Kreativt tänkande

Till skillnad från den andra parten i ett privat drama så håller jag saken just privat. Till skillnad från den andra parten tänker jag inte insinuera på internet vad jag må tycka och tänka.

Det enda jag tänker reflektera över är vilken otrolig skjuts kreativiteten får av sånt här - privata problematiska situationer. För ett antal år sedan var jag utbytesstudent och levde ett frustrerat liv i en lägenhet jag inte ville gå tillbaka till på kvällarna. Jag upptäckte då att jag, som vurmar för berättelser - långa som korta - tenderade att skriva kortare dikter, till och med låttexter, när humöret var på minus. Ensamhet, längtan, saknad, frustration - allt kom ut i kortare strofer. Av alla dikter tror jag den här korta och koncisa strofen är min favorit:

Yesterday I wondered what today would be like
Today I know tomorrow will be like yesterday
I long for yesterday

Man kan väl säga att jag mitt i äventyret hade en släng av hemlängtan.

Nu har jag om igen börjat fylla anteckningsblocket med dikter, låttexter - och ordstäv. När jag bläddrade igenom det häromdagen började jag skratta och skaka på huvudet, för jag tror att jag samlat ihop till min första diktsamling. Jag, som inte ens gillar dikter! Men dikter är ett befriande sätt att skala bort fakta och släppa själen fri. Det är en konst att sätta känslor på pränt utan att använda ord som "jag" och "du", eller i vart fall utan att gör dem personliga som "jag är" och "du är", utan bara beskriva känslor rent allmängiltigt.

Jag säger inte att jag behärskar den konsten, men jag har fått massor med övning! Allt från ilska till frustration till förvirring till uppgivenhet till saknad och tillbaka till cirkelns början igen hamnar på pränt. Ibland låter det som en sång för Pink, ibland som en visa för Sinead O'Connor och ibland bara som en uttalad tanke.

Det är lustigt att olika känslor får olika uttrycksmedel. Jag minns då för några år sedan att min ilska och frustration hamnade på papper i form av mörka bilder i svart och rött medan ensamhet/saknad/hemlängtan blev dikter, och fantasier blev berättelser. Jag har inte tagit fram kritorna den här gången. Ilska blir Pink-låtar medan allt från kärlek, omtanke, saknad och uppgivenhet blir dikter och låtar. Mest för att jag måste få ur mig saker snabbt och inte har tid att skriva berättelser.

Intressant, som sagt, var inspiration kommer ifrån, och hur den ibland liksom virvlar runt i luften i så tjockt stim att man knappt hinner sträcka ut handen och hämta ner den. Hur får ni andra utlopp för era känslor?

Ok, ett ordstäv bjussar jag på:
Om förnuft och känsla var samma sak så hade Jane Austens bok hetat något helt annat.

Jag sa inte att det var nobelpris-kaliber, bara att jag plitat ner det.

Kulturfyra om miljardvinster

Passande Kulturfyra när vi precis klarat av årets längsta månad - åtminstone för dem som likt mig fick betalt 19/12 och sen fick vänta ända till 27/1.

1. Vad skulle vara det första du skulle göra om du vann 2 miljarder kronor?
Vänta tills jag ser dem på mitt konto, för jag skulle inte tro på det förrän jag ser det! Sen skulle jag betala av CSN och fundera på i vilken ordning jag skulle göra det andra jag tänkt göra.

2. Det som förstör livet för många, både den som har mycket pengar och den som har lite, är det där omättliga begäret som aldrig blir nöjd: girigheten. Vad är din svaghet när det gäller pengar, vad har du lättast för att slösa på mer än du borde?
Godis. Jo, det är nog så enkelt, ha, ha. DVD kommer därnäst.

3. Om du skulle skänka något till något välgörande ändamål: vad skulle du skänka till?
Troligen till Shelter eller någon annan förening som jobbar för socialt utslagna, hemlösa eller andra som liksom trillar genom nätet.

4. Om du skulle satsa en del av pengarna i något kulturellt, vad skulle det vara? En film? Sponsra en författare? Sätta uppe en teater? Köpa in konst?
Det beror på vad som sker för tillfället. Troligen sponsra mig själv att ge ut en bok! :-) Bara för att se om den skulle sälja, liksom... Fast behöver någon jag högaktar ett tillskott så är jag inte oäven.

Grattis på födelsedagen, önskar Cineworld

Vem har skvallrat?!
Hur visste Cineworld att jag fyller år på tisdag?
Hm, de kanske har mina uppgifter i Unlimited kortregistren.

Hur som helst så tackar jag ödmjukast för min fina födelsedagspresent, som redan utannonserats. Kl 18.00 på tisdag så visas EN reprisvisning av Rocknrolla, Guy Ritchies roliga action med Gerry Butler.

Jag kan tänka mig sämre sätt att spendera sin födelsedagskväll.

Tack!

Michael Nyman på jakt i konserthuset

Ni trodde säkert att ni skulle få läsa positiva bloggar i flera dagar, men igår var jag på konserthuset och såg kompositören Michael Nyman samt någon talangfull James Ross. Ross lirade piano tillsammans med några stråkar och tutor medan ett bildspel av soluppgångar och forsar från Sutherland visades i bakgrunden. Vad jag tyckte? För att citera mina föräldrar: "Stäng av det där jävla oljudet!"

F ö hade jag svårt att sitta upprätt och inte somna... enda gången jag vaknade till var när de slaktade en säckpipa. Japp, slaktade. Stackarn missbrukades till oigenkännlighet i något slags plink-plonk crescendo. Brrrr...

Men efter en lååååååååååång timme var det Nymans tur. Jag vet att jag har hört stycken med honom och gillat det, så jag såg fram emot konserten. Det var tryck i den, måste jag medge, tror de stråkade och tutade allt de orkade istället för att använda mikrofon och högtalare... Konserten började jättebra, men.... sedan fortsatte den i och för sig i samma stil, och det var nog det som var problemet.

Med 1,5timme koncentrerad filmmusik så insåg jag att det liksom var samma stycke i variation! Pumpande stråkar, tutor som spelar melodiösa slingor och i bakgrunden en dramatisk pianokuliss. Om och om och om igen. I början såg jag framför mig en dramatisk jakt, men en timme senare önskade jag att figurerna kunde får vila ett tag. Ok, han lirade några finstämda pianostycken också - men sen var det dags för spännande och pumpande jakt igen!

Tänker vara försiktig med såna här konserter i framtiden. Ok, om Patrick Doyle eller Björn Isfält spelar så tvekar jag inte, deras filmmusik är outstanding, men i övrigt.... konserthus var inte min grej.

Ikväll är det irländsk och skotsk folkmusik igen - det är min grej!

Burns Night med pipblås, haggis och ståt

Jag tänkte inte skriva så mycket om varken Robert Burns eller Burns Night, bara att det är idag, 25 januari. (För mer info kan ni läsa min blogg från 2007.)

Jag och några polare träffades på en restaurang och käkade haggis och drack whisky tills kommunens festligheter på George Square startade. Det är 250 år sedan Burns föddes, så i år är det fest!

På George Square följde ett tvåtimmars-program som var både omväxlande, lärorikt (stön) men även kul. Solopipblåsare och pipblåseband spelade. Någon snubbe från någon Burns-förening höll (ett alldeles för långt) tal och ett bildspel löpte längs stadshuset medan ett ljudband spelades. Presentationen varade i ca 15 minuter och jag kunde inte riktigt bestämma mig för om det kändes som att gå i skolan eller besöka ett museum... Det blev inget test efteråt i alla fall, men jösses så rösten lät musei/skol-aktig!

