "på riktigt" i flodvågen så finns det alldeles säkert även sådana som i skydd av vågen försöker försvinna självmant. DN skrev om kriminella idag, men som alltid vid stora katastrofer finns det "vanliga" människor som tar tillfället i akt också. Och dessutom tror jag inte att man kommer hitta alla döda heller.
Som Tommy Lee Jones sa i "Jagad": The guy is fish food.
P.S Rikskrim är också less på pajkastningen. D.S
11 January 2005
Håll i hatten!
Vi har ju redan haft stormar så det räcker, kan man tycka. Jag är inte meterolog, men något säger mig att vi kommer att få "en andra våg" snart. På de brittiska öarna stormar det just nu så det står härliga till. En lastbilschaufför dog när hans bil blåste av en 30m hög bro i Nordirland och nu ikväll väntas Skottland drabbas av orkanvindar på över 100mph. Enligt väderflickan på tv4 kommer vindarna hitåt sedan, men enligt SMHI har de värsta stormarna varit.
Vi lär väl märka vilket som stämmer, men för säkerhets skull kan vi väl hjälpas åt att hålla i hattarna.
Uppdatering 21:04:
Enligt Aftonbladet kommer stormarna imorgon. Tja, jag antar att eftersom vi nu fått en brittisk vinter här hemma så ska vi väl ha deras stormar också... Hoppas de kommer till Stockholm nattetid, som sist. Fast de på västkusten kan ju börja börja inreda potatiskällaren redan nu, dit skulle i vart fall jag flytta, det här vädret är ju läskigt!
Vi lär väl märka vilket som stämmer, men för säkerhets skull kan vi väl hjälpas åt att hålla i hattarna.
Uppdatering 21:04:
Enligt Aftonbladet kommer stormarna imorgon. Tja, jag antar att eftersom vi nu fått en brittisk vinter här hemma så ska vi väl ha deras stormar också... Hoppas de kommer till Stockholm nattetid, som sist. Fast de på västkusten kan ju börja börja inreda potatiskällaren redan nu, dit skulle i vart fall jag flytta, det här vädret är ju läskigt!
Bibblatanterna har gjort revolution
Var tvungen att ta mig till bibblan och låna denna månads bok till bokcirkeln; Paul Austers Illusionernas bok. Mycket har hänt på bibblan sedan sist... Enligt datorn fanns boken inne, men den stod inte i hyllan, så jag gick fram till informationsdisken. Van biblioteksbesökare som jag är så halvt viskade jag fram min fråga. Bibblatanten, för det var en sådan där gammal barsk tant som man bara hittar bakom en biblioteksdisk, även om hon hade en ovanligt färgglad blus(!) för att vara bibblatant, slog i datorn och sa att den visst stod i hyllan. Men det gjorde den inte.
"Det är ju en pocket, ju. Titta i pockethyllan." suckade hon.
"Jag har redan gjort det, men den står inte där."
"Titta på A..."
Jag gav henne bara en menande blick.
"Äh," sa jag, "jag tittar efter något annat istället." Och så gick jag tvärs genom salen mot pockethyllorna.
Det var säkert tio meter emellan oss när jag hör en hög, ja hög, tantröst:
"Du, den är nog försvunnen, den har inte varit utlånad sedan i augusti!"
Jag hoppade till. Hon pratade(!) på ett bibliotek(!!) med hög(!!!) röst. Det hade aldrig bibblatanterna gjort när jag var liten! När gjorde dessa varelser myteri mot tystnadslöftet? Jag trodde det var vi vardagsbrusskadade låntagare som stod för snacket. När slutade bibblatanterna vara hyssjande yllekoftor? Jag har nog missat den revolutionen.
Förresten hittade jag den försvunna boken. Den stod på B.
"Det är ju en pocket, ju. Titta i pockethyllan." suckade hon.
"Jag har redan gjort det, men den står inte där."
"Titta på A..."
Jag gav henne bara en menande blick.
"Äh," sa jag, "jag tittar efter något annat istället." Och så gick jag tvärs genom salen mot pockethyllorna.
Det var säkert tio meter emellan oss när jag hör en hög, ja hög, tantröst:
"Du, den är nog försvunnen, den har inte varit utlånad sedan i augusti!"
Jag hoppade till. Hon pratade(!) på ett bibliotek(!!) med hög(!!!) röst. Det hade aldrig bibblatanterna gjort när jag var liten! När gjorde dessa varelser myteri mot tystnadslöftet? Jag trodde det var vi vardagsbrusskadade låntagare som stod för snacket. När slutade bibblatanterna vara hyssjande yllekoftor? Jag har nog missat den revolutionen.
Förresten hittade jag den försvunna boken. Den stod på B.
10 January 2005
Femman v. 01
1. Vilken nu levande, känd, svensk kvinna beundrar du mest och varför?
Hm... svensk? Eh... för ett antal år sedan var det Anne-Britt Grünewald för att jag gillade hennes människosyn och reko livsinställning, men nu har det varit tyst så länge så jag inte vet vad hon pysslar med längre. Nu skulle det nog istället vara... jag tror faktiskt Amelia Adamo - en stark kvinna som tagit sig igenom personliga bakslag (bröstcancer bl a ) men ändå klarat att vara framstående i tidningsbranschen. Och så tycker jag hon uppmärksammar kvinnofrågor på ett bra sätt, d v s utan att vara fanatiskt anklagande eller acceptera kvinnan som offer. Jo, henne gillar jag.
2. Vilken nu levande, känd, svensk man beundrar du mest och varför?
Jaa... hoppet är det sista som överger människan, så det finns en vrå inom mig som faktiskt fortfarande tror/hoppas att det sitter en utmärglad, 92-årig Raoul Wallenberg bortglömd i ett ryskt fängelsekomplex någonstans. Honom beundrar jag djupt, att använda sin makt och sitt namn på ett så osjälviskt sätt beundrar jag. Då har man fattat hur diplomatins verktyg bör användas - även om han var ett pain in the ass för Sverige. Jag vill bli som honom. Om jag måste välja bland de säkert levande så väljer jag Thomas Fogdö. En framstående idrottsman som blir invalid kunde ju ha brytit ihop för mindre, men istället använde han tävlingsinstinkten till att leva vidare. Jag brukar hämta kraft genom att tänka på honom. Kan han så kan jag! Han är personligt stark i mina ögon.
3. Om du fick vara en nu levande, känd person för en dag; vem skulle du då vilja vara och varför?
Om jag bara ska vara den för en dag så vill jag vara Mats Sundin. Jag vill testa på att vara så extremt uppassad som han är i Toronto - för det tror jag i alla fall inte att jag skulle stå ut med längre än en dag. Jag skulle vilja ha hans fysik och skridskoåkning och åka runt och tacklas med Tie Domi och grabbarna. ÅH, tänk att kunna spela hockey som Mats! Hoppas det är match den dagen. Ja, som en bonus får man ju ta en titt i duschen sedan... och har jag riktigt tur hinner jag, hrm, med en stund för mig själv innan läggdags...
4. Hade du någon särskild person, känd eller okänd, som förebild när du var liten?
Jag sneglade nog rätt mycket åt pappas håll, men morfar var den avgörande förebilden. Jag ville bli samma slags polis som han och sitta på kontor och titta i papper, hämta styckade kvinnor, sortera knarkpåsar och göra V75-system... Sedan måste jag erkänna att jag ville bli diplomat och rädda världen som Raoul Wallenberg också. Ja, sedan hade man ju förebilder inom idrotten och så; Janne Möller, Thomas Wernersson och Thomas Ravelli snodde jag mycket tips av när jag var liten. Nej, några kvinnliga förebilder hade jag aldrig.
5. Om du blev utnämnd till Årets Populäraste Man/Kvinna, vad skulle du önska var orsaken till det?
Hm... att jag inom mitt yrke gjort en väsentlig skillnad för en eller flera människor. T ex avslöjat omfattande och grava missförhållanden någonstans och gjort något åt det, eller genom envishet lyckats med något andra kunnat men inte orkat ta tag i. Eller att jag vann på lotto och kunde ägna hela dagarna åt att vara fostermamma åt en massa barn som farit illa. Det finns för många barn i behov av ett bra hem. Alla reko fosterföräldrar är värda en utnämnelse för sitt engagemang, medmänsklighet och kärlek - alla reko föräldrar är det f ö!
Femman hittar du här.
Hm... svensk? Eh... för ett antal år sedan var det Anne-Britt Grünewald för att jag gillade hennes människosyn och reko livsinställning, men nu har det varit tyst så länge så jag inte vet vad hon pysslar med längre. Nu skulle det nog istället vara... jag tror faktiskt Amelia Adamo - en stark kvinna som tagit sig igenom personliga bakslag (bröstcancer bl a ) men ändå klarat att vara framstående i tidningsbranschen. Och så tycker jag hon uppmärksammar kvinnofrågor på ett bra sätt, d v s utan att vara fanatiskt anklagande eller acceptera kvinnan som offer. Jo, henne gillar jag.
2. Vilken nu levande, känd, svensk man beundrar du mest och varför?
Jaa... hoppet är det sista som överger människan, så det finns en vrå inom mig som faktiskt fortfarande tror/hoppas att det sitter en utmärglad, 92-årig Raoul Wallenberg bortglömd i ett ryskt fängelsekomplex någonstans. Honom beundrar jag djupt, att använda sin makt och sitt namn på ett så osjälviskt sätt beundrar jag. Då har man fattat hur diplomatins verktyg bör användas - även om han var ett pain in the ass för Sverige. Jag vill bli som honom. Om jag måste välja bland de säkert levande så väljer jag Thomas Fogdö. En framstående idrottsman som blir invalid kunde ju ha brytit ihop för mindre, men istället använde han tävlingsinstinkten till att leva vidare. Jag brukar hämta kraft genom att tänka på honom. Kan han så kan jag! Han är personligt stark i mina ögon.