En kör som kallades "Sirens of Titan", eh... sjöng...? De sa efteråt att det var en kör "alla" kan vara med i, man behöver ingen "musikalisk vetskap" alls. Jo tack, vi märkte det! Oftast brukar ju ledarna kunna få stämmorna att låta någorlunda skapliga, men här var det fritt fram på alla fronter - inte den minsta harmoni!

Som tur var låg höjdpunkten efteråt i programmet, annars hade väl knappast någon stått kvar... Höjdpunkten var Red Hot Chili Pipers, ett rockcoverband med säckpipor (duh, därav namnet). I rasande tempo rev de av både rockmedleys och Burnsmedleys - och fick hela George Square att sjunga med i en rockig version av nationalsången. Jag har några låtar med gruppen, men måste erkänna att de är bättre live. Det är mer ös så!

Klipp ligger uppe på YouTube, rockmedleyt kan ni (snart) se uppe till höger här på sidan.

Skotsk fylla på hemvändar-Ceilidh

Tröttmössa. Blykeps. Dagen efter... Fast det enda alkoholhaltiga jag drack på hela kvällen var en provsmakning av Black Bottle, en whisky från Islay. (Kändes väldigt lättdrucken, nästan lite vattnig, om ni frågar mig...)

Å andra sidan blev jag både uppsnurrad, kringsnurrad och genomsnurrig av all dans på ceilidhn i National Piping Centre. Eftersom 2009 är "Skotskt hemvändarår" så kallades ceilidhn för en Hemvändar-ceilidh. Fast det verkade mest vara lokal publik där i vilket fall.

Har inte varit på en ceilidh på flera år, och förvånades över hur bra jag mindes flera av danserna! Gay Gordon, dashing white seargant, Strip the willow, Canadian barn dance... vi hann med allihop, minst ett varv, och i minst en version. Ceilidhbandet "Kilter" varierade turerna ibland och såg till så att vi minsann inte avslutade danserna med samma partner som vi började dem med!

Och visst fanns det partners att välja mellan. Publiken var i åldrarna 20-80 år, så från att ha blivit snurrad ut i trapphuset av en alert 20-åring så kunde man sedan pusta ut i en något långsammare pensionärs armar. Jag upptäckte ju att min kondition minst sagt varit bättre, så jag gillade pensionärerna. Fast samtidigt blev jag överlycklig när jag märkte att benen och knäna hängde med i tjugoåringarna svängar också!

Jag tror att jag nämnt det förut, men det är värt att nämnas igen. Skotsk folkdans kräver ingen förkunskap, knappt danssinne... tänk ringlekar runt granen! Förvisso snurrar man 4/8/16 takter innan man studsar neråt salen, dansar armkrok, klappar, svänger, osv osv... men för det första brukar takterna ge sig och för det andra brukar hälften på dansgolvet vara lika förvirrade och tafatta som en själv. Men alla ser lika glada ut, stampar takten, klappar händerna och tjoar - huvudsaken är ju att man har kul!

Kilter som band ställde till ett dilemma för mig. Jag undrade liksom om A) det vore opassande att stöta på tre av de fyra medlemmarna - framförallt flöjt/pipblåsaren, slurp - och B) om det vore ännu mer opassande att anlita bandet till sitt eget bröllop, just med tanke på att tre av de fyra medlemmarna var så fina... Kolla gärna in länken ovan om ni inte tror mig!

Tyskarna och jag hade en trevlig kväll. Jag blev lite besviken över att singelutbudet var så skralt - tror knappt jag såg någon ensam herre! - men vi hade kul och svängde våra lurviga så att jag var tvungen att ta en dusch innan jag gick och la mig på natten!

Bilder på mig finns i tyskans kamera, så jag lägger upp en bild på dem och den söta flöjt/pipblåsaren istället. Ikväll blir det nog fler bilder, när vi firar Burns födelsedag på George Square och bl a lyssnar på härliga Red Hot Chili Pipers - tänk pipblåseband som hijackar rocklåtar och gör rockiga versioner av gamla slagdängor. Vi hörs!

För att citera Alan Hinkes: "Berg ska avnjutas, inte överlevas."

Buchaille Etive Mor ser inbjudande ut på sommaren, men även då ser man tydligt hur brant och instabil "den enda logiska uppfarten" är. På vintern kan denna uppfart vara enklare, om snötäcket är stabilt och ger bra fäste till skillnad mot rullstenarna.

Men inte om lavinfara har utfärdats i regionen. Då är temperaturen fel, snön är instabil, det finns tunga överhäng och vandring är förenat med livsfara. Och som vettig bergsvandrare bör man känna till det för man bör ha kollat upp både Bergsväderleksrapporten och Lavinrapporten innan man gav sig ut.

Nio personer blev överfallna av rasande snö på Buchaille Etive Mor igår lördag. Fyra fick skador. Tre av dem dog.

Tydlig varning för lavinfara hade utfärdats.

Så jäkla onödigt! Varför chansar man? Varför förbereder man sig inte? Varför är bestigningen viktigare än sitt eget liv?

Vila i frid, bergsvandrarvänner. Det var en förbaskat dyr läxa ni lärde er. Det var inte värt det. Berget hade stått kvar och väntat på er en annan dag, en dag utan lavinfara.

(PS Alan Hinkes är en känd brittisk bergsbestigare)

Slide & Jennifer Port på Oran Mor

Öppna sinnen, öppna spjäll - fullt ös!

Eftersom jag inte visste vilka Slide var och inte heller Jennifer Port, så var jag nog mest nyfiken på hur konsert/teaterdelen av Oran Mor såg ut. Oran Mor är en ombyggd kyrka och jag vet redan att de har en urmysig men dyr (tänk svenska priser...) pub och restaurang.

Väl där var väl lokalen det minsta jag la märke till. Mörk och mysig med soffor, rustika bord och "fallande lampdraperier" längs väggarna. Fast det var inte det jag tänkte berätta.

Tänkte berätta att Jennifer Port spelade.... eh, nåt som lät som "klärsich" med tydliga gurgelljud, fast det stavas Clairsach och på svenska heter det väl Irländsk harpa... Himla finstämt i alla fall! Hon lirade folkmusik, både lånad och egenskriven, och fick verkligen igång publiken. Framförallt när hon lirade en jättefin sång hon skrivit åt sina föräldrar och deras nya hus! Min favorit är dock "Summer walkers" som handlar om Sutherland och är skriven av bröderna i Runrig. Massor med berg omnämns och jag ville liksom ta bilen upp på studs. Jennifer är rätt ung, och lite coolt så där så lirade hon faktiskt på Madonnas bröllop!

På tal om studs. Slide. Fiolgnidaren i Slide... Där kan man snacka om studs! Karln stod inte still en sekund, han hoppade och stampade och stackars stråken blev så utnött att mot slutet såg det ut som om han drog en hårborste över felan!

Men gu' vilket röj det var! Man kunde knappt sitta stilla och under flera låtar stampade vi i publiken också takten och här och där hördes några lyckliga "yihaa"! Ehrm, jag kom till och med på mig själv en gång...

Killarna startade unga men är väl nu i min ålder. De hade ett nytillskott dock, en ung kille som de försäkrade faktiskt hade åldern inne... Gruppen lirar irländsk folkmusik med modern twist. Och de gillar att experimentera, så när det är en jigg kan de lira polka och när det är en polka kan de lira reel. Och i en av låtarna körde de alla tre!

I slutnumret varnade de för att de kunde tänkas släppa loss deras "hemliga vapen" mot slutet. Låten byggdes upp till ett crescendo, publiken var i extas - då började lillkillen helt plötsligt dansa irländsk dans (tänk Riverdance)! Taken lyfte.