3. Om du fick vara en nu levande, känd person för en dag; vem skulle du då vilja vara och varför?
Om jag bara ska vara den för en dag så vill jag vara Mats Sundin. Jag vill testa på att vara så extremt uppassad som han är i Toronto - för det tror jag i alla fall inte att jag skulle stå ut med längre än en dag. Jag skulle vilja ha hans fysik och skridskoåkning och åka runt och tacklas med Tie Domi och grabbarna. ÅH, tänk att kunna spela hockey som Mats! Hoppas det är match den dagen. Ja, som en bonus får man ju ta en titt i duschen sedan... och har jag riktigt tur hinner jag, hrm, med en stund för mig själv innan läggdags...
4. Hade du någon särskild person, känd eller okänd, som förebild när du var liten?
Jag sneglade nog rätt mycket åt pappas håll, men morfar var den avgörande förebilden. Jag ville bli samma slags polis som han och sitta på kontor och titta i papper, hämta styckade kvinnor, sortera knarkpåsar och göra V75-system... Sedan måste jag erkänna att jag ville bli diplomat och rädda världen som Raoul Wallenberg också. Ja, sedan hade man ju förebilder inom idrotten och så; Janne Möller, Thomas Wernersson och Thomas Ravelli snodde jag mycket tips av när jag var liten. Nej, några kvinnliga förebilder hade jag aldrig.
5. Om du blev utnämnd till Årets Populäraste Man/Kvinna, vad skulle du önska var orsaken till det?
Hm... att jag inom mitt yrke gjort en väsentlig skillnad för en eller flera människor. T ex avslöjat omfattande och grava missförhållanden någonstans och gjort något åt det, eller genom envishet lyckats med något andra kunnat men inte orkat ta tag i. Eller att jag vann på lotto och kunde ägna hela dagarna åt att vara fostermamma åt en massa barn som farit illa. Det finns för många barn i behov av ett bra hem. Alla reko fosterföräldrar är värda en utnämnelse för sitt engagemang, medmänsklighet och kärlek - alla reko föräldrar är det f ö!
Femman hittar du här.
9 January 2005
Tjuvlyssning av barn
På bussen berättar en kille i yngre tonåren om ett möte med en extremt dryg och kaxig kille.
A: ... åsså frågade jag vilken skola han gick - Hertig Karl!
B: Oj.
A: Är man kristen, alltså riktig kristen, ska man inte vara kaxig.
B: Nä.
A: Man ska vara så där... du vet... typ...
B: Ja... så där...
Hur skulle man vara som kristen? Tyvärr klev vi av och gick åt olika håll, så jag fick aldrig höra.
***************************************************
En liten, skuttig tjej på Livrustkammaren:
- Titta, mamma, en hoppla-häst!
***************************************************
En mamma med två små barn kommer till kassan. Barnen och jag småpratar och när det är dags att ge tillbaka växel uppmanar jag dem att hålla koll på skålen (Cash guard, ni vet). Glada visar barnen upp en enkrona var.
Jag: Oj, vad rika ni blev nu.
Tjejen: Jaa!
Mamman: De där kan ni stoppa i sparbössan när vi kommer hem.
Tjejen, pekar på Röda kors-bössan: Eller där.
Mamman: Eller där.
Tjejen, till mig: För vet du, barnen som finns i vågen har inga leksaker. Alla leksaker åkte ner i havet och man kan inte dyka efter dom.
Barnen stoppar i enkronorna.
Tjejen: Nu kanske barnen får en docka för min peng.
Pojken: Eller Game-boy! Men dom är så dyra så man kan inte köpa dom, man kan bara få dom av tomten för han köper inte leksakerna utan nissarna gör dom själva. Mamma, finns tomten i vågorna?
Mamman: Eh, jag tror det.
Pojken: Vad bra, då kan dom få ett Game-boy!
Flickan: Dummer, dom tål inte vatten, ju.
Vilken härlig föreställningsvärld, på något sätt. :-)
A: ... åsså frågade jag vilken skola han gick - Hertig Karl!
B: Oj.
A: Är man kristen, alltså riktig kristen, ska man inte vara kaxig.
B: Nä.
A: Man ska vara så där... du vet... typ...
B: Ja... så där...
Hur skulle man vara som kristen? Tyvärr klev vi av och gick åt olika håll, så jag fick aldrig höra.
***************************************************
En liten, skuttig tjej på Livrustkammaren:
- Titta, mamma, en hoppla-häst!
***************************************************
En mamma med två små barn kommer till kassan. Barnen och jag småpratar och när det är dags att ge tillbaka växel uppmanar jag dem att hålla koll på skålen (Cash guard, ni vet). Glada visar barnen upp en enkrona var.
Jag: Oj, vad rika ni blev nu.
Tjejen: Jaa!
Mamman: De där kan ni stoppa i sparbössan när vi kommer hem.
Tjejen, pekar på Röda kors-bössan: Eller där.
Mamman: Eller där.
Tjejen, till mig: För vet du, barnen som finns i vågen har inga leksaker. Alla leksaker åkte ner i havet och man kan inte dyka efter dom.
Barnen stoppar i enkronorna.
Tjejen: Nu kanske barnen får en docka för min peng.
Pojken: Eller Game-boy! Men dom är så dyra så man kan inte köpa dom, man kan bara få dom av tomten för han köper inte leksakerna utan nissarna gör dom själva. Mamma, finns tomten i vågorna?
Mamman: Eh, jag tror det.
Pojken: Vad bra, då kan dom få ett Game-boy!
Flickan: Dummer, dom tål inte vatten, ju.
Vilken härlig föreställningsvärld, på något sätt. :-)
7 January 2005
Nordirland: Provisional IRA utpekas för rekordrån
Idag meddelade Nordirlands högste polischef Hugh Orde att polisen misstänker Provisional IRA för att ligga bakom världsrekordrånet på Northern Bank 20 December. Bytet blev inte mindre än 26 miljoner pund (ca 338 miljoner kronor) - i sedlar! Banken planerar nu att dra in alla sedlar och trycka nya, med ny design och färg, och Hugh Orde säger i Belfast Telegraph:
"Det här har därmed blivit den största stölden av skräppapper någonsin i Nordirland, pengarna kommer inte vara värda ett öre efter det här."
Polisen har fram tills nu varit förtegen om sitt arbete, av utredningstekniska skäl. Nu avslöjar man att både spaningsarbete och bevis lett fram till misstankarna om IRA's inblandning. Redan tidigt gjorde man "hembesök" hos kända republikanska ledare, något republikaner hävdade var rena trakasserier och något polisen gjorde bara för att de nu fick en god ursäkt för att jävlas. Enligt polisen vimlar dock hela rånet av "IRA-fingeravtryck". Än så länge finns inga konkreta misstänkta utan polisen har bara ringat in sökområdet.
Tyvärr innebär ju det här att vi med all säkerhet har sett slutet för denna omgångs försök att återskapa delad regering i Nordirland. Som om alla brandbomber under December inte var nog så är väl det minimala förtroendet för republikanerna hos lojalisterna nu definitivt krossat. Oavsett om det i slutändan visar sig att det var IRA som låg bakom rånet eller inte så räcker ju misstanken i det här skedet för att spoliera fortsatta samtal. (Vilka i och för sig ändå är strandade.) Det spelar ju ingen roll om IRA skrotar alla sina vapen - med bilder och allt - om de har 26 miljoner pund att köpa nya för. Vet ni hur många granatkastare man kan få för det?
Alla är överrens om att politiska framsteg inte kan nås om inte all paramilitär verksamhet upphör, på båda sidor. Men det är ju lättare sagt än gjort, organiserad brottslighet är nämligen gruppernas främsta sysselsättning. En del drar in pengar på narkotikahandel, andra på beskyddarverksamheter - många blandar nog friskt - och en grupp tänkte tydligen göra sig ekonomiskt oberoende för lång tid framöver.
Man kan ju fråga sig vad dessa paramilitära grupper är ute efter egentligen; ensamt herravälde, fortsatt lekstuga? Inte är de ute efter att prova på politiskt samarbete och demokratisk utveckling i alla fall. Efter det här kan jag inte tänka mig att vi kommer att få se en Nordirländsk regering på ett bra tag framöver. Det var väl själva fan också.
Läs mer på:
BBC
News Letter
Belfast Telegraph
"Det här har därmed blivit den största stölden av skräppapper någonsin i Nordirland, pengarna kommer inte vara värda ett öre efter det här."
Polisen har fram tills nu varit förtegen om sitt arbete, av utredningstekniska skäl. Nu avslöjar man att både spaningsarbete och bevis lett fram till misstankarna om IRA's inblandning. Redan tidigt gjorde man "hembesök" hos kända republikanska ledare, något republikaner hävdade var rena trakasserier och något polisen gjorde bara för att de nu fick en god ursäkt för att jävlas. Enligt polisen vimlar dock hela rånet av "IRA-fingeravtryck". Än så länge finns inga konkreta misstänkta utan polisen har bara ringat in sökområdet.