Utmattade men glada tog jag och tyskarna en drink i puben innan vi via en chippie (pommes och ost smakar mums vid midnatt...) tog oss hemåt. Vi behövde ju trots allt vila - ikväll väntar ceilidhn!

P.S. Köpte biljett till både Michael Nyman och Kat Rusby idag för t o m deras supportande akter lät intressanta. Så nu blir det keltiskt tema ända till tisdag! D.S

Keltisk kontakt hela helgen

Årets upplaga av Celtic Connections har redan börjat, men för mig börjar det idag. Tyska kompisen och hennes pojkvän kommer över och hela helgen ska vi rocka keltiskt så stråna flyger.

Ikväll ser vi gruppen Slide på Oran Mor. Näpp, vet inte vilka det är, fast tyskarna rekommenderar dem varmt och de är stora fan av skotsk/irländsk folkmusik så jag litar på dem och ser fram emot att upptäcka något nytt.

Imorgon svänger vi benen i en Ceilidh på National Piping Centre. Jag försöker minnas stegen i en "Gay Gordon" och "Dashing white sergeant"... Undrar vad klädselkoden är, om jag kanske ska smyginviga min blommiga klänning..?

På söndag hoppas vi på torrt och milt för då är det Burns Night och eftersom det var 250år sedan Robert Burns föddes så firas det i år något alldeles extra. Vi tänker inte gå på Haggismiddag (jag får Haggis till lunch på jobbet idag i vilket fall). Vi tänker gå till George Square och lyssna på Burns-sånger, dikter och kolla på ljusspel.

Sedan försöker jag bestämma mig om jag ska se engelska (tack, Chris, för att du rättade mig - han är ju inte alls svensk! Fast nu måste jag reda ut vem det var jag trodde han var, för när jag kollade upp honom är han inte alls den jag trodde han är...) Michael Nyman på måndag eller Kate Rusby på tisdag. Jag gillar verkligen Nymans filmmusik så... Risken är att jag håller andan och går på båda två. Vi får ju ändå lön på tisdag!

För mer information, gå till Celtic Connections hemsida.

Ropen skalla - äktenskap för alla!

Men äntligen! Känns spontant som att det är såååå försenat med en Motion om könsneutrala äktenskap, fast å andra sidan finns ju märkligt nog alldeles för många religiösa intoleranta som måste vaggas in i det logiska, ett steg i taget. Så tiden kanske behövdes.

Min reaktion kanske beror på att jag inte ser det minsta märkliga i det som vissa andra finner så (ursäkta, men här kommer ett pinsamt ord) Motbjudande. Två människor som älskar varandra. Det finaste som finns. Det naturligaste som finns.

F ö känner jag så många både heterosexuella och homosexuella par - både ogifta och gifta, efter gängse regler - att jag inte ens reflekterar över att det skulle vara något annat än likvärdigt. Både jag och dem jag känner hänvisar till att folk är "gifta", oavsett vilken ceremoni man gick igenom.

Och det är ju faktiskt där vi är idag - ett upplyst samhälle som borde hysa en naturlig tolerans mot företeelser som våra förfäder fasade över. För att man inte förstod bättre. För att kyrkan sa att det var fel. I en tid då okunskap frodade och auktoriteter kunde domdera villkoren. Då man behövde en växande befolkning p.g.a. krig och svält, så barnlösa par var ett hot mot befolkningen. Vi är inte där längre.

Våra förfäder trodde på häxor och kyrkan ansåg att det var fel att onanera också.

Känns som 100 år för sent att hänvisa till religiösa skäl. Religionen styr - tack och lov - inte vårt samhälle längre! Fast, och detta anser jag, trots att jag är ateist, är viktigt, religiösa ledare bör fortfarande kunna bestämma hur de vill göra. Vi har, och bör ha, religionsfrihet. Känner en präst att det är emot hans tro att viga enkönade par så ska han kunna avstå. Å andra sidan, känner en reaktionär präst att det är rätt så bör han ha mandat att utföra vigseln också! (Kan se de inbördes kriserna i samfunden dock...) Lagen i sig är inget hot mot religionsfriheten. Så länge det borgerliga alternativet finns så kan varje inskränkt religion göra som de vill.

Fast jag skulle tycka det vore pinsamt att tillhöra en grupp som fortfarande hänvisar till Adam och Eva och anger "mänsklighetens fortplantning" som skäl till att två av samma kön inte bör ingå äktenskap. Resonemangen håller inte någonstans. Fast religion har ju å andra sidan inget med logiskt resonemang att göra heller...

Giftermål idag är inte längre "förutsättningen för familjebildning", så som det var förr. Idag betyder det så olika för olika individer. För vissa är den en juridisk smidighet där man ärver varandra, delar på tillgångar och slipper byråkrati i största allmänhet. T ex när man skaffar barn och pappan slipper bevisa sin status... För andra är det en ceremoni för att kungöra sin kärlek och lova evig trohet. För många är det en kombination.

På intet sätt är det en förutsättning för familjebildning - hur många småbarn och putande magar ser vi inte på bröllop idag? Och gifta eller inte, vissa par bildar aldrig familj. Oavsett kön. Vissa par gör det. Oavsett kön.

Det är dags att Sverige börjar leva upp till enkronans silvriga motto - För Sverige i tiden.

Jag säger - HURRA! Hoppas motionen slås igenom och vi ÄNTLIGEN får könsneutrala äktenskap. Det är på tiden!

Tältdrömmar i Januari

Så har jag börjat drömma igen. Om daggvåta mornar, huttriga kisstunder, åkarbrasor medan tevattnet kokar och beslut att stanna i sovsäcken ett tag till för att man är för trött för att orka tänka på att packa ihop. Har börjat se fram emot våren och den försenade vildmarkscampingdebuten.

Vinterns utflykter har gett mig så många ideer att allt jag behöver nu är prylar så att jag kan ge mig ut. Var som helst. Tänk att vakna upp vid Loch Rannoch... eller knalla rakt ut i Glen Etive...

Har redan provat sovsäcken, och tänkt att jag provar den en natt men sedan troligen köper en 3-säsongers så att det är varmt och skönt vartän och närhelst jag tältar. Det finns inga ljumma sommarnätter i Skottland...

Fast det slog mig. Igen. Det verkar inte menat att tjockisar ska kunna ge sig ut i vildmarken. Inte nog med att jackor (soft shells!!!) och byxor inte alltid når upp i min storlek, men borde det inte finnas rymligare sovsäckar åtminstone? Läste i Trail om en Dubbelsovsäck, och tänkte att en sådan vill jag ha - till mig! Min sovsäck är normalstor, men inte ens när jag var något mindre var den särskilt rymlig. Aldrig har jag sådan cellskräck som när jag ligger invirad i en sovsäck och inte vet vad som är upp och ner.

En galen bekant är ute och campar i Skottland just nu. Fast han har ju vinterprylar förstås. Själv minns jag de iskalla mornarna när jag sov i bilen en Junisemester - påklädd och under täcke. Så jag tältar väl... en helg i Juli?

Nä. Tänker allt se till att göra slag i saken nu - oavsett vad som händer eller när jag får jobb och flyttar tillbaka till Sverige. Hinner nog i varje fall med ett antal helger, och som jag redan sagt, i Sverige måste jag ju hitta en ny hobby i alla fall eftersom det inte finns några berg i Stockholm. (Nämn inte Hammarbybacken en gång till!!!) Så varför inte börja campa i skärgården? Det lär ju vara mysigt, har jag hört.

Har hittat en äckelorange sovmatta som verkar skön som en hotellsäng men bara väger 580g (kostar £70 bara för det). Har även hittat stormkök (Jetboil, det är ett givet val) och pannlampa, men... någon har snott mitt tält! Det där snorgröna X-nånting för £100 som jag såg förra vintern och som jag tänkt köpa i våras - det är borta! Puts väck borta! Närmast på tur står ett, vad det verkar, oförstörbart militärgrönt enmanstält där två pers "kan" rymmas (Lightwave T0 Trek för 'bara' £170), men som i vilket fall är ett fyrasäsongstält som verkar kunna stå emot precis det storm och regn som Skottland ibland bjussar på nattetid. Fast jag såg ju fram emot mitt snorgröna tält...

Någon som känner till det tältet? Eller som kan tipsa om något annat stryktåligt, lätt-pitchat 1-2 mannatält?

Snart är det dags...

Kulturfyran om gripande och sövande saker

Hej, Carina heter jag. Om ni minns mig. Är i princip klar med tidningen (sista artiklarna kom idag - 8 dagar efter deadline...) så nu tar jag mig tid för veckans Kulturfyra. Få se nu...

1. Vilken film har gripit dig mest?
Två stycken poppar upp direkt, så jag antar att det är dött lopp. American History X och Rabbit Proof Fence. Minns att jag såg första filmen med ett par polare på ett fullsatt Filmstaden Söder, hade tänkt ha en kul kväll... När eftertexterna rullade kunde man höra en knappnål falla i salongen. När folk väl började röra på sig så hade liksom festhumöret lagt sig. Minns att vi satt runt ett bord och sippade dricka under tystnad efteråt. Något liknande hände efter Rabbit proof fence. Det var en film jag tänkte på länge.

Å andra sidan... fast jag vet inte om den grep mig så mycket som att jag tyckte den var fantastisk. Priest. Engelsk film om en grubblande, homosexuell, katolsk präst som även tvingas fråga sig om det är moraliskt ok att bryta ett tystnadslöfte om saken är väldigt, väldigt hemsk. Minns att jag grät under slutscenen - de första FEM gångerna jag såg filmen!

2. När jag såg Stålmannen första gången på bio somnade jag mitt i filmen. Har du somnat i någon film någon gång?
He, he, flera gånger. Nickar till så där och inser att jag blundat de senaste scenerna för jag har ingen aning om vad som hänt. Händer oftast en sen visning av något jag inte var säker på till att börja med. Minns att det hände nyligen igen, men kan inte minnas vilken film det var...

3. En del böcker griper tag i mig så mycket att jag inte kan sluta läsa, jag tar med mig boken och läser på kafferasten och på bussen och läser hellre än pratar med arbetskamraterna. Henning Mankells första Wallander-böcker var sådana som jag inte kunde lägga ifrån mig utan bara ville läsa, läsa, läsa. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?
Givetvis! Harry Potter är sådan när de kommer. Ett koppel (inte alla dock) Sharpe-böcker är likadana. Och några Gabaldon-böcker. Det är en härlig känsla! Lite läskig, men härlig!

4. Det är inte ofta jag lägger undan böcker och inte läser klart dem. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?
Flera stycken. Ibland kan jag tvinga mig igenom som utmaning, framförallt om jag blivit rekommenderad boken... men oftast skippar jag det, för det finns så många bra att hugga tag i istället!

Avstämning

Det har dröjt sedan senaste bloggen, men senaste veckorna har varit halvt hysteriska. Med risk för att låta som en trist vuxen, men... Så mycket att göra på jobbet, så lite tid, och allt måste vara klart långt innan den "normala" deadlinen för att jag skulle utbilda en ny grupp sedan i torsdags. Nu har jag i princip bara den att fokusera på så - PUH!

Ja, och så tidningen. Editerar den här månaden och tycker själv att jag ryckt upp den. Blev knasig på hur den såg ut, men försök resonera med en typisk engelsman om du kan! "Jag är karl, jag kan bäst". En som tycker 16tim editering är ungefär som att bestiga Mount Everest och kräver största respekt. En som insisterar på att ge dumma råd (sist hur jag kunde korta ner en restaurang guide genom att klippa ut en hel restaurang ifall det var platsbrist...) och som verkligen inte lyssnar när man säger att man har fyra års erfarenhet av att editera tidningar. Mot hans... noll. T ex anser jag inte att Ariel är ett tidnings-typsnitt! Nåväl, nu sitter jag vid spakarna. He, he.

Fast som alltid så finns det hallon bland snåren. Träffade en kompis jag inte sett på över ett år och slogs av hur man med vissa människor bara kan plocka upp tråden och tillbringa alldeles för många timmar på en pub.

Har dessutom två saker att se fram emot. Nästa helg kommer tyskarna F och T för sitt årliga Celtic Connection-besök. Vi ska rocka keltiskt hela helgen. På fredag ser vi Slide (nä, var visst ingen brorsa till Slade...) på Oran Mor, på lördag svänger vi våra lurviga i en ceilidh på National Piping Centre och på söndag är det en ljus- och musikhyllning till Robert Burns på George Sq. Sedan får jag fundera över om det blir Kate Rusby på tisdagen eller inte...

Första veckan i Februari har två höjdpunkter. Min födelsedag. Och min födelsedagsgala nere i England. Ok, det är en galamiddag för det där TCF-priset jag vann tidigare i år. Nu samlas alla vinnare från hela Storbritannien. Klädseln är typ balklänning... själv har jag just köpt en blommig kreation från Evans som var nedsatt från £60 till £15 - fynd! Och det mest baliga någon någonsin kommer se mig i.

Ok, avstämning gjord. Nu måste jag leta romantiska skämtserier på nätet att smycka tidningen med. Sedan ska vi se om det dykt upp något enda litet sketet jobb jag kan söka i Stockholm. Jag börjar få panik, och vi är bara i Januari...

Kulturfyra om pessimism

Veckans kulturfyra låter ju helkul...

1. Är du pessimist eller optimist?
En realistisk optimist. Optimist i bemärkelsen "Positiv inställning", jag är inte optimist i bemärkelsen "hopplös marginal, äh, det går nog".

2. Vilken är den mest pessimistiska bok eller film du läst eller sett?
Filmen Donnie Darko var ju inte direkt optimistisk, eller Hamlet... Tänker osökt på boken 1984 av Orwell också, men den har jag inte läst själv. Verkade för trist... *skratt*

3. Vilken musik lyssnar du på om du känner dig pessimistisk?
Någon lugn musik, t ex Mike Oldfield eller folkmusik, så att jag kan sortera tankarna och börja tänka realistiskt, struktuellt och positivt.

4. Vad gör du när du känner dig pessimistisk om något?
Jag är en väldigt struktuell människa, och en som alltid fokuserar på att lösa problemet, så jag lägger fram För och Emot, väger båda sidorna mot varandra, analyserar och ser om det finns en lösning, något positivt. Är det nattsvart börjar jag genast planera för det, hur jag ska hantera det, agera när det inträffar... ni ser, en cirkel som i slutändan slutar med att man löser situationen - hur den än slutar. Även om något är pessimistiskt och oundvikligen kommer sluta i tragedi så kan man planera en handlingsplan - då klarar man av situationen lättare när den slår till.

Vilken Chosen Man är du?

Eftersom "alla andra" i ett väldigt aktivt forum på Facebook (95th Rifles) har gjort detta test så var ju jag också tvungen. Vilken Chosen Man är jag?

Och dra en laddstake baklänges, men det blev oavgjort mellan genomgoa Harper och intelligenta Harris! Och ett stänk av fighterhjärtat Perkins. Jag kan leva med det. :-)



You Scored as Sergeant Major Patrick Harper

Incredibly loyal to both family and friends, you have a mischevious streak. You're often the unannounced ringleader: and you're not someone to cross in a fight... Nor someone to share your rum ration with. Ireland forever, and here's to Mr. Nock of London!