Tyvärr innebär ju det här att vi med all säkerhet har sett slutet för denna omgångs försök att återskapa delad regering i Nordirland. Som om alla brandbomber under December inte var nog så är väl det minimala förtroendet för republikanerna hos lojalisterna nu definitivt krossat. Oavsett om det i slutändan visar sig att det var IRA som låg bakom rånet eller inte så räcker ju misstanken i det här skedet för att spoliera fortsatta samtal. (Vilka i och för sig ändå är strandade.) Det spelar ju ingen roll om IRA skrotar alla sina vapen - med bilder och allt - om de har 26 miljoner pund att köpa nya för. Vet ni hur många granatkastare man kan få för det?
Alla är överrens om att politiska framsteg inte kan nås om inte all paramilitär verksamhet upphör, på båda sidor. Men det är ju lättare sagt än gjort, organiserad brottslighet är nämligen gruppernas främsta sysselsättning. En del drar in pengar på narkotikahandel, andra på beskyddarverksamheter - många blandar nog friskt - och en grupp tänkte tydligen göra sig ekonomiskt oberoende för lång tid framöver.
Man kan ju fråga sig vad dessa paramilitära grupper är ute efter egentligen; ensamt herravälde, fortsatt lekstuga? Inte är de ute efter att prova på politiskt samarbete och demokratisk utveckling i alla fall. Efter det här kan jag inte tänka mig att vi kommer att få se en Nordirländsk regering på ett bra tag framöver. Det var väl själva fan också.
Läs mer på:
BBC
News Letter
Belfast Telegraph
Fredagsfyran v. 01
Tema: vardag.
1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Vore det en fiende vore livet jobbigt. Vardagen heter ju så för att den kommer var dag. Vårt förhållande är väl... ständigt under utveckling.
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Ja, att den är så där lagom tråkig att man har något att längta till; antingen att se fram emot eller tänka tillbaka på. Det är där man finner drivkraft, det är min fasta övertygelse.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Unna sig saker man annars brukar förpassa till ledighet och festligheter för att man fått för sig att det är då man kan/ska göra just detta. Så mitt i vardagen kan man t ex avsätta en stund för sig själv och en god bok istället för att glo på tv, en kväll i simhallen, ett museibesök, oxfilé en onsdag... Det bästa tipset är att prioritera bort övertid ingen tackar en för och istället bjuda hem vänner på spagetti. Ger en kraft att ta tag i det där jobbet dubbelt så resolut dagen efter.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Det finns inget man måste. Men jag tror att om man inte har några drömmar så stannar allt och livet känns trött, så även om man inte tänker jobba häcken ur sig för den där jorden runt-resan så tror jag även vardagen blir lite lättare att leva i om man hoppas att man någon gång hittar pengar så att man kan ge sig iväg på en.
1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Vore det en fiende vore livet jobbigt. Vardagen heter ju så för att den kommer var dag. Vårt förhållande är väl... ständigt under utveckling.
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Ja, att den är så där lagom tråkig att man har något att längta till; antingen att se fram emot eller tänka tillbaka på. Det är där man finner drivkraft, det är min fasta övertygelse.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Unna sig saker man annars brukar förpassa till ledighet och festligheter för att man fått för sig att det är då man kan/ska göra just detta. Så mitt i vardagen kan man t ex avsätta en stund för sig själv och en god bok istället för att glo på tv, en kväll i simhallen, ett museibesök, oxfilé en onsdag... Det bästa tipset är att prioritera bort övertid ingen tackar en för och istället bjuda hem vänner på spagetti. Ger en kraft att ta tag i det där jobbet dubbelt så resolut dagen efter.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Det finns inget man måste. Men jag tror att om man inte har några drömmar så stannar allt och livet känns trött, så även om man inte tänker jobba häcken ur sig för den där jorden runt-resan så tror jag även vardagen blir lite lättare att leva i om man hoppas att man någon gång hittar pengar så att man kan ge sig iväg på en.
En tyst minut som var tre
I onsdags kl 12 skulle vi vara tysta i 3 minuter för att hedra offren i Tsunami-katastrofen. Tysta minuter är alltid lika spännande. Jag har upplevt ett flertal på ishockey- och fotbollsläktaren och det är nästan så att man satsar pengar på hur många sekunder, ja sekunder, det är tyst. Det är alltid någon tuffing som busvisslar, ropar "HIK" eller bara brölar "Ohoh". Och då kan andra inte låta detta vara, och låta idioten göra bort sig ensam, utan då ska andra väsa "ssssccchhh" eller, min favorit, skrika "håll käften!". Jag brukar filosofera över vad jag finner mest störande; killen som busvisslar eller killen som skriker "håll käften"?
Min arbetsplats är en lång kassalinje mitt i ett köpcentrum. Klockan tolv meddelade man i högtalaren att de tre tysta minutrarna började. Vi lade ner arbetet, stängde av rullbanden och satt stilla. Folk stod stilla i kön. Utanför affären uppfattade människor vad som hänt och stannade till. Två män som pratade konstigt språk fortsatte prata, men de förstod nog inte ens det svenska meddelandet. Ett "sscchh" senare var de också tysta.
Några människor kom insläntrande, upptäckte att köpcentrumet var dött och stannade. Någon pratade med sin fru, men en väsande kommentar senare tystnade han. Sedan var det tyst. Absolut tyst. Så tyst är det nog inte ens i köpcentrumet nattetid. Det var mäktigt.
3 minuter är långt. 1 minut kan vara så kort att man knappt hinner få tyst på folkssamlingen, men efter 1,5 minut börjar tystnaden nästan trycka. Det var oundvikligt att reflektera över varför man var tyst. Kollegan mittemot bet ihop käkarna.
När högtalarna förkunnade att arbetet skulle återupptas kände man sig nästan lite tafatt. Hur startar man efter en sådan här abrupt och känslofylld paus? Kunden som stod näst i tur blev synbart tagen av situationen. Hennes ögon var blanka och hon undvek att prata, då skulle hon ha börjat gråta.
Den här gången fungerade verkligen den tysta minuten - i vårt köpcentrum. Ingen busvisslade. Ingen skrek "håll käften". En tyst minut som är tyst kan vara något oerhört mäktigt.
Min arbetsplats är en lång kassalinje mitt i ett köpcentrum. Klockan tolv meddelade man i högtalaren att de tre tysta minutrarna började. Vi lade ner arbetet, stängde av rullbanden och satt stilla. Folk stod stilla i kön. Utanför affären uppfattade människor vad som hänt och stannade till. Två män som pratade konstigt språk fortsatte prata, men de förstod nog inte ens det svenska meddelandet. Ett "sscchh" senare var de också tysta.
Några människor kom insläntrande, upptäckte att köpcentrumet var dött och stannade. Någon pratade med sin fru, men en väsande kommentar senare tystnade han. Sedan var det tyst. Absolut tyst. Så tyst är det nog inte ens i köpcentrumet nattetid. Det var mäktigt.
3 minuter är långt. 1 minut kan vara så kort att man knappt hinner få tyst på folkssamlingen, men efter 1,5 minut börjar tystnaden nästan trycka. Det var oundvikligt att reflektera över varför man var tyst. Kollegan mittemot bet ihop käkarna.
När högtalarna förkunnade att arbetet skulle återupptas kände man sig nästan lite tafatt. Hur startar man efter en sådan här abrupt och känslofylld paus? Kunden som stod näst i tur blev synbart tagen av situationen. Hennes ögon var blanka och hon undvek att prata, då skulle hon ha börjat gråta.
Den här gången fungerade verkligen den tysta minuten - i vårt köpcentrum. Ingen busvisslade. Ingen skrek "håll käften". En tyst minut som är tyst kan vara något oerhört mäktigt.
6 January 2005
Fantomen på Operan
Ska du se EN film i vinter - se Fantomen på Operan.
Den är så vacker så det gör ont! Bilderna, fotot... Musiken är ju helt underbar, men det är redan känt, skivan har snurrat ett antal varv här hemma genom åren. Men filmfotot... Herreminskapare vad vackert! Klippningen. Effekterna. Färgerna. Bilderna... Jag skulle faktiskt kunna se filmen utan ljud och ändå njuta.
Men passa på att se den på bio. Storslagenheten kommer försvinna på tv-rutan, även på en 32" wide-screen. Bor du i Stockholm har du tur, för den visas bara på en biograf - Astoria. Stor duk, stor salong, sköna säten, gott om plats för benen. Perfekt.
Jag rös redan under första sången, sedan rös jag tills jag frös. Tills sist visste jag inte om jag frös för att jag rös eller om det var kallt i salongen. Jag slutade varken rysa eller frysa förrän filmen var slut. Då grät jag.
Så, se den! Se den och njut. Och njut av Emmy Rossums (Christine) röst. Och av Gerard Butler (fantomen), han är snygg! Som min kompis sa direkt efteråt; "Du, vad hette fantomen? Är han så snygg även när han är ful, då är det kört, då är jag såld."
Den är så vacker så det gör ont! Bilderna, fotot... Musiken är ju helt underbar, men det är redan känt, skivan har snurrat ett antal varv här hemma genom åren. Men filmfotot... Herreminskapare vad vackert! Klippningen. Effekterna. Färgerna. Bilderna... Jag skulle faktiskt kunna se filmen utan ljud och ändå njuta.
Men passa på att se den på bio. Storslagenheten kommer försvinna på tv-rutan, även på en 32" wide-screen. Bor du i Stockholm har du tur, för den visas bara på en biograf - Astoria. Stor duk, stor salong, sköna säten, gott om plats för benen. Perfekt.
Jag rös redan under första sången, sedan rös jag tills jag frös. Tills sist visste jag inte om jag frös för att jag rös eller om det var kallt i salongen. Jag slutade varken rysa eller frysa förrän filmen var slut. Då grät jag.
Så, se den! Se den och njut. Och njut av Emmy Rossums (Christine) röst. Och av Gerard Butler (fantomen), han är snygg! Som min kompis sa direkt efteråt; "Du, vad hette fantomen? Är han så snygg även när han är ful, då är det kört, då är jag såld."
"Vilken tsunami? Är det svallvågen du menar?"
En arbetskollega kom hem från Phuket i måndags. Igår kom hon till jobbet och uttryckte sin förvåning över "allt ståhej". Hennes mobil, som hon lämnat hemma, hade så mycker SMS och meddelanden att minnet inte räckte. Folk hade sökt henne medan hon låg på stranden och solade i godan ro.
Hon bodde precis vid stranden där vågen kom, fast en bit upp. Hennes pojkvän stod ute på verandan och sa:
"Oj, vilken stor båt det måste ha varit som gjorde den där vågen."
I bungalowen bredvid sa hennes väninna till sin man:
"Det verkar blåsa ute idag, vågorna går höga."
Sedan stod de båda paren på sina verandor och såg Den Stora Vågen skölja in över stranden. De såg att den sköljde ovanligt högt upp, men från deras vinkel så syntes tydligen inte att den drog med sig hus och människor också...
Sedan åkte paren iväg, så som de planerat, och befann sig inåt landet under dagen. Dagen efter gick de ner till stranden för att bada. Det var då de såg förödelsen. De såg inga människor, utan bara bråte och raserade hus. Thailändare jobbade bland bråten och kollegan och hennes vänner bråkade sinsemellan om huruvida det faktiskt kunde vara en båt och isåfall vilket slags som orsakade den där svallvågen. Någon trodde det berodde på en orkan ute till havs. De sökte upp en annan strand, med mindre förödelse.
På onsdagkvällen tänkte de besöka en restaurang - som inte längre fanns. Det var då de fick veta att folk omkommit. Resten av veckan visste de att vågen orsakat död och förödelse, men att det var en "tsunami" eller exakt hur omfattande döden och förödelsen var, att det drabbade området var större än deras strand, det gick upp för dem först när de hörde "rykten" vid utcheckningen och sedermera köpte tidningar på flygplatsen när de skulle åka hem.
Personligen kan jag tycka det är svårt att tro att man ska kunna befinna sig så nära katastrofen, under så lång tid, utan att riktigt begripa vad som hänt, men det är uppenbarligen möjligt. Kollegans man skulle under onsdagen ringa UD (om han inte fått veta att "listan" bytt ägare tills dess, förstås) för någon av deras föräldrar hade trott att de kunde ha blivit anmält saknade. Föräldern hade det inte, han/hon visste inte ens att det var till Thailand de tänkt åka under jul.
Jag tycker att det är en smått fascinerande historia. Jag börjar förstå att det nog är nu vi lite mer säkert kan få veta hur omfattande katastrofen är för svensk del, nu när semesterfirarna börjar komma hem igen efter alla julhelger. Det kanske finns fler som min kollega, som befunnit sig i döda vinkeln hela veckan, och fler som den gamle föräldern, som missat att släktingen/vännen varit/är på plats.
Det kanske finns fler turister där nere som fortfarande går runt och tror att översvämningen orsakades av en något överdimensionerad svallvåg.
Hon bodde precis vid stranden där vågen kom, fast en bit upp. Hennes pojkvän stod ute på verandan och sa:
"Oj, vilken stor båt det måste ha varit som gjorde den där vågen."
I bungalowen bredvid sa hennes väninna till sin man:
"Det verkar blåsa ute idag, vågorna går höga."
Sedan stod de båda paren på sina verandor och såg Den Stora Vågen skölja in över stranden. De såg att den sköljde ovanligt högt upp, men från deras vinkel så syntes tydligen inte att den drog med sig hus och människor också...
Sedan åkte paren iväg, så som de planerat, och befann sig inåt landet under dagen. Dagen efter gick de ner till stranden för att bada. Det var då de såg förödelsen. De såg inga människor, utan bara bråte och raserade hus. Thailändare jobbade bland bråten och kollegan och hennes vänner bråkade sinsemellan om huruvida det faktiskt kunde vara en båt och isåfall vilket slags som orsakade den där svallvågen. Någon trodde det berodde på en orkan ute till havs. De sökte upp en annan strand, med mindre förödelse.
På onsdagkvällen tänkte de besöka en restaurang - som inte längre fanns. Det var då de fick veta att folk omkommit. Resten av veckan visste de att vågen orsakat död och förödelse, men att det var en "tsunami" eller exakt hur omfattande döden och förödelsen var, att det drabbade området var större än deras strand, det gick upp för dem först när de hörde "rykten" vid utcheckningen och sedermera köpte tidningar på flygplatsen när de skulle åka hem.
Personligen kan jag tycka det är svårt att tro att man ska kunna befinna sig så nära katastrofen, under så lång tid, utan att riktigt begripa vad som hänt, men det är uppenbarligen möjligt. Kollegans man skulle under onsdagen ringa UD (om han inte fått veta att "listan" bytt ägare tills dess, förstås) för någon av deras föräldrar hade trott att de kunde ha blivit anmält saknade. Föräldern hade det inte, han/hon visste inte ens att det var till Thailand de tänkt åka under jul.
Jag tycker att det är en smått fascinerande historia. Jag börjar förstå att det nog är nu vi lite mer säkert kan få veta hur omfattande katastrofen är för svensk del, nu när semesterfirarna börjar komma hem igen efter alla julhelger. Det kanske finns fler som min kollega, som befunnit sig i döda vinkeln hela veckan, och fler som den gamle föräldern, som missat att släktingen/vännen varit/är på plats.
Det kanske finns fler turister där nere som fortfarande går runt och tror att översvämningen orsakades av en något överdimensionerad svallvåg.
5 January 2005
"Omaka par" = jag och farser.
Jobbet bjöd på teaterbiljetter till ikväll; en publikrepetition av Omaka Par, som har premiär på Maximteatern på fredag. Om ni inte är hängivna fans av farser, Ulf Brunnberg, Claes Månsson eller alla tre så behöver ni inte se den.
Jag gick dit utan förväntningar och med öppna sinnen. Jag satt lutad mot räcket med huvudet vilande i handflatan - helt oberörd.
Farser - eller... är de farser allihop? Nåja, "sådana där roliga pjäser som brukar sättas upp på privatteatrarna och kosta multum med pengar" har sin mall; Först och främst ska publiken roas, till varje pris. Poängerna är billiga och förutsägbara, men det är så det ska vara. Det ska vara minst en, men inte gärna fler än tre för då stjäl de ljus från varandra, stjärnor av typen Ulf Brunnberg, Ulf Larsson, Inga Lill, Claes Månsson, Lasse Berghagen, Robert Gustafsson, Dan Ekborg o.s.v. Folk alla känner till och som är kända för att vara roliga. Minst en karaktär ska flörta med publiken. Det ultimata publikfrieriet är när skådespelarna "gör bort sig" på scen. Antingen när de snubblar och fnittrar till, glömmer bort sig och fnittrar till eller bara gör en min och de andra fnittrar till. Detta är lika förutsägbart och beräknande som de billiga skämten. Karaktärerna i sig ska så klart inte vara djupare än en våt bakplåt, men däremot lätta att känna igen. Publiken förväntas applådera "spontant" när "stjärnan" gör entré första gången - även om han kommer rasande från taket och börjar med en känslosam monolog. Men det gör han inte.
Låter jag cynisk? Jag har väl sett ett antal farser genom åren. Sanningen att säga är det något jag undviker nu för tiden, jag föredrar välskrivna och välspelade komedier där skämten är med subtila eller oväntade. Efter ett tag börjar man se mallen i varenda fars man ser, och då är det inte roligt längre.
Ta bara det där med skådespelare som kommer av sig; as if. Vi talar om skådespelare som är ansedda som några av de bästa i landet, stor risk att de bara skulle gå "halvvägs" in i sin roll och därmed påverkas av att blanda ihop två ord. Jag gör det, för jag går inte helt in i min roll utan halva jag stannar utanför och tittar på. Då börjar jag flina när något verkar komiskt. En riktig skådespelare gör inte så. Inte omedvetet. Det var säkert 15 år sedan jag började notera detta - ända sedan Poppes pjäser - och kan nu avslöja att jag inte sett en enda sådan här fars/privatteaterkomedi utan att skådespelare gjort bort sig.
Märkligt nog händer det aldrig på Stadsteatern, Dramaten eller ens på amatörteatrar - om de inte spelar fars.
I andra akten kommer två spanjorskor (spelade av Birgitte Söndergaard och Petra Nielsen) in i bilden och då levererades faktiskt skämt - både i manus och i agerandet - som även jag skrattade åt. Inte helhjärtat, men lite leende så där. I övrigt tyckte jag nog att idén var kul (en slusk och en pedant delar lägenhet, hm, kunde nästan ha varit en pjäs om vår lägenhet i Glasgow...) men sedan tog man inte tillvara på den goda idén utan gjorde en slätstruken fars av den istället.
Jag sätter inget betyg, men tror du att du har liknande tycke som jag så råder jag dig att köpa ett par DVD-filmer för de 400 spänn(!) biljetterna kostar istället.
Jag gick dit utan förväntningar och med öppna sinnen. Jag satt lutad mot räcket med huvudet vilande i handflatan - helt oberörd.