Sergeant Major Patrick Harper 92% Rifleman Harris 92% Rifleman Ben Perkins 83% Rifleman Isiah Tongue 50% Rifleman Daniel Hagman 50% Lieutenant Colonel Richard Sharpe 50% Rifleman Francis Cooper 42%

Ha, ha, stämmer kanske lite till och med. Skål för det!

Bloggutmaning: 12 låtar som säger vem du är

Hittade en bloggutmaning på Steffanies blogg. Det var inte så himla lätt som jag trodde, att välja 12 låtar som med en liten motivering skulle illustrera "mig", men här kommer mina tolv svar:


1. Good Vibrations - The Beach Boys.
Jag var fyra år och på bilresa med mamma och pappa. Jag hade en liten svart bandspelare i baksätet. Och jag spelade Beach Boys om och om - och om igen. Märkligt att de inte blev trötta... Än idag brukar jag lyssna på dem när novemberregnet är lite väl deprimerande.


2. Silent night - Bon Jovi
Eftersom jag faktiskt gillade den här sången så får den representera all musik som var för "hård" för tillfället, men som jag ett par år senare skulle älska (och idag ler över att det en gång ens kallades hårdrock). Men just då, i mellanstadiet, ville man vara lika cool som alla andra så man gjorde sitt bästa att 'digga' trots att man fick ont i huvudet. Man ville ju inte gärna erkänna att man egentligen fortfarande föredrog...


3. Diggiloo Diggiley - Herreys
Kom igen, jag är ett 80-talsbarn! Och fatta att jag var och såg deras konsert i Umeå! Min första riktiga konsert, f ö. Och jag minns att de fick hjälpa oss att skapa svenskstämning på midsommar när jag var AuPair i USA.


4. Roll with me - Del Amitri
USA 1996 i ett nötskal. Känslan sitter i sången! Skulle dröja tio år innan jag visste vilken gruppen var, men vissa människor såg till att jag aldrig glömmer det. :-)


5. Snart tystnad musiken - Tomas Ledin
Frågan var vilken sång, men inlindad i den här sången är en helt sjuk fast underbar natt, som nog på ett sätt symboliserar mycket. Jag var 17 år, hoppade på kryckor, satt vid tågstationen i Sala. Då kom fyra helt okända grabbar som skulle upp till Säter och kolla på Rocktåget, skulle jag med? Hade inte nog med pengar. Gör inget, de betalar biljetten. Jag ringde syrran efter jacka, och kunde hon hälsa mamma att jag skulle vara borta över natten? Vi åkte med Rocktåget - MED Rocktåget! Vi pratade med artisterna på perrongen (Ledin, Eva Dahlgren, Lisa Nilsson). Vi kollade på konserten, vi hängde sedan vid korvmacken i Säter och snackade med dalmasar tills solen gick upp och första tåget gick tillbaka till Sala igen. Allt detta återupplever jag när jag hör den här sången. Sjukt underbart. :-) Och, jo, Ledin hade stor betydelse för mina tonår.


6. Vargatjut - Färjestad BK
Nu undrar ni kanske varför jag inte väljer en DIF-sång, men poängen är ju just alla ANDRAS sånger som sjöngs under de där åren med "Väsbymaffian". Då när vi bilade till Malmö, båtade till Åland och tog flyget till Luleå för att se vårt kära DIF spela hockey. Och medan vi drack Vodka-currant och sprite så sjöng vi kampsånger. Andra lags kampsånger...


7. Non nobis domine ur filmen Henry V
Ett par envisa tyskar, en julklapp, filmen Henry V och PANG så hade jag fastnat för Shakespeare! Och en helt ny värld uppenbarade sig. (visst lär man sig saker som utbytesstudent! :-) Får fortfarande gåshud när jag ser den här scenen efter slaget vid Agincourt. Förresten, det är en ung Christian Bale kungen bär över slagfältet. Oh, hrm, jo, jag hade den sången som ringsignal ett tag...


8. I'm on my way - The Proclaimers
Friluftshelg med utbytesstudenterna i Glen Lyon strax norr om Glasgow, vi såg Shrek kvällen före mitt livs första bergsvandring. Trudelutten dyker obönhörigt upp i huvudet varenda vandring efter det! Representerar väl också endorfinkicken jag får varje gång. "I'm on my way, from misery to happiness today - aahaa - aahaa!


9. The one and only - Chesney Hawkes
Jag minns att min lillebror kunde komma in i rummet i bara kalligar, spänna musklerna, sjunga första strofen och sedan coolt gå ut igen. Vi skrattade åt hans söta tokerier, men jag minns att jag önskade att jag också vågade vara så där självsäker och hämningsbefriad. Låten blev som ett mantra. Det tog många års jobb med mig själv, men idag kan jag göra precis så (typ) - och ibland menar jag även vad jag sjunger! Det är personlig utveckling.


10. O'er the hills ur Sharpe-filmerna
Tack, min engelske flatmate, för att du föreslog Sharpe när jag uttråkad började kolla på "Nord & Syd". Han och skotten talade sig så varma att jag till slut köpte en DVD i andrahandsbutiken. Det var precis den typen av äventyrsfilmer och böcker som jag saknat i så många år! 23 böcker och 16 filmer senare kan man väl säga att jag är fast. Jag är numer en Chosen Woman! :-)


11.A) Let's get married - The Proclaimers
Som jag sagt i många år, den som sjunger den här för mig gifter jag mig med. :-)


11.B) All I ask of You ur Fantomen på operan
Det gäller att jag hittar en man som kan bjuda på sig själv, för när vi väl gifter oss har jag sedan i många, många år planerat att vi ska sjunga den här för varandra. Istället för att avge löften, typ. He, he...


12. Always look on the bright side of life - Monty Python
Den här sången vill jag att man spelar på min begravning. Den känns... jag. :-)

Ett fyrfaldigt leve för...

Blå bands fruktsoppor!

När man är sjuk behöver man något varmt och näringsrikt, men ibland känns minestrone bara kvalmigt och broccolisoppan växer i munnen. Då är fruktsopporna suveräna. Förvisso innehåller de mest socker, men vad sjutton, är man sjuk behöver man vad som helst som man kan hålla nere!

I oktober och i jul köpte jag med mig ett par paket. Eftersom jag hunnit vara sjuk hela tre gånger så har jag nu gått igenom hela lagret; Äpple & kanel, jordubb & vanilj, blåbär & hallon, fruktsoppa...

Jag undrar varför de inte slagit "utomlands"? Kanske är de för söta... Nåväl, jag älskar dem. Och eftersom förrådet är slut så vet jag vad jag ska önska i födelsedagspresent... ;-)

Nu tänker jag ta mig en sista varm kopp fruktsoppa. Äpple & Kanel. Mmm, doftar ljuvligt. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Årsbokslut 2008

Nytt år, nya äventyr. Som traditionen bjuder har jag därför summerat året som gått, och inser att det finns både toppar och dalar - precis som med alla år. Precis som livet är. Tidigare års summeringar hittar ni i ämnesmenyn till höger, under "arsbokslut".

Årets Topp: Signal Rock i Glencoe. Ja vaddå, jag kom inte så mycket högre i år!
Årets Dal: Cononish Glen. Även bland-bergsvandring kan vara belönande!
Årets bisarraste: Mitt knä. Jodå, det står faktiskt så i läkarutlåtandet!
Årets sparförslag: Bli sjuk i Skottland. Läkarbesök är gratis, sjukgymnast är gratis, receptbelagd medicin kostar £5 rakt av. Dessutom har tandläkaren en maxtaxa på ca £150, vilket motsvarar ca 2000kr. Har tjänat in massor i år mot att ha bott i Sverige!
Årets bröllop: J&M. Så mysigt, så opretentiöst, sån galen vigselförättare. :-)
Årets bebis: Världens charmigaste lille Viggo! Välkommen!
Årets finfest: Företagets Love2Reward-fest på Glasgow Piping Centre. Flashigt, god mat och gratis bar!
Årets upprättelse: För två år sedan hamnade jag i trubbel p.g.a. en bildtextstävling där jag använde ordet "dick". I år fick jag chefer att gråta av skratt när de upptäckte rabaldret...
Årets medeltidsbesök: York.
Årets Film: Tv-serie-boxar. Först upptäckte jag Shameless, sedan Sex & The City, sedan Desperate Housewifes, vad härnäst?
Årets lyckade chansning: Riverdance i Dublin. Wow. Jag menar... Wow!
Årets CD: Coldplay - "Viva la Vida". Var skeptisk i början, men nu snurrar den för jämnan!
Årets låt: "Crazy" med J och möhippekören.
Årets strumpor: Scottish Falsetto Sock Puppet Theatre.
Årets bok: "Jane Eyre" av Bronte. I brist på intressanta böcker så gav jag mig på denna billiga klassiker och... upptäckte att den var riktigt bra!
Årets scen: Den inledande scenen i "PS I love you" - summerar allt perfekt! Jag är Gerry. :-)
Årets fall: Mitt... knapp nedförslut, våt asfalt som kändes lite hal, hasar fram - pang, så ligger jag där med ett knä som hoppat ur led.
Årets roligaste akutmottagning: Western Infirmary - se länk ovan, jag fick magkramp av alla skratt! Och glömde t.o.m. bort att ha ont.
Årets vinnare: Jag! Nominerades i tre kategorier till Oscarsgalan och... vann en! Vann grupputmärkelse för arbetet med databasen. Vann personlig utmärkelse och £250 för att jag kom på en enkel förändring på jobbet. Visst var 2008 framgångsrikt!
Årets logistik-studie: Resa med kryckor.
Årets larmsamtal: Nej, blev faktiskt ingen brandutryckning i år. Istället fick jag ringa ambulans åt en stupfull, blodig man på gatan.
Årets kidnappning: Vännen M's födelsedagsresa till St Andrews. Så mysigt!
Årets hälsobesked: Att förutom knät så är jag i toppform! Det trodde jag faktiskt inte.
Årets hörsägen: Att få höra om allt som händer, utan att kunna vara där själv. Vilket ledde till...
Årets grubbleri: Att stanna eller inte stanna i Skottland, det är frågan...
Årets fängelsebesök: Kilmarnhaim Gaol i Dublin.
Årets skräckupplevelse: När tandplågaren tog min tand! (han är utbytt nu, förresten.)
Årets försvarsmekanism: Fantasifigurer som börjar leva i huvudet - hos tandplågaren. Men så länge de gör sitt jobb så är jag gärna knäpp.

Årets vad-var-det-som-hände: Skulle nästan vilja se en rationell redogörelse i skrift, för jag misstänker att inte många trådar kommer stämma eller ens verka logiska, faktiskt.

Årets jag-är-fäst-vid-dig: Som kaffekompisen sa; "vänskapen kommer ohjälpligt till en ny nivå när man letar fästingar i varandras arslen." Amen.
Årets midsommarfest: Grillfest vid Loch Lomonds strand. En sån där ljummen sommarkväll man mest bara drömmer om.
Årets 12-åring: Chefen. Bäddar för polarna, söker beröm från cheferna, snackar skit om 'andra laget'. Suck, väx upp!
Årets utan-vatten-försmäktar-jag-i-denna-lägenhet: Borsta tänderna i Evian, duscha på badhus. Ja, vad gör man när det är tjall på vattenledningarna i en månad!
Årets sexigaste yrke: Sjukgymnast. Båda manliga sjukgymnaster jag haft har varit finingar. En av dem riktigt, riktigt.... slurp!
Årets lurendrejeri: Den där utvärderingen som skulle revolutionera våra jobb och löner - men i slutändan gav det bara oss inblandade magsår samt samma jobb och lön! Mycket väsen för ingenting.
Årets det-var-verkligen-på-tiden: Hrm, det var väl sex år sedan jag lovade F att komma och hälsa på henne i Tyskland?
Årets slott: Breuberg, ett riktigt tyskt sagoslott.
Årets antiklimax: Först längtar man och längtar efter nya Sharpe-filmen. Sedan visas den inte i Skottland! Sicken tur att DVD:n släpptes redan följande vecka.
Årets tågresa: Glasgow - Mallaig. Så många fina vyer. Så många nya vandringsidéer...
Årets nystartade tradition: Precis som ifjol blev det sjukfrånvarosamtal i år. Jag var ju ändå borta vid tre tillfällen... Med de här reglerna kan ni skriva upp att det blir ett nästa år igen!
Årets paus: Jo, det var ju tydligt att någon tyckte att jag skulle ta ett pausår från allt vandrande...

Skitkul detox

Varning utfärdas för känsliga läsare. Vinterkräksjukan ÄR äcklig!

Det är ju dumt med förvarning. Men jag blev lite snopen när jag sista timmen på jobbet i fredags faktiskt kände mig kymig. Inte kunde väl en liten flygplansburk med Fanta ha orsakat sånt illamående?! Och jag som tänkt gå på bio och allt...

Åkte buss med ihopbitna käkar och trodde att jag skulle få vattna buskar flera gånger på vägen hem. Men jag höll mig. Än en gång undrar jag dock om kroppen liksom vet när man kommer hem, för jag kände både för att spy och bajsa. Men vad gör jag först?

Tja, kroppen bestämde att göra båda två. Samtidigt. Jo, det var utan tvekan det äckligaste jag någonsin varit med om och det krävdes badrumsstädning och en dusch...

Sedan fortsatte jag att ha diarre tills det var tomt och sedan fortsatte jag kräkas en gång i timmen i tio timmar. Alltså, inte ett enkelt "bluää" utan våldsamma kräkningar där man tror innanmätet ska komma upp. Fast det kommer bara galla.

Däremellan låg jag och huttrade i sängen och försökte sova. När kräkningarna tog slut hade jag 38,5 i feber och undrade vad sjutton jag råkat ut för. Vid det här laget försökte jag inte sova, jag var så utmattad att jag sov som en klubbad säl.

Jag misstänker att jag stiftat bekanskap med Vinterkräksjukan...

Nu på söndagen så är febern borta och jag är bara matt och har ont i huvudet, troligen av vätskebrist. Jag dricker hela tiden, fast undrar vad det är för vits för det rinner rakt igenom.

Sicket slöseri med helgen. Fast jag slipper ju problem med jobbet... Och en effektivare detox finns väl knappast på marknaden! Nu börjar vi om.

Vad man kan hitta offpist i Trossachs

En gång är ingen gång, heter det ju. Så efter lördagens lyckosamma vandring/långpromenad så fick jag blodad tand inför söndagen.

Facebook-kompisen blev upplockad av en manlig (såklart, se senare) kompis som tänkte ta med henne uppför Ben Lomond - iklädd jeans och endast kameraväskan och en Cornish Pastry som packning! Det fanns risk för att de inte kom så långt... så jag tänkte hålla mig i krokarna utifall ett SMS dök upp och vi kunde åka på slottsruinsbesök istället.

Så jag tog bilen "runt hörnet" till Trossachs. Målet var Loch Katrine (som jag sett från toppen av mysiga Ben A'an, strax bredvid) och en strandpromenad bland kullarna. På vägen gjorde jag dock några korta stopp för att kolla in utsiktsplatser och parkeringsplatser inför framtida besök. Tja, ska man rekognosera kan man lika gärna göra det ordentligt. Och nu har jag några nya idéer i bakfickan!