Farser - eller... är de farser allihop? Nåja, "sådana där roliga pjäser som brukar sättas upp på privatteatrarna och kosta multum med pengar" har sin mall; Först och främst ska publiken roas, till varje pris. Poängerna är billiga och förutsägbara, men det är så det ska vara. Det ska vara minst en, men inte gärna fler än tre för då stjäl de ljus från varandra, stjärnor av typen Ulf Brunnberg, Ulf Larsson, Inga Lill, Claes Månsson, Lasse Berghagen, Robert Gustafsson, Dan Ekborg o.s.v. Folk alla känner till och som är kända för att vara roliga. Minst en karaktär ska flörta med publiken. Det ultimata publikfrieriet är när skådespelarna "gör bort sig" på scen. Antingen när de snubblar och fnittrar till, glömmer bort sig och fnittrar till eller bara gör en min och de andra fnittrar till. Detta är lika förutsägbart och beräknande som de billiga skämten. Karaktärerna i sig ska så klart inte vara djupare än en våt bakplåt, men däremot lätta att känna igen. Publiken förväntas applådera "spontant" när "stjärnan" gör entré första gången - även om han kommer rasande från taket och börjar med en känslosam monolog. Men det gör han inte.
Låter jag cynisk? Jag har väl sett ett antal farser genom åren. Sanningen att säga är det något jag undviker nu för tiden, jag föredrar välskrivna och välspelade komedier där skämten är med subtila eller oväntade. Efter ett tag börjar man se mallen i varenda fars man ser, och då är det inte roligt längre.
Ta bara det där med skådespelare som kommer av sig; as if. Vi talar om skådespelare som är ansedda som några av de bästa i landet, stor risk att de bara skulle gå "halvvägs" in i sin roll och därmed påverkas av att blanda ihop två ord. Jag gör det, för jag går inte helt in i min roll utan halva jag stannar utanför och tittar på. Då börjar jag flina när något verkar komiskt. En riktig skådespelare gör inte så. Inte omedvetet. Det var säkert 15 år sedan jag började notera detta - ända sedan Poppes pjäser - och kan nu avslöja att jag inte sett en enda sådan här fars/privatteaterkomedi utan att skådespelare gjort bort sig.
Märkligt nog händer det aldrig på Stadsteatern, Dramaten eller ens på amatörteatrar - om de inte spelar fars.
I andra akten kommer två spanjorskor (spelade av Birgitte Söndergaard och Petra Nielsen) in i bilden och då levererades faktiskt skämt - både i manus och i agerandet - som även jag skrattade åt. Inte helhjärtat, men lite leende så där. I övrigt tyckte jag nog att idén var kul (en slusk och en pedant delar lägenhet, hm, kunde nästan ha varit en pjäs om vår lägenhet i Glasgow...) men sedan tog man inte tillvara på den goda idén utan gjorde en slätstruken fars av den istället.
Jag sätter inget betyg, men tror du att du har liknande tycke som jag så råder jag dig att köpa ett par DVD-filmer för de 400 spänn(!) biljetterna kostar istället.
4 January 2005
Se upp med vart pengarna går
På T-centralen idag såg jag en medelålders man i skitiga och illaluktande kläder och ovårdat och härjat yttre som gick runt med Röda Korset-band över axeln och en sparbössa i handen. Jag kan inte tro att den mannen var något annat än en uteliggare som kommit över attiraljerna och nu tog tillfället i akt att fixa extrapengar. Fy fan vad lågt.
Och var hans intentioner, hur lite jag än kan tro det, goda så får insamlare nog allt tänka lite på hur de tar sig ut - så att de inte blir tagna för tiggande uteliggare.
Jag har noterat att folk frikostigt lägger i pengar i både Röda Korsets och Frälsningsarméns bössor. På jobbet har jag sett kunder som först lägger ner växeln - även hundralappar - i Röda Kors-bössorna vid kassan (de har alltid stått där, men har fram tills nu mest bestått av några femtioöringar och ett busskvitto) för att sedan gå fem meter bort och stoppa en slant i Frälsis gryta också. Det är en mäktig syn faktiskt.
Men idag lutade sig en kvinna fram och frågade med låg röst:
"Vet du vilka de där är?" och nickade mot de två Frälsismännen som stod givakt vid grytan. Kvinnan fortsatte;
"Min son har rätt, man kan inte lita på alla som samlar in pengar nu. Hur vet man att pengarna går till vågoffren?"
"Nä," sa jag, "men Frälsningsarmén och Röda Korset är ju säkra mottagare. De är ju båda kända i hela världen för sitt arbete. Däremot alla småorganisationer..."
"Men hur vet jag att just han jobbar för Frälsningsarmén, han kanske bara bär deras kläder?"
O.s.v.
Nu tyckte jag kanske att hon i just det här fallet var lite väl misstroende, men när jag berättade att de stått där under hela julen, även före katastrofen (de har bara förlängt sitt framträdande, så att säga), så blev hon lugn. Fast hon har ju en poäng. Och den fick jag se själv på T-centralen. Man ska nog vara lite misstänksam och på sin vakt idag. Det är lätt för oseriösa gnidare att utnyttja situationen, framförallt när det råder ett slags kollektivt känslomässigt behov av att hjälpa till, så givarna är både fler och frikostigare än normalt.
Det finns andra ändamål som också behöver pengar, men var det dit du tänkt skänka dina? Se upp med var du stoppar pengarna!
Och var hans intentioner, hur lite jag än kan tro det, goda så får insamlare nog allt tänka lite på hur de tar sig ut - så att de inte blir tagna för tiggande uteliggare.
Jag har noterat att folk frikostigt lägger i pengar i både Röda Korsets och Frälsningsarméns bössor. På jobbet har jag sett kunder som först lägger ner växeln - även hundralappar - i Röda Kors-bössorna vid kassan (de har alltid stått där, men har fram tills nu mest bestått av några femtioöringar och ett busskvitto) för att sedan gå fem meter bort och stoppa en slant i Frälsis gryta också. Det är en mäktig syn faktiskt.
Men idag lutade sig en kvinna fram och frågade med låg röst:
"Vet du vilka de där är?" och nickade mot de två Frälsismännen som stod givakt vid grytan. Kvinnan fortsatte;
"Min son har rätt, man kan inte lita på alla som samlar in pengar nu. Hur vet man att pengarna går till vågoffren?"
"Nä," sa jag, "men Frälsningsarmén och Röda Korset är ju säkra mottagare. De är ju båda kända i hela världen för sitt arbete. Däremot alla småorganisationer..."
"Men hur vet jag att just han jobbar för Frälsningsarmén, han kanske bara bär deras kläder?"
O.s.v.
Nu tyckte jag kanske att hon i just det här fallet var lite väl misstroende, men när jag berättade att de stått där under hela julen, även före katastrofen (de har bara förlängt sitt framträdande, så att säga), så blev hon lugn. Fast hon har ju en poäng. Och den fick jag se själv på T-centralen. Man ska nog vara lite misstänksam och på sin vakt idag. Det är lätt för oseriösa gnidare att utnyttja situationen, framförallt när det råder ett slags kollektivt känslomässigt behov av att hjälpa till, så givarna är både fler och frikostigare än normalt.
Det finns andra ändamål som också behöver pengar, men var det dit du tänkt skänka dina? Se upp med var du stoppar pengarna!
3 January 2005
Identifiering av tsunami-offer
Det finns två åsikter jag har hört en hel del de senaste dagarna:
1) Att UD borde offentliggöra listan över saknade personer, så att man kan få veta om man känner någon och kanske även vet om den är saknad eller inte.
2) Att det borde finnas en websida med bilder på upphittade människor, så att anhöriga smidigare kan hitta de sina och identifiera dem.
Jag har två åsikter själv på dessa punkter;
1) Inte än.
2) Absolut inte!
Vad gäller listorna är de både ofullständiga och opålitliga, de ändras ideligen. Vi vet inte ens om alla saknade var i området, en del av dem kan ligga på en strand på andra sidan halvön och inte fatta någonting, andra kanske befinner sig i Kina. Det vore onödigt att publicera namnen och skrämma upp släkt och vänner i onödan - och bjuda in skruppelfria inbrottstjuvar. Bekanta till min morbror semestrade ca 6 mil ifrån katastrofområdet i Thailand. De fick kännedom om katastrofen först på nyårsafton. Alla som varit på solsemester vet att tiden har en tendens att stå stilla under veckan. Det finns ingen tv på stranden och alla är inte som jag, som letar upp ett internetcafé direkt, en del lyckas faktiskt undvika Världen en hel resa (se; min familj).
Någon gång kanske listorna offentliggörs, jag vet inte. Men det borde isåfall inte göras förrän man "med säkerhet" vet att personerna saknas och anhöriga redan hunnit vidta åtgärder hemmavid. För de närmast anhöriga behöver nog ingen lista, de vet ju om de saknar en bror eller en hustru. Resten av oss får fortsätta att läsa de lätt förvirrade sjukhuslistorna och efterlysningarna anhöriga publicerat på internet. Hur var det med Estonia, blev passagerarlistorna någonsin offentliga?