Trodde Loch Katrine skulle vara öde på vintern, men ack så jag bedrog mig. Kanske för att det visade sig att den där landsvägen jag såg på kartan var - asfalterad! Vid piren låg en turisbutik, en restaurang, cykeluthyrning, golfbilsuthyrning (ja, eller nåt liknande), man kunde åka sightseeingbåt ut på sjön, åsså kunde man promenera längs en fin, asfalterad väg.

Inte riktigt vad jag tänkt mig...

Såg nog rätt dum ut där jag började knalla, med vandringskängor, ryggsäck, stav och hela kittet. Fast snart vek jag faktiskt av från asfalten och klafsade ut i naturen. Bokstavligt talat. Det var så lerigt att jag fick ta hjälp av både stav och rötter för att balansera över till fast mark. Riktigt kul, faktiskt! Det var ju inte igår!

Kom därmed bort ifrån promenerande par, lekande familjer och annat brus. Istället var det jag, mjuka mossgolv och björkar. Det visade sig sedan att jag liksom gått en flack bakväg till något som från vägbanan var en brant vägg. Björkarna skymde sikten lite, men skyddade mig ifrån att falla ner, så jag slog mig ner i ljungen, tog lite lunch och - njöt. Av stillheten, lugnet, friska luften, utsikten.

Sedan klafsade jag tillbaka, och en bit bort försvann jag in i grönskan igen, tills jag kom till en liten vik. När sightseeingbåten väl passerat var det bara jag, några småöar och Ben Venue på andra sidan vattnet. Då hade jag redan läst någon informationsskylt om hur illegala whiskydistillerare tog vatten och sedan rullade whisky över "passet". Bergspasset såg väldigt brant ut från min vinkel... så jag slog mig ner på en stock och funderade över hur jobbigt det vore att rulla tunnor / bära tunnor uppför backen framför mig. Och så njöt jag lite till.

Jag skulle möta Facebook-kompisen och jeanssnubben på Rowardennan Hotel när de väl kommit ner, fast eftersom de hade ett par timmar kvar när jag var färdig med min lilla tur så stannade jag några gånger till på tillbakavägen så att säga.

Det var då jag hittade Trossachs Vackraste Utsiktsplats! Jag hade kört in på en P-ficka i en ytterkurva för att ringa Facebook-kompisen, och samtidigt vred jag nacken ur led för att kolla in Ben Ledi och den fina utsikten. Just som jag skulle svänga ut igen så såg jag en liten grön träskylt tvärs över gatan. Utsiktsplats rakt upp. Jag bedömde lutningen att vara överkomlig med knäet och jag hade gott om tid, så även om jag faktiskt var trött och hellre hade velat slumra en halvtimme (hrm, vilket jag faktiskt hade tänkt göra på en undanskymd p-plats) så knöt jag kängorna och gav mig iväg. Uppåt.

Och visst fick jag betalt för mödan. V.I.L.K.E.N. U.T.S.I.K.T! Jag stod däruppe och bara flämtade. Så fint. Vilka färger! Berg! Sjöar! Så. Fint! Ni som känner mig och läser detta, var beredda, nästa gång ni kommer så vet ni vart det bär av. Tvärs över gatan från en p-ficka, med en skylt som knappt syns. Smultronställena dyker verkligen upp där man minst anar dem.

Flinande åkte jag så till Rowardennan, upptäckte att farmen som jag och en kompis sov på för sex år sedan nu utvecklats till ett helt friluftscenter, och återstiftade bekantskapen med Rowardennan hotell. Stora baren var stängd (troligen för säsongen...) men den lilla baren hade allt man kan önska - öppen spis, fotboll på tv och Diet IrnBru. Och sedan dök ju Facebook-kompisen och jeanssnubben upp och gjorde kvällen kul!

Och jeanssnubben hade nästan soppatorsk. För han hade inte kollat upp så att han kunde ta sig ända ut till mitt-i-ingenting-längs-Loch-Lomond-en-halvtimme-från-närmsta-bensinmack och tillbaka igen. Jodå, och som försynt, stolt och typiskt skotskt manlig skotte så ville han inte be mig om hjälp utan mitt ute i ingenting, utan mobilsignal, så försökte han få tag i någon polare inne i stan...

Nä, det blev aldrig så krångligt. Matten var enkel. 2 handlingskraftiga, svenska kvinnor + 1 stolt skotte = känn dig överkörd, gubben min! Så vi åkte på led till bensinmacken, utifall att slurken i dunken inte räckte ända fram. Det gjorde den.

När jag kom hem må jag ha varit utpumpad efter en, för mig i det här läget, ovanligt aktiv helg - men jag kan lova att jag somnade med ett leende på läpparna. Och det var inte bara rester av alla garv mellan Facebook-kompisen och jag (undrar vad oddsen är att träffa någon med samma humor som en själv, bara så där!) utan också en uppriktig känsla av att - jag är tillbaka. Jag kan känna bergen i mina ådror igen! Jag tror faktiskt att jag somnade... lycklig.

Kulturfyra om årets första

Nåja, en kulturfyra ska jag väl orka vara vaken länge nog att knåpa ihop...

1. Har du avgett något nyårslöfte?
Att, hur mycket det än kliar i fingrarna, försöka avstå ifrån att kliva fram och 'fixa' saker åt andra utan istället försöka acceptera att människor gör sina val och låta dem leva med sina beslut. Som man bäddar får man ligga. Även om det gör ont att se på för det hade faktiskt inte behövt vara så himla knöligt, om de själva inte valt det. Men vem är jag att tala om hur man bäddar sin säng? Jag säger bara att jag skulle ha valt andra lakan.

2. Vilken är den första boken du ska läsa eller har läst i år?
Min vana trogen läser jag två samtidigt. :-) "Copperhead" av Bernard Cornwell (när dyker Sharpe's son upp igen?!) och "Kalla det va fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari (tror alla som bytt land kan känna igen sig i denna roliga bok!)

3. Vilken är den första filmen du har sett eller ska se i år?
Den första var Changeling - och jag kan rekommendera den starkt! Gripande (grät en halv flod) och bra. Gillar faktiskt Clint Eastwoods filmer. Och Angelina Jolie får min Oscarsröst. Hon är kanon!

4. Vilket kulturevenemang ser du mest fram emot i år?
Får nog säga Celtic Connection, för om två veckor har jag hela helgen inbokad i keltiskt tecken. Konsert på fredag (Slide), ceilidh på lördag och ljus- och ljudshow om Robert Burns på söndagen. Förvisso missar jag en konsert jag velat se på lördagen, men har en annan på tisdagen som jag nog kommer gå på.

Facebook + cider = bergsvandring!

Jag minns inte ens hur vi kom i kontakt, men det hade troligen med vandring och Skottland att göra. Så skulle tjejen från Facebook komma över från Sverige och vandra en vecka så vi bestämde att träffas. Ni vet, ta en fika eller så.

Ett par cider och många skratt senare kom den brillianta idén:
"Varför hyr vi inte bil och ger oss ut imorgon?"

Så det gjorde vi. Åter till Balquhidder glen, och den här gången bankades inga telfonstolpar utan man kunde köra ända till Inverlochlarig.

Och där... där väntade frostiga gräsmattor, snöpudrade berg, en porlande bäck där en tunn ishinna börjat leta sig ut från kanterna - och en landsväg rakt ut i härligheten.

De första 100 metrarna från farmen var knövlig av frusen lera, stenar och snärjd med isfläckar. Men när vi snirklat oss förbi detta så fick vi t.o.m. farmarens ord (mötte honom) på att resten var fin landsväg.

Och det var det. Så Facebook-kompisen och jag lunkade fram så där lagom så att mitt knä hängde med. Vi gick nästan ända till återvändsgränden där bergen skar av vägen och på vägen njöt vi av solen, bergen, lugnet och tystnaden.

Nej förresten, det sista var ljug. Det var knappast tyst en sekund. Vi skrattade och pratade om allt mellan himmel och jord - bokstavligt talat. "Limpor, vithåriga män och grävskopor", kanske man kan sammanfatta det. Ingen röd tråd alls.

Fyra timmar senare var vi tillbaka vid bilen och följde faschinerat (och med hakan i marken) en man som kom ner från bergen iklädd vit jacka och mintgröna byxor... praktiskt och snyggt!

Jag kan knappt beskriva hur befriande det kändes att faktiskt vara UTE igen, att promenera bland bergen. Visst ryckte det i benen. När jag såg bergskammen så ville jag styra rakt uppåt, men så tog jag ett djupt andetag och... bara att andas bergsluft är tillfredställande.

Tänk vad några cider kan leda till.

Varför jag slöar på nyårsdagen

Det bästa brukar hända om man inte planerar något. Så... igår planerade jag inget. Det blev en lugn nyårsafton med middag och bio med några vänner, och sedan blev kvällen alldeles för komplicerad. En kompis hade en överbliven biljett till streetpartyt i Glasgow, men var säkert för full för att höra hur jag ringde. Och ringde. Och ringde... En kompis kompis hade också biljett över, men så hade jag varit och shoppat lite på eftermiddagen och fick inte ta med mig vare sig ansiktskrämen eller brorsans födelsedagspresent in på området eftersom det var glasförpackningar. Två andra kompisar tänkte gå på klubb istället för att stå ute och frysa, så... äh, jag kände verkligen inte för det, så jag åkte hem.

Tror jag var i säng vid halv tolv. Kändes ok faktiskt. Lugnt och skönt efter en trevlig kväll.

Eftersom mitt företag är rikstäckande så får vi inte ledigt imorgon, som resten av Skottland (se blogg nedan), så idag är en sådan där mellandag bara. Jag får se om jag kliver upp ur sängen alls... ;-) Har både bra böcker, lite email och knåp - och en spelkontroll till datorn! Så risken finns väl att jag sitter i nattskjorta och pendlar mellan att läsa och spela Super Mario Bros på en NES-grej jag hittat på internet.

Fast det är klart, det finns ju alltid tid för lite "Whack the Haggis". Så, om ni har en stund över idag och vill döda lite haggis - här finns Whack the Haggis Game!

Årets första blogginlägg - om Hogmanay

Tradtionellt sett så är Hogmanay (nyår) årets största och viktigaste högtid i Skottland. Julen förbjöds nämligen, tro det eller ej, när de svavelpredikande presbyterianerna (calvinistiska protestanter) fick den religiösa makten i landet på 1500-talet i och med Reformationen. De förbjöd allt katolskt - till och med katolicismen självt. Det var till och med så att de traditionella julpajerna (mince pies - små kryddiga pajer fyllda med kött(!), bär och nötter) som var så populära över hela Storbritannien förbjöds i Skottland och man riskerade fängelse om man bakade dem. (Jo, det finns historier om hur kyrkomän gick runt och sniffade i byarna...)

Men skottar är ett klurigt folk och kunde ju inte acceptera att en högtid togs ifrån dem, det var ju kul att träffas, äta gott, supa skallen av sig och sjunga och dansa hela natten! Så de löd (nåja, det smögs i hemlighet både här och där, framförallt i de katolska högländerna) och skottarna slutade fira jul - men började fira nyår istället! Och de firade med råge. I två dagar. Så 2 januari är faktiskt fortfarande en Röd Dag i Skottland, för då måste man ju sova ut.

Visserligen tog calvinisterna över den religiösa makten även i England, men det var faktiskt aldrig lika hårt där som i Skottland. Folk förföljdes inte på samma sätt om de firade jul och snart hade den smugit sig tillbaka igen.

I Skottland började man inte fira jul igen förrän på 60-talet. 1960, alltså! Fram tills dess var Juldagen en vanlig arbetsdag. Och inte ens då var det någon hit till att börja med, alla firade ju Hogmanay.

Nuförtiden firas det jul som överallt annars. På samma brittiska manér som det redan gjorts i England under längre tid. Fast uppblandat. Förutom mince pie så finns skotska "Ecclefechen tarts", vilka innehåller mer nötter och kan närmast liknas vid en liten pekanpaj. Och shortbread är ett måste. Lustigt nog så bakades de "för länge sedan" enligt keltisk tradition som ett slags solbröd. (känns det igen?)

Julgranar är ett relativt nytt påfund och används i princip som fönsterutsmycknad. Hittills har jag inte sett någon gran "inne i rummet" utan finns det plats så står de vid fönstret med blinkande lampor (och ibland inget mer) så att de syns utifrån.

Lite intressant så kan man ta buss 55 i Glasgow och upptäcka hur husen ju närmare IKEA man kommer faktiskt har adventsljusstakar och stjärnor i fönstren. Även om jag i år märkte att flugan svalnat något för det var inte lika många som för ett par år sedan då IKEA fortfarande marknadsförde dessa. (Nu verkar de vilja pracka på oss svarta tomtenissar och lila ljuskronor!)

Men Hogmanay är fortfarande ett stort festtillfälle och en familjehögtid. Jag har flera kollegor här som talar om nyårsmiddagar och framför allt nyårsdagsmiddagar på samma sätt som julmiddagar, hur de åker runt för att käka hos hela familjen.

En viktig, gammal hogmanay-tradition är "försten" (first-footing). För lycka och välgång så ska helst den förste att kliva över husets tröskel på det ny året vara en mörkhårig man. Denne önskar gott nytt år och utdelar en liten gåva, oftast whisky, ett slags fruktkaka (black bun) eller shortbread. En rödhårig betyder otur. Tradionellt sett löste man detta genom att en mörkhårig man i byn fick springa runt till vartenda hus efter midnatt och knacka på, för att liksom säkerställa lyckan hos allihopa.

En kollega till mig har berättat hur han som barn alltid fick denna ära i kvarteret och att han faktiskt fortfarande gör det! Även om både han och grannarna med ett nervöst fniss hävdar att "det är ju bara på skoj..."

Om ni redan varit på Skansen och firat in nyåret med tomtebloss och varm glögg så kan jag rekommendera streetpartyna antingen i Edinburgh eller Glasgow. Biljetterna brukar säljas slut på någon timme varje år! Tiotusentals människor samlas, band spelar, skotska flaggor vajar överallt (precis som svenska flaggor vajar på midsommar), folk är fulla och inte alltid varmt klädda (trots uppmaningar i radio), det dansas på gatorna (räkna med att bli uppdragen, eller kysst på...) och det är något mäktigt över när tusentals människor lägger armarna om främlingars axlar och sjunger "All lang syne" innan fyrverkerierna.

Namnet Hogmanay har så långa anor att man faktiskt inte riktigt vet var det kommer ifrån. Frågar du hundra experter får du hundra svar, och alla låter troliga. Det finns ord både på gaeliska, skotska, norska, franska och dialekter däremellan som låter ungefär som om de kunde ha med saken att göra. Och stavningen har ändrats genom åren.

Personligen tror jag att jag föredrar förklaringen jag fick av en man när jag mitt första Hogmanay blivit uppdragen i en Ceilidh på gatan, kramats av massor av främlingar, kyssts av några och stod i ett gathörn med någons skotska flagga runt axlarna. Han la armen om mig och flinade:
"Because you hug many on Hogmanay!"

Amen till det.

Förslag på fortsatt läsning:
Hogmanay - did you know?
Hogmanay customs
Jul i Skottland
Wikipedia