Vad gäller bildpublicering, i någon form, så säger jag ett bestämt nej. Har du sett en död människa som är några dagar gammal? Har du sett en död människa som legat i vatten? En som legat i värme? En som börjat ruttna? En som gjort allt ovan? Det är ingen vacker syn. Det är nästan omöjligt att känna igen en sådan människa. Lägg därtill blåmärken, mörbultning och skador orsakade av vassa objekt så är uppgiften ännu svårare. Traumat synen kan orsaka är nästan av underordnad betydelse, det är lättare att identifiera dessa människor med tandkort, fingeravtryck och DNA. Jo, fingeravtryck kan man faktiskt ofta ta av även såpass förvandlade kroppar, även dem som legat lång tid under vatten. (Kruxet där är väl bara att hitta något att matcha med, men det kanske anhöriga i Sverige kan hjälpa till med. Någon personlig pryl måste man ju kunna ta fingeravtryck ifrån. Undrar om en nationell insamling av detta görs förresten?) Låt foton bli den absolut sista utvägen, inte den första.
Man skulle ju däremot kunna tänka sig att den här katastrofen skulle ge vatten på kvarnen åt dem som vill införa ett nationellt DNA-register. Detta är faktiskt en situation då jag skulle gå med på att ett sådant används. Men inte i brottsbekämpning, det duger det inte till.
1) Att UD borde offentliggöra listan över saknade personer, så att man kan få veta om man känner någon och kanske även vet om den är saknad eller inte.
2) Att det borde finnas en websida med bilder på upphittade människor, så att anhöriga smidigare kan hitta de sina och identifiera dem.
Jag har två åsikter själv på dessa punkter;
1) Inte än.
2) Absolut inte!
Vad gäller listorna är de både ofullständiga och opålitliga, de ändras ideligen. Vi vet inte ens om alla saknade var i området, en del av dem kan ligga på en strand på andra sidan halvön och inte fatta någonting, andra kanske befinner sig i Kina. Det vore onödigt att publicera namnen och skrämma upp släkt och vänner i onödan - och bjuda in skruppelfria inbrottstjuvar. Bekanta till min morbror semestrade ca 6 mil ifrån katastrofområdet i Thailand. De fick kännedom om katastrofen först på nyårsafton. Alla som varit på solsemester vet att tiden har en tendens att stå stilla under veckan. Det finns ingen tv på stranden och alla är inte som jag, som letar upp ett internetcafé direkt, en del lyckas faktiskt undvika Världen en hel resa (se; min familj).
Någon gång kanske listorna offentliggörs, jag vet inte. Men det borde isåfall inte göras förrän man "med säkerhet" vet att personerna saknas och anhöriga redan hunnit vidta åtgärder hemmavid. För de närmast anhöriga behöver nog ingen lista, de vet ju om de saknar en bror eller en hustru. Resten av oss får fortsätta att läsa de lätt förvirrade sjukhuslistorna och efterlysningarna anhöriga publicerat på internet. Hur var det med Estonia, blev passagerarlistorna någonsin offentliga?
Vad gäller bildpublicering, i någon form, så säger jag ett bestämt nej. Har du sett en död människa som är några dagar gammal? Har du sett en död människa som legat i vatten? En som legat i värme? En som börjat ruttna? En som gjort allt ovan? Det är ingen vacker syn. Det är nästan omöjligt att känna igen en sådan människa. Lägg därtill blåmärken, mörbultning och skador orsakade av vassa objekt så är uppgiften ännu svårare. Traumat synen kan orsaka är nästan av underordnad betydelse, det är lättare att identifiera dessa människor med tandkort, fingeravtryck och DNA. Jo, fingeravtryck kan man faktiskt ofta ta av även såpass förvandlade kroppar, även dem som legat lång tid under vatten. (Kruxet där är väl bara att hitta något att matcha med, men det kanske anhöriga i Sverige kan hjälpa till med. Någon personlig pryl måste man ju kunna ta fingeravtryck ifrån. Undrar om en nationell insamling av detta görs förresten?) Låt foton bli den absolut sista utvägen, inte den första.
Man skulle ju däremot kunna tänka sig att den här katastrofen skulle ge vatten på kvarnen åt dem som vill införa ett nationellt DNA-register. Detta är faktiskt en situation då jag skulle gå med på att ett sådant används. Men inte i brottsbekämpning, det duger det inte till.
Bokslut 2004
Årets bok: "Jamie-böckerna", den romantiska äventyrsserien om engelska Claire som på 1940-talet via en stensättning hamnar i 1700-talets Skottland. Diana Gabaldon heter författarinnan. Läste en sida - fast. Och nu har epidemin smittat till andra närstående...
Årets kaniner: Mina DVD-filmer. Jag vet inte hur, men de jävlarna förökar sig hela tiden!
Årets affärsidé: "Shoot-n-go sightseeing". En biltur i skotska högländerna där man stannar mitt i gatan vid en fin vy (för de fina vyerna finns inte där p-fickorna finns), turisterna rusar ut och knäpper en bild, man kastar sig in igen och kör innan bilen bakom hunnit ikapp.
Årets galning: Mia. (se nedan)
Årets present 1: Resan till London där jag fick se Judi Dench på en teaterscen! (Tack, söstra mi! Nu ska jag bara göra skäl för examenspresenten - och ta examen...)
Årets present 2: Det finns presenter, och så finns det Jennys presenter. Hennes extremt kluriga pyssel - i tre delar - höll mig sysselsatt i en vecka. Och mynnade ut i...
Årets tänk-att-du-hittade-hem-till-slut: Gizmo, som hittade hem till mig efter alla dessa år! Han är så gullig...
Årets scen 1: The balcony scene!
Årets scen 2: När Keanu Reaves masseras i Mycket väsen för ingenting. Det är nog dags att köpa en ny DVD-film snart, risken är att CD:n slitits på ett visst ställe... Slurp!
Årets stewards: Fab 5-spanjorerna på flyget hem ifrån Skottland.
Årets euforiska ögonblick: När Djurgården gjorde 2-0(!) borta(!!) på Juventus(!!!)
Årets krig: SMS-kriget mellan holländska Minke och jag under fotbolls-EM.
Årets promenad: Det ska gå att besöka Londons alla sevärdheter under en och samma dag!
Årets fotograf: Mia. (se ovan)
Årets låt: Mandy med Westlife. För alltid förknippad med nyåret i Edinburgh.
Årets såpa: Knutby.
Årets psykbryt: Spekulationerna kring Mijailovic.
Årets bunker: Fotbollsarenan i Utrecht. Skulle göra Bodström avundsjuk.
Årets positiva överraskning: Helena Bergström som Hamlet. Hon grät ju inte ens!
Årets berg: Alperna sedd strax uppifrån från flygplanet. Wow...
Årets ökenupplevelse: Dag 3 på semestern på Fuerteventura. Det är inte ofta man cyklar på sådana där typiska ökenvägar, packade med sprickor, eller susar nedför en backe i nästan 5 minuter medan ödlorna flyr för livet. Tystnaden i öknen var en upplevelse i sig. För att inte tala om att vandra uppför en vulkan med fotfäste av typen grushög. På den toppen kände jag mig verkligen som King Of The World - för världen var jag i en öken...
Årets solbränna: Armar och ben är en sak, dem är man vana vid, men när vänstra örat svällde upp till dubbla storleken och jag var tvungen att gå med pirat-duk om huvudet i två dagar, det var nytt. Medan kloka spanjorer tog siesta knallade jag uppför berg ute i öknen. Sånt straffar sig.
Årets uppsats: Inte min i alla fall...
Årets chock 1: Tsunami-katastrofen.
Årets chock 2: När min kollega blev värre skadad än vad någon trott då jag körde på henne...
Årets Mission Impossible: Att skaffa ett jobb jag kan bygga en karriär på.
Årets vad-är-det-som-går-och-går: Min strävan att flytta till Skottland. Kommer jag någonsin fram till dörren?
Årets Farbror Resande Mac: Jag. 5 resor till 5 olika länder under samma år. Har inte hänt förr.
Årets höghus: Marseille-supportrarna under UEFA-cupfinalen. T. o.m. jag blev nog hög av all cannabisrök...
Årets nära på avstånd, fjärran i närheten: Jenny flyttade äntligen hem från Skottland och OJ vad vi skulle ses ofta nu när vi bor i samma stad igen. Eller hur... fan för arbetstider som går omlott!
Årets förlåt-att-jag-är-sen-men: ... jag hjälpte en misshandlad uteliggare runt hörnet. Har någon använt den ursäkten på en date förr? Visste jag inte att det var sant skulle jag tro att det var en dålig ursäkt.
Årets väckarklocka: Sedan en tid tillbaka sätter grävskoporna igång 07.00 prick på andra sidan vägen. Varför kommer aldrig byggarbetare sent till jobbet...
Årets nattlampa: Strålkastarna på lyftkranen när gubbarna glömt att släcka dem. Bright light, bright light!
Årets avbockning på uppfyllda-barndomsdrömmar-listan: Fäktning. Och det var så kul så det tänker jag fortsätta med! Nu är det nog bara "köra ismaskin på riktigt" och "besöka Hockey Hall of Fame i Toronto" kvar, tror jag. Inte illa.
Årets status quo: 2004. Det känns inte som att jag har tagit ett enda steg framåt.
Årets kaniner: Mina DVD-filmer. Jag vet inte hur, men de jävlarna förökar sig hela tiden!
Årets affärsidé: "Shoot-n-go sightseeing". En biltur i skotska högländerna där man stannar mitt i gatan vid en fin vy (för de fina vyerna finns inte där p-fickorna finns), turisterna rusar ut och knäpper en bild, man kastar sig in igen och kör innan bilen bakom hunnit ikapp.
Årets galning: Mia. (se nedan)
Årets present 1: Resan till London där jag fick se Judi Dench på en teaterscen! (Tack, söstra mi! Nu ska jag bara göra skäl för examenspresenten - och ta examen...)
Årets present 2: Det finns presenter, och så finns det Jennys presenter. Hennes extremt kluriga pyssel - i tre delar - höll mig sysselsatt i en vecka. Och mynnade ut i...
Årets tänk-att-du-hittade-hem-till-slut: Gizmo, som hittade hem till mig efter alla dessa år! Han är så gullig...
Årets scen 1: The balcony scene!
Årets scen 2: När Keanu Reaves masseras i Mycket väsen för ingenting. Det är nog dags att köpa en ny DVD-film snart, risken är att CD:n slitits på ett visst ställe... Slurp!
Årets stewards: Fab 5-spanjorerna på flyget hem ifrån Skottland.
Årets euforiska ögonblick: När Djurgården gjorde 2-0(!) borta(!!) på Juventus(!!!)
Årets krig: SMS-kriget mellan holländska Minke och jag under fotbolls-EM.
Årets promenad: Det ska gå att besöka Londons alla sevärdheter under en och samma dag!
Årets fotograf: Mia. (se ovan)
Årets låt: Mandy med Westlife. För alltid förknippad med nyåret i Edinburgh.
Årets såpa: Knutby.
Årets psykbryt: Spekulationerna kring Mijailovic.
Årets bunker: Fotbollsarenan i Utrecht. Skulle göra Bodström avundsjuk.
Årets positiva överraskning: Helena Bergström som Hamlet. Hon grät ju inte ens!
Årets berg: Alperna sedd strax uppifrån från flygplanet. Wow...
Årets ökenupplevelse: Dag 3 på semestern på Fuerteventura. Det är inte ofta man cyklar på sådana där typiska ökenvägar, packade med sprickor, eller susar nedför en backe i nästan 5 minuter medan ödlorna flyr för livet. Tystnaden i öknen var en upplevelse i sig. För att inte tala om att vandra uppför en vulkan med fotfäste av typen grushög. På den toppen kände jag mig verkligen som King Of The World - för världen var jag i en öken...
Årets solbränna: Armar och ben är en sak, dem är man vana vid, men när vänstra örat svällde upp till dubbla storleken och jag var tvungen att gå med pirat-duk om huvudet i två dagar, det var nytt. Medan kloka spanjorer tog siesta knallade jag uppför berg ute i öknen. Sånt straffar sig.
Årets uppsats: Inte min i alla fall...
Årets chock 1: Tsunami-katastrofen.
Årets chock 2: När min kollega blev värre skadad än vad någon trott då jag körde på henne...
Årets Mission Impossible: Att skaffa ett jobb jag kan bygga en karriär på.
Årets vad-är-det-som-går-och-går: Min strävan att flytta till Skottland. Kommer jag någonsin fram till dörren?
Årets Farbror Resande Mac: Jag. 5 resor till 5 olika länder under samma år. Har inte hänt förr.
Årets höghus: Marseille-supportrarna under UEFA-cupfinalen. T. o.m. jag blev nog hög av all cannabisrök...
Årets nära på avstånd, fjärran i närheten: Jenny flyttade äntligen hem från Skottland och OJ vad vi skulle ses ofta nu när vi bor i samma stad igen. Eller hur... fan för arbetstider som går omlott!
Årets förlåt-att-jag-är-sen-men: ... jag hjälpte en misshandlad uteliggare runt hörnet. Har någon använt den ursäkten på en date förr? Visste jag inte att det var sant skulle jag tro att det var en dålig ursäkt.
Årets väckarklocka: Sedan en tid tillbaka sätter grävskoporna igång 07.00 prick på andra sidan vägen. Varför kommer aldrig byggarbetare sent till jobbet...
Årets nattlampa: Strålkastarna på lyftkranen när gubbarna glömt att släcka dem. Bright light, bright light!
Årets avbockning på uppfyllda-barndomsdrömmar-listan: Fäktning. Och det var så kul så det tänker jag fortsätta med! Nu är det nog bara "köra ismaskin på riktigt" och "besöka Hockey Hall of Fame i Toronto" kvar, tror jag. Inte illa.
Årets status quo: 2004. Det känns inte som att jag har tagit ett enda steg framåt.
Ring, ring...
Jag kommer ju aldrig få något jobb om jag hoppar högt och skiter knäck varje gång telefonen ringer och jag inte känner igen numret. Nu blev jag så nervös och övade på hälsningsfraser så länge att telefonsvararen gick igång. Som tur var ringde människan på mobilen direkt.
Det var inget jobb. Tur det. Nästa gång ska jag vara beredd.
Det var inget jobb. Tur det. Nästa gång ska jag vara beredd.
Nordirland:även polisen måltavla för brandbomber
I sitt nyårstal beklagade Nordirlands statssekreterare Paul Murphy att någon överrenskommelse angående återinförandet av en Nordirländsk samregering inte kommit till stånd. Duh...
========================
Och medan samtalen står still fortsätter brandbomberna hagla över Belfast. 16 brandbomber har man nu hittat i olika affärer. Några har brisserat och ett flertal affärer har brunnit ner. Än så länge har man mirakulöst nog klarat sig undan allvarliga personskador.
I lördags skedde dock något som verkligen fick folk att känna en fläkt av 'den gamla goda tiden'. En taxichaufför blev under pistolhot tvingad att köra med en brandbomb - liggandes insvept i en sopsäck i baksätet - till Grosvenor Roads polisstation. Som tur var kunde armétekniker desarmera bomben, vilken innehöll en stor mängd bensin. Continuity IRA har tagit på sig skulden.
Jag upprepar; den som har svaret på vad sjutton dessa grupper tror att de har att vinna på detta, var vänlig maila mig. Försöker de använda upp allt krut (bensin...) innan politikerna tvingar dem att avväpna sig totalt, eller vad? De stärker ju inte direkt republikanernas aktier om man säger så.
========================
Och medan samtalen står still fortsätter brandbomberna hagla över Belfast. 16 brandbomber har man nu hittat i olika affärer. Några har brisserat och ett flertal affärer har brunnit ner. Än så länge har man mirakulöst nog klarat sig undan allvarliga personskador.
I lördags skedde dock något som verkligen fick folk att känna en fläkt av 'den gamla goda tiden'. En taxichaufför blev under pistolhot tvingad att köra med en brandbomb - liggandes insvept i en sopsäck i baksätet - till Grosvenor Roads polisstation. Som tur var kunde armétekniker desarmera bomben, vilken innehöll en stor mängd bensin. Continuity IRA har tagit på sig skulden.
Jag upprepar; den som har svaret på vad sjutton dessa grupper tror att de har att vinna på detta, var vänlig maila mig. Försöker de använda upp allt krut (bensin...) innan politikerna tvingar dem att avväpna sig totalt, eller vad? De stärker ju inte direkt republikanernas aktier om man säger så.
2 January 2005
Femman v. 53
1. Vad är du mest nöjd med från 2004?
Hm, det var svårt.... Höjdpunkten var ju att få se Judi Dench på teaterscen i London, men av sådant jag själv åstadkommit (det där var ju en present) så... Inte mycket, faktiskt. Att jag tog mig i kragen och började fäktas kanske. Shit, det här har verkligen varit ett uselt år.
2. Vad är du mest missnöjd med?
Jaa du, att jag låtit uppsatsen rinna iväg, det totala jättemisslyckandet i International Criminal Law, att jag inte hittat ett jobb, att jag fortfarande inte flyttat till Skottland... Det är nog jämnt skägg mellan dessa.
3. Har du någon speciell ceremoni på nyårsafton, t ex vid tolvslaget?
Njae, de gånger då jag ser "ring, klocka, ring" så brukar jag faktiskt stå upp med ett finglas i handen hela stunden. Det blir lite högtidligt då. Annars är väl min ceremoni att hela dagen gå runt och tänka igenom året som gått. Jag blir alltid förvånad över hur mycket jag hunnit glömma.
4. Avlade du något nyårslöfte i år? Vad? Varför inte?
He, he, jag brukar inte ge nyårslöften (tycker det verkar fånigt att pressa fram löften på kommando) men i år slog jag på stort, bara för skojs skull: jag lovar att äta onyttigt och parta minst en gång i månaden. Någon gång ska man väl kunna hålla vad man lovat!
5. Vilket är ditt bästa nyårsminne? Ditt sämsta?
Jag tror mitt bästa är förra året när jag var med Mia och Jenny i Edinburgh. Även om festen blev inställd så var förfesten (jäger-mama!) och kramkalaset på Princess Street kanonskoj. Jag njöt av varje sekund. Mitt sämsta är nog den gången då jag lessnade på allt och tillbringade hela kvällen på stan. Käkade på ett jäkla McDonald's och på tolvslaget stod jag på Fridhemsplans t-baneperrong. Det var riktigt misslyckat.
Femman finns här.
Hm, det var svårt.... Höjdpunkten var ju att få se Judi Dench på teaterscen i London, men av sådant jag själv åstadkommit (det där var ju en present) så... Inte mycket, faktiskt. Att jag tog mig i kragen och började fäktas kanske. Shit, det här har verkligen varit ett uselt år.
2. Vad är du mest missnöjd med?
Jaa du, att jag låtit uppsatsen rinna iväg, det totala jättemisslyckandet i International Criminal Law, att jag inte hittat ett jobb, att jag fortfarande inte flyttat till Skottland... Det är nog jämnt skägg mellan dessa.
3. Har du någon speciell ceremoni på nyårsafton, t ex vid tolvslaget?
Njae, de gånger då jag ser "ring, klocka, ring" så brukar jag faktiskt stå upp med ett finglas i handen hela stunden. Det blir lite högtidligt då. Annars är väl min ceremoni att hela dagen gå runt och tänka igenom året som gått. Jag blir alltid förvånad över hur mycket jag hunnit glömma.
4. Avlade du något nyårslöfte i år? Vad? Varför inte?
He, he, jag brukar inte ge nyårslöften (tycker det verkar fånigt att pressa fram löften på kommando) men i år slog jag på stort, bara för skojs skull: jag lovar att äta onyttigt och parta minst en gång i månaden. Någon gång ska man väl kunna hålla vad man lovat!
5. Vilket är ditt bästa nyårsminne? Ditt sämsta?
Jag tror mitt bästa är förra året när jag var med Mia och Jenny i Edinburgh. Även om festen blev inställd så var förfesten (jäger-mama!) och kramkalaset på Princess Street kanonskoj. Jag njöt av varje sekund. Mitt sämsta är nog den gången då jag lessnade på allt och tillbringade hela kvällen på stan. Käkade på ett jäkla McDonald's och på tolvslaget stod jag på Fridhemsplans t-baneperrong. Det var riktigt misslyckat.
Femman finns här.
1 January 2005
Fredagsfyran v. 53
Som motvikt till all död och elände kommer årets allra sista Fredagsfyran handla om någonting helt annat än katastrofer.
Tema: Nyårsfirande
1. Vad betyder nyårsfirandet för dig?
Press. Nyårsstressen är grymt underskattad. Man ska på fest. Man ska ha glitterkläder. Man ska ha kul. Man ska fira med en massa kompisar. Man ska äta gott. "Va, ska du bara käka tacos framför tv:n?!" När jag var liten tyckte jag dagen var jättesorglig. Det var som om det gamla året skulle dö. Nu tycker jag nog att det är en tid för reflektion. Tror att det är bra att tänka tillbaka på senaste året och summera både bra och dåliga saker, ofta rullar saker bara på utan att man stannar upp. Nyåret ger ett bra tillfälle för det.
2. Vad saknar du i ditt nyårsfirande?
Inget. Brukar nog göra ganska precis vad jag känner för just det året. Fast nu när man firat Hogmanay i Skottland två år i rad så kan man ju sakna festligheterna, de spontana danserna på gatan och alla kramar man får från totalt främmande människor.
3. Vad önskar du dig av det kommande året?
Ett jobb. Och får jag välja var; i Glasgow.
4. Vilken känd person, levande eller historisk, skulle du vilja bjuda in till din nyårsfest?
Vem vill man ha just till nyår...? En partymänniska, en man snackar med eller en man.... Äh, det känns lite för seriöst att bjuda in Raoul Wallenberg, mitt ständiga förstaval, men... någon att kyssa vid tolvslaget kanske? Skicka ett kort till Edward Burns, vetja, så kan vi snacka film först.
Tema: Nyårsfirande
1. Vad betyder nyårsfirandet för dig?
Press. Nyårsstressen är grymt underskattad. Man ska på fest. Man ska ha glitterkläder. Man ska ha kul. Man ska fira med en massa kompisar. Man ska äta gott. "Va, ska du bara käka tacos framför tv:n?!" När jag var liten tyckte jag dagen var jättesorglig. Det var som om det gamla året skulle dö. Nu tycker jag nog att det är en tid för reflektion. Tror att det är bra att tänka tillbaka på senaste året och summera både bra och dåliga saker, ofta rullar saker bara på utan att man stannar upp. Nyåret ger ett bra tillfälle för det.
2. Vad saknar du i ditt nyårsfirande?
Inget. Brukar nog göra ganska precis vad jag känner för just det året. Fast nu när man firat Hogmanay i Skottland två år i rad så kan man ju sakna festligheterna, de spontana danserna på gatan och alla kramar man får från totalt främmande människor.
3. Vad önskar du dig av det kommande året?
Ett jobb. Och får jag välja var; i Glasgow.
4. Vilken känd person, levande eller historisk, skulle du vilja bjuda in till din nyårsfest?
Vem vill man ha just till nyår...? En partymänniska, en man snackar med eller en man.... Äh, det känns lite för seriöst att bjuda in Raoul Wallenberg, mitt ständiga förstaval, men... någon att kyssa vid tolvslaget kanske? Skicka ett kort till Edward Burns, vetja, så kan vi snacka film först.
Ett nyår med nazister och retsamma systrar
Mmm, nyår. Fest, glamour och - nazister? Mia och jag dukade fram chips och dip, tände ljus och tänkte mysa framför tv:n. Vad ser man bäst för att roa sig en nyårsafton? Conspiracy. En film om när Eichmann och Heydrich samlade en massa nassar runt ett bord i Wannsee för att besluta om Den slutgiltiga lösningen över en bit mat och ett glas vin. Kalla det inträffade sjuk humor, men det var fan ingen humor i den filmen! Flera gånger fick vi pausa för att inte missa något väsentligt medan vi uttryckte våra ilskna stön och upprörda reflektioner. Filmen kan starkt rekommenderas.
Fast det blev ju lite märkligt när man pausade filmen för att lyssna på läskiga Jan Malmsjös klockor. Jo, han är läskig. Folk brukar säga att Staffan Westerberg förstörde en hel generation född på 70-talet, men jag är född 75 och han har inte förstört mig och mina polare. Vi kollade ju knappt på Vilse i pannkakan, för den var så konstig. Däremot skrämde Jan Malmsjö slag på oss i Fanny och Alexander! Och det sitter i. Gubben må se snäll ut, men han är läskig. Även på Skansen.
Sedan, när grannarna smällt upp alla raketer, fortsatte vi att titta på nazisterna. Det läskiga med filmen är ju inte bara det som sägs utan att gubbarna framställs som ett affärskollegium som, typ, bara diskuterar problemet med ett parti skämda bananer. "Har alla fått en matbit? Lite vin? Bra, då fortsätter vi mötet". Brrr... Och Heydrich ler och är uppsluppen ibland, för att visa sin hårda sida när folk ifrågasätter. Diplomatiskt får han över alla på sin sida. För egentligen är ju besluten redan tagna, nu ska de ju bara se till att alla är med på det också. I god demokratisk ordning. Läskigt.
Så för att avrunda kvällen kollade vi på när "Fru Råbiff" skulle rösta.
"Jazzzå du dänker zzzååå..."
"Ja, så här är det snälla partiet som vill ha fred och bra miljö och här är det dumma partiet som eldar med små barn. Vad röstar då frun på?"
"Nazzizzterna."
Ha, ha, en av Killing-gängets bästa!
Stresspunkten på Nyårsafton är att få iväg alla "Gott Nytt År-SMS" före tolvslaget. För sedan är det ju kört. Pappas sms fick jag vid fyratiden imorse...
Det tog 1 timme och 28 minuter innan syrrans SMS kom:
HA, HA, HA! I år blir DU 30!!! Skojigt va'?
Så jag svarade kort och gott:
GÅ OCH DÖ!
... o nu blev d 1 mindre att bjuda på festen...
Vafan, kan de sluta påminna mig nångång. Jag är 25+. Punkt.
Och nu ska jag iväg och fira morfar. Han blir 75. Men det kan man ju vara stolt över åtminstone!
Fast det blev ju lite märkligt när man pausade filmen för att lyssna på läskiga Jan Malmsjös klockor. Jo, han är läskig. Folk brukar säga att Staffan Westerberg förstörde en hel generation född på 70-talet, men jag är född 75 och han har inte förstört mig och mina polare. Vi kollade ju knappt på Vilse i pannkakan, för den var så konstig. Däremot skrämde Jan Malmsjö slag på oss i Fanny och Alexander! Och det sitter i. Gubben må se snäll ut, men han är läskig. Även på Skansen.
Sedan, när grannarna smällt upp alla raketer, fortsatte vi att titta på nazisterna. Det läskiga med filmen är ju inte bara det som sägs utan att gubbarna framställs som ett affärskollegium som, typ, bara diskuterar problemet med ett parti skämda bananer. "Har alla fått en matbit? Lite vin? Bra, då fortsätter vi mötet". Brrr... Och Heydrich ler och är uppsluppen ibland, för att visa sin hårda sida när folk ifrågasätter. Diplomatiskt får han över alla på sin sida. För egentligen är ju besluten redan tagna, nu ska de ju bara se till att alla är med på det också. I god demokratisk ordning. Läskigt.
Så för att avrunda kvällen kollade vi på när "Fru Råbiff" skulle rösta.
"Jazzzå du dänker zzzååå..."
"Ja, så här är det snälla partiet som vill ha fred och bra miljö och här är det dumma partiet som eldar med små barn. Vad röstar då frun på?"
"Nazzizzterna."
Ha, ha, en av Killing-gängets bästa!
Stresspunkten på Nyårsafton är att få iväg alla "Gott Nytt År-SMS" före tolvslaget. För sedan är det ju kört. Pappas sms fick jag vid fyratiden imorse...
Det tog 1 timme och 28 minuter innan syrrans SMS kom:
HA, HA, HA! I år blir DU 30!!! Skojigt va'?
Så jag svarade kort och gott:
GÅ OCH DÖ!
... o nu blev d 1 mindre att bjuda på festen...
Vafan, kan de sluta påminna mig nångång. Jag är 25+. Punkt.
Och nu ska jag iväg och fira morfar. Han blir 75. Men det kan man ju vara stolt över åtminstone!
Subscribe to:
Posts (Atom)